nabbsjuan

Alla inlägg under oktober 2009

Av Flanören utmed Tolken - 26 oktober 2009 21:10

Har varit i Vänersborg, på ett möte idag.

Det tog inte så lång tid, så det var ljust både fram och åter.


Hade tagit med mig kameran.


Kobergs fideikommiss  har hjortar i stora hägn.

Mitt för Lagmansereds kyrka såg jag hjortflocken.

Skulle stanna, men jag hade precis kört om två bilar, de var tätt efter och jag ville inte konstra.

Jag tar dem när jag åker hem.

Bara just passerat Koberg, mitt för Upphäradsvägen, kommer en Ormvråk, siktar och sätter sig på en stolpe.

Samma sak igen, men bilar för tätt bakom.


 

Det visade sig vara två flockar med staket emellan, till stora tjurens stora förtret. 


På väg hem igen, så spanar jag efter stora fåglar, men bom.

Däremot är hjortarna kvar, helt synliga på ett öppet fält.


Nu stannade jag och fick ett anlal bilder.

Ljuset var lite dåligt, men det som var gav de bilderna som blev.


  

De vita hjortarna drog till sig blicken. 


Vita hjortar!

I flocken fanns två helvita och en mycket nära vit.

Tidigare har jag bara sett en vit hjort i flocken.

Vid närmare granskning av bilderna så verkar de ha röda ögon.


Märkte på den dominanta tjuren, att han var orolig, fick med sig hindarna mot en grupp som stod längre upp.

Han brölade.

Det var ett staket emellan, vilket störde honom oerhört.

Man skulle tydligen bygga upp en flock till.


  

Han har koll på dem, snart är det fars dag. 


Han hade väldig koll på hindarna och de följde honom hela tiden.

De yngre var lite mindre följsamma.


Det är tydligen nära för honom nu.

Enligt en bekant som har hjortar, så får han komma till runt fars dag!



ANNONS
Av Flanören utmed Tolken - 26 oktober 2009 09:00

På vårarna, när fåren anländer, är det bara några få som är riktigt sociala.


Här är ju ganska mycket folk som intresserar sig för dem.

Men mest ser man på barnen.

Det går fort för dem att bli lite närmare bekanta med lammen.

Precis som att lammen ser att det är barn, som sig själva.


     

Örat i täten, ledartacka som hon var.


Ju längre sommaren flyter på, brukar det bli allt fler av tackorna som inte går undan när man vill klappa dem.

Sitter man i hagen långa stunder, inte minst för att fotografera, kommer de fram. Till en början tveksamt, men blir mer och mer kavata.

Har bara några kommit fram sprider sig avundsjukan och snart har man de flesta kring sig.

Nyfikenhet och om man skulle ha något gott till dem, tar över rädslan.


Men vissa är hopplösa, kommer inte ens fram om man har några kraftfoderpellets i handen.

Lägger man pelletsen på marken, väntar de tills man har dragit sig tillbaka.

Då har oftast någon annan ätit upp det goda.


För att samla flocken är kraftfoderhinken oslagbar, en erfarenhet som inte bara gäller får.

På Fredriksdal, för ett par år sedan, såg vi en tjej som snabbt kom cyklande.

Hon hade en hink på axeln och lite längre bak kom ett 20-tal Värmlandsfår i galopp.

Innan hon kom till den nya hagen fick hon speeda på ordentligt, så hon hann av cykeln innan fåren nått henne.


    

Compact living, hemresa 2009. Örat med sitt tacklamm i oktober 2007.


Får är ju i grunden vaksamma.

De mest vaksamma har överlevt och förökat sig.

De yngre lär av de äldre.

Ett år hade vi en verklig mormorsmormor.

Hon klättrade i stenrösen, gamla tackan, vi trodde hon skulle bryta sönder sig.

Där upp var det ingen som varit tidigare, massor av färskt sly.

Det visste hon och de yngre fick veta.


  

När det går att ta sådana här bilder, är inte hemresan långt borta för fåren.


Det är alltid lite tråkigt när de ska ge sig i väg på hösten.

Det brukar bli någon av de sista dagarna i september, något år en bit in i Oktober.

Många av dem kommer man ihåg.

Utseende, olater, eller för något som hänt.

En del lamm har kommit tillbaka som tackor året efter, men det är en annan historia.


  

Hemresan 2007.



ANNONS
Av Flanören utmed Tolken - 26 oktober 2009 08:26

Inte mycket rosa, att gå ut och knäppa nu.

Blir arkivet.


  

Rosa hus i Heidelberg, med höjden på vars topp den raserade fästningen är belägen.


  

Rosa brud, något bedagad, I Florens på Piazza de la Signora. Brudgummen till vänster.

 

  

Å så en ros.


Fototriss hittar du här.

Av Flanören utmed Tolken - 25 oktober 2009 12:36

Vänsterpartiets styrelse har i helgen behandlat ett förslag till valplattform.


Det är ett regeringsvilligt parti, som tar en mycket bra valplattform.

Borta är alla kvantifieringar, borta är det som skulle försvåra att komma överens om ett rödgrönt regeringsprogram.


  


Valplattformen ger Vänsterpartister anledning hoppas på att kunna se så här glada ut efter valet nästa år.


En stark del i valplattformen, är inbjudan, erbjudandet att alla ska kunna vara med i samhällsbygget.

Tron på människors vilja och förmåga att ta ett gemensamt ansvar, bryta vanmakten, är ett mycket bättre alternativ än att politiken uppifrån gör sig till uttolkare av vad människorna vill. Ett alternativ till att stat, kommun och landsting/region ska allt beställa.


Valplattformen har ett mycket sympatiskt anslag i det, att om fyra år ska ett antal saker ha hänt, människorna ska ställa krav på en rödgrön regering.

En rödgrön regering ska leverera.


Jobben, välfärden och jämställdheten lyft fram som ledmotiv.

Kombinerat med "rätten att få vara privat".

Det är väl Piratpartiets Olle som ska mötas i grind.

Är nog lite för gammal för att förstå.


Med den här valplattformen, tror jag att många människor kommer att göra ett Vänsterval.

För trots allt, hur bra en rödgrön politik blir, bestäms i hög grad av hur starkt Vänsterparti väljarna sätter på fötter i valet 2010..



Av Flanören utmed Tolken - 25 oktober 2009 09:00


  

Örat lammar 2 juli 2007 20.30, bilden är tagen i dåligt ljus 21.52 Den uppmärksamme ser att rester av lammningen ligger kvar på marken.


För ettoch etthalvt år sedan fick vi ett gäng tackor utan lamm, i mitten av maj.

De skulle lamma i början-mitten av juli.

Ingen överraskning, vi hade kommit överens med fårägarna.

Det skulle bli spännande.

Jag har ju varit med och kalvat kor, grisat suggor och haft kaniner som ynglat.


Örat var först ut. 2 Svarta lamm. Trodde hon fått tre till att börja med.

Det vistades ett nyfött vitt lamm i närheten, men Örat ville inte veta av det.

Så småningom räknade vi ut att det var en ungtacka som inte snappat sin roll.

Fick bli flasklamm.


Örat hade lammat hos oss tidigare, Den 2 juli 2007.

Ägarna trodde hon gått gall, men jag tyckte mig, efter ett tag, se tecken på dräktighet.

Efter ett kvällsdopp, så uppmärksammar hustrun att det är något litet som rör sig vid benen på Örat. Långt håll, så lite svårt att se.

Jodå, 2 katiga lamm ett svart och ett vitt.

Särskilt roligt för Max kusin från Malmö som var och hälsade på.

Han ville sova hos dem på natten.

Daggamla fick de bära var sitt när vi flyttade flocken.


  

Tova med sina tre, var snabbt i gång och undersökte världen.


Efter Örats lammning förra året, kom de andra som på ett radband inom två veckor.

Tova var värst, 3 pigga svarta lamm, dagen efter Örat. Hon klarade fram alla 3.

Det gjorde inte alla.

3 tackor fördrev var sitt lamm och en tacka fick ett neurologiskt(läkarutlåtande) skadat lamm.

Det blev 3 flasklamm som fick återvända till modershuset. Det skadade lammet togs bort.


Rent fantastiskt vad snabbt de kommer igång, lammen.

Tovas och Örats 5 svarta lamm blev snabbt en liten liga, mera  försigkomna än de andra. Några dagar spelar stor roll de första veckorna.


Vi klarade alla lammen, inga rovfåglar, inga rävangrepp eller andra rovdjur.


Ett par år har vi haft flasklamm. De blir väldigt sociala, präglas mer på människor än sina egna.

Barnens favoriter förståss. Något lamm fick vid ett tillfälle sova hemma hos något barn.

De går in och ut i hagarna, följer gärna efter.

Några påhittiga barn sysslade med lättare dressyr.


      

Fyra högdräktiga tackor. Örats och Tovas lamm leker Följa John. Barn och flasklamm.


Det svåraste med lamm, är att alla inte riktigt inser att det är matproduktion det handlar om.

Ett par generationer asfalt, har gett människorna ett allt mer förmänskligat förhållande till djur.



Av Flanören utmed Tolken - 24 oktober 2009 11:43

  

Tackornas tacka, Örat. Hon blev snabbt allas favorit. Hon kunde t.o.m se förnärmad ut om man inte uppmärksammade henne. Hon finns inte mer, dog av förmodade åldersskäl i hagen hos oss.

Många av hennes Homo Sapies-bekanta sörjde henne.


Nu är det höst, fåren är hemtagna.

Satt härom dagen och gick igenom något 1000-tal fårbilder.

De flesta är tagna som ren dokumentation.

Men där finns en och annan bild som är lite mer.

Lamm blir ju alltid söta på bild, inte minst om det finns ett litet barn med i bilden.


Tackorna är egna personligheter.

Det syns kanske inte i första ögonkastet, men efter lite samvaro, så ser man deras egenheter och temperament.

Särskilt 4 tackor har gjort intryck.

Greta, Märta, Tova och framför allt "Örat". En del av barnen kallade Örat för Emma.


      

En namnlös tacka, "Lejonet" och Greta med knappt nattgamla lamm.


Örat kallades så, för att man missat med tången vid märkningen, så hon saknade en flik i örat.

Hon var så nära människa ett får kan komma.

Oerhört förnärmad om man inte ägnade sig lite åt henne, när man kom ner.


Greta, Tova och Märta, är av samma generation, idag ganska gamla tackor, som försökt göra Örat äran stridig som ledartacka.

Senaste sommaren fick två av dem en egen flock.


Vi har haft Gutetackor också.

Lammen har blivit blandras eftersom baggen varit vit köttrasblandning.


Tackorna har sin hackeordning vid utfodring. Kan ge varandra ordentliga körare om fel tacka får för bra placering.


  

Vi har inte haft Gutar de senaste åren. Äpplena har inte landat allt för nära Päronträdet.

En vit köttrasblandning står för faderskapet till lammen.


Av Flanören utmed Tolken - 23 oktober 2009 11:27


Tog en tur ner till träningslokalen.

Tränarna hade rapporterat stigande deltagande.


  

Lyssnar mer eller mindre uppmärksamt


Att Knattegruppen på tisdagskvällar var ”knökafull”, det hade jag sett prov på i förra veckan.


”Mellangruppen” var många, jag räknade till 16, även om det hade rapporterats lite influensa.


Men de äldre, var tunna denna kväll.

Bland de aktiva var det 1 tjej av 7, inte ens hälften av killarna.


Klicka på bilderna så blir de större.


  

Två tvillingbröder Lergesjö, som väntar på att bli tillräckligt gamla för att få vara med. Fabror Henrik är tränare och storebror Oskar redan i gång och tävlar


Detta gjorde att ”åldringarna” fick mera plats och träningen kunde hålla deras tempo emellanåt.

Åldringarna består bl.a av föräldrar som brottats tidigare och nu har sina barn med.

Skillnaden, mot deras aktiva tid, är att nu tränar tjejerna också.

Både bror och syster följer med till träningslokalen.


      

Tina får in en halvnelson på Kerstin, Linn har lyckats med ett nacksving och Ida försöker med mara.

 

      

Mattias instruerar tjejerna, enbenslyftet ska bara sitta, Ida har lyckats.

 

      

Många SMS blir det mellan  träningskvällarna.  Killarna instrueras och sonen Väliluto visar att han lärt sig.

 

       

Isabell, fick träna med stor som liten, sin tränare Murray och Moso. Kevin kollar sin trogne träningskompis Moso.

De röjer bra ute ¨på tävlingsmattorna just nu.

 

       

Andra träningskvällen för systerson Holström, men nacket kommer. Gubbabrottning, Amir i överläge på tränere Murray. En trött "gubbe".

 

      

Christian Väliluto och Magnus Nyström väntar på att få "mjuka", båda har brottats som unga och har två syskonpar med på mattan.

Aktionbild och slutligen har Mattias fåt mer att dona med sen han blev ordförande.


Vi är inne i ett generationsskifte, ett ungdoms-juniorgäng, som trappar av, men följs av en mellangrupp som visar fina takter.


Vad knattegruppen kommer att uträtta, kan vi bara gissa.

Men entusiasmen bland föräldrar och Knattar är det inte att ta miste på.




Av Flanören utmed Tolken - 22 oktober 2009 23:00

2000, på hösten styrde vi mot Franska höglandet.

Arbetskamraten hade sålt huset i Piriac, så vi sökte nya mål på nätet.

Vi hamnade i Chaziex, 100 km söder om Clermont Ferrand.


Via Kielfärjan, övernattning i Prüm i SV Tyskland, Luxenburg(full tank med billig bensin) och Franska Auto Routes så kom vi fram på idealtid, 16.00


Huset var ett trevåningshus.

Inte så många kvadartmeter på varje plan, men trevligt.


  


Byn bestod av tre gårdar, några hus som vårt, som hyrdes ut till turister.

Byn hade en arg hund.

Stor, svart, lösspringande med ett skall som fick ryggmärgen att smälta.

Stötte bla. på honom när jag skulle gå ner till Loires biflöde Allier och fiska.

Han gick till attack, men Ron Thompsons 10 fots haspelspö träffade perfekt, under bifall från ägarinnan.

Han drog sig tillbaka in i sin skrotbil till koja.

Fortsättningsvis gnydde han bara när han såg mig.

Det hade regnat ganska mycket, så Allier hade lerigt högvatten, inte några bra förutsättningar för Bass, som var den fisk jag var ute efter.


Byn låg på en avsats i en sluttning ner mot Allier.

Helt enorm utsikt och vid promenader uppe i berget, ökades upplevelsen.


  

Koncentrationen av hus i bildens mitt är Villeneuve de Allier, BagarBertas hemvist. Till höger i bilden syns St Ilpiz gamla kyrka på en avsats. Vår by ligger precis utanför högerkant på bilden.


Det var inte mer by än vad jag beskrivit, men varje morgon kom en gumma i 80-årsåldern med ett hundratal får och getter, som skulle på bete i bergen.

Samma procedur, fast tvärt om på kvällen.

Det var en krutgumma, läderhud på de synliga delarna av kroppen.


  


Vår hyresvärd hade beklagat sig över att det var enochenhalv km. till Boulangeriet.

Hur många svenskar är vana vid att ha nybakt bröd och doftande Crosianter kl. sju på morgonen, så nära?

En morgon handlade vi samtidigt med en grannfru.

Vad hon handlade!

Ett stort fång Baugetter, kaffebröd och mer där till.

Vad skulle hon med allt det där till?

Det gav sig.

Det började komma bilar förbi vårt hus.

Efter en stund så såg vi massor av folk i olika åldrar skörda byns vin.

Det var vinskörd och då gick det åt mat.

Folket var släktingar till dem som bodde kvar i byn.

Ritualen upprepades varje år, sades det.

F.ö var traktens vin ingen höjdare, passade bäst till feta charkuturiprodukter.


Mellan oss och Villenuve de Allier, där vi köpte bröd, låg St Ilpiz.

Byn syntes på långt håll med sin gamla kyrkoruin uppe på en avsats.

Även därifrån hade man en fantastisk utsikt.


Vi gjorde utfärder.

Till Cantalbergen, med min favorit Gruyérost, Cantal.

Man färdas uppe på kammarna och har en enastående utsikt, hisnande.

Bergen på det Franska höglandet är vulkanberg.

Det ger dem en alldeles speciell karaktär.

På sina ställen svart vulkanmassa i dagern, på andra ställen böljande landskap.


  

Med Trangiaköket i Cantal. Skivan på stenbordet, var en karta över Cantal. 


Till Le Puy en Velay, en stad med statyer, kyrka med mera uppe på smala bergstoppar.

Våghalsigt.

Där lyckades jag hitta en fiskeredskapsaffär, som hade ”en klädder Giantkiller”, Mepps statusspinnare. Obetalbar på Gädda.

Tyvärr ligger den på Tolkens botten, efter att jag inte sett upp med en splittande tafs.

Slurp, så var den ett minne blott, efter kast från båten.


Till Thiers, känd för två saker.

Sin knivtillverkning och flortunna gardiner.

Det blev både knivar och gardiner, varav jag har en och annan gardin i synfältet just nu.

De är perfekta, släpper in ljuset.

Deras paradfiskekniv ligger tryggt i min dragbox.

Av och till använder vi deras köttbestick LAGUIOLE.


Brioude låg ju nästgårds, men intressant.

Inte mindre intressant med sin välsorterade fiskeredskapsaffär.

Där blev det ett antal besök, några Meppsspinnare varje gång.

Mepps är ju ursprungligen ett franskat företag, men har idag sin huvudsakliga verksamhet i USA.

Minns också att vi köpte honung på marknaden.

Säljaren garanterade att den var no crisallisé, men lika fullt så tog det inte lång tid innan den var mera socker än honung.


        

Le Puy en Valey, knivar från Thiers som fått spridning till Sjuhäradsbygden och katedralen i Brioude, Notre Dam.


Vi tycker det är speciellt att laga mat utomlands, i självhushållslägenhet/hus.

Redskapen är ungefär detsamma, råvarorna likaså som hemma, men det är ändå lite speciellt.

Styckningsdetaljerna skiljer.

Andra dofter, andra metoder.

Chark-och ostdiskarna är en attraktion i sig.

Fransmännen köper t.ex väldigt små mängder ost, bara det de ska konsumera direkt.

Liknande är det med många andra matvaror.

När jag ville ha ett halvkilo av den lagrade Cantalosten, då frågade tjejen flera gånger innan hon fick klart för sig att det var ett halvkilo jag ville ha.

Tänk om jag gjort som hemma; ett par olika ostar på vardera kilot!

Det hade hon inte klarat.

En favorit, blev de stekklara oxfärsbiffarna, buef hachè. Rejäla och mycket goda.

Klara konkurrenter till Danska Karbonade.

Äggen är ett annat kapitel

Det är lag i Frankrike på att höns, inte bara ska vara frigående, utan ska vara det utomhus.

Mörkare gulor får man leta efter.


Otaliga pickenickar blev det, baugette, ost, tomater, säsongsgrönsaker och carkuterier som bl.a Rilletes med lämplig dryck.

Vinet  liksom all alkohol kan köpas i vilken matvaruaffär som helst.

Men även de största supermarchèerna, har inte mer än en bråkdel, av Systembolagets sortiment.

Å andra sidan, det dom har, det har dom ju där.

Vinet är inte billigare, snarare är de lite bättre sorterna, +70 kronor, dyrare.

Kommer man till en vingård är det naturligtvis billigare.


Nästa gång träffas vi i Paris och skriver 2006.

På återseende.









Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12
13 14 15 16
17
18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<< Oktober 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ nabbsjuan med Blogkeen
Följ nabbsjuan med Bloglovin'

Kategori


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se