Hittills har vi varit i Loiredalen , St Emilion och en Atlantö på våra franska resor.

Det fanns intressanta besöksmål på närmare håll.

La Boule är inte så mycket att orda om, en lång sandstrand, en mur, bakom den en esplanad, därefter husfasader.

Bakom en sådan husfasad sitter bl.a Bodil Malmsten och våndas över att hon inte kan sälja lägenheten och flytta därifrån p.g.a krisen.

Men La Turballe och Guerande är mer genuina och där finns mycket substans för en besökare.

Guerande är en liten vacker stad med en lång historia.

Inneslutet av en stadsmur, ligger en mycket gammal stad, som klarade sig bra från krigen.

Man kör in i staden genom valv i muren och känslan av genuin miljö infinner sig omedelbart.

Guerande är också känt för sin salttillverkning.

Saltbutikerna ligger minst lika tätt som Polkagrisaffärerna i Gränna.

Mycket annat man kan göra med salt ingår även i stadens kärnverksamhet.

Saltbassängerna täcker stora ytor mellan Atlanten och staden.

Här framställs Sel du Guerande.

Fortfarande i slutet av 90-talet, en i hög grad hantverksmässig framställning.

Saltbassänger och stadsmuren i Guerande.

La Turballe är en kraftfull fiskeby. Stora trålare, men även små och medelstora båtar.

I fiskehamnen finns en infrastruktur för fisket.

Lagerutrymmen, fryshus och marknadsplats, liksom kontor och andra faciliteter för branchens aktörer.

I bjärt kontrast till Piriacs småskalighet och Lerats familjefiske.

Feskekörka i Göteborg kan väl betecknas som förmak till sin motsvarighet i La Turballe.

För en Nordisk besökare, så blir det många fisknamn på Franska,  helt okända.

Många sorters musslor.

La Turballe liksom Piriac rymmer många fritidshus.

Atlantkusten har sin dragningskraft.

Som en bjärt kontrast till de stora Trålarna, sitter ung som gammal och metar i hamnen.

Det flyter mycket bråte i vattnet, så jag frestades inte att göra dem sällskap.

Fiskehamnen i La Turballe.

Tillbaka i Piriac sur mer.

På våra promenader fram till byn passerade vi ett landmärke.

Ett ensamt hus precis ovanför strandlinjen.

Det sa oss bl.a att nu är vi halvvägs.

Med Atlanten utanför kökstrappan, så låg det i önskeläge.

Ensamma huset stiger upp ur Atlanten.

Nästgårds, på promenadavstånd söderut, ligger Lerat.

En liten fiskeby, med småskaligt fiske.

Man och hustru, var inte ovanligt.

Dit gick vi i gryningen en dag för att äta frukost.

Ett minne har stannat kvar:

Mannen som kom gående längs stranden, stannade upp mitt för oss när han såg att vi satt och åt.

Han lyfte symboliskt på kepsen och utbrast: Bon Apetit.

Bon apetitmannen i starkt motljus och bilden är scannad från dia, liksom föregående bild.

De två senare bilderna är mina egna, scannade från dia, de övriga från någonstans i cyberspace.

Det här blir sista avsnittet från Piriac och Atlantkusten.

Nästa gång träffas vi på Franska höglandet, 100 km. söder om Clermont Ferrand.

Nu har BRU, Beredningsgruppen för regional utveckling, behandlat infraplanerna.

Regionstyrelsen har fattat förväntade beslut inför Regionfullmäktige som slutligen behandlar och beslutar på tisdag.

Det är mycket pengar det handlar om.

30 miljarder för Västsvenska paketet, 36 miljarder i nationella planen och 5,5 miljarder i den regionala planen.

Någon eller ett par miljarder över 70! fram till 2020.

Trots detta kan inte en ny hamnbana i Göteborg påbörjas förrän 2019.

Förbifart Borås, 27:an nya sträckning fick inte plats över huvud taget.

Andra, lokalt framlyfta objekt röner samma öde.

Vad gäller hamnbanan har jag och därmed V förordat, att man flyttar bak ett par delsträckor på E20 och E6, för att kunna påbörja hamnbanan 2013.

I den regionala planen har jag och V förordat senareläggning av vägar för att kunna bygga ut spårvägen på Norra Älvstranden i Göteborg.

Vi vill heller inte satsa på Trollhättans flygplats.

Den blir ju över nu, när vi åker tåg söder om Sundsvall.

Nostalgin får ha gränser.

Gång-och cykelvägnätet får inte bli konjunkturutjämnare,som sker idag, utan en rejäl satsning bör ske under plantiden.

Flytta bak några samhällsekonomiskt olönsamma vägar.

Det får vara någon måtta på kommunalrådens pinknödighet.

Ska de bli omvalda, får det ske på egna meriter och inte till priset av ökad global uppvärmning.

Det kan verka bestickande om man bor i de glesare delarna av regionen, att så mycket satsningar sker i Göteborgsregionen och i och runt de större städerna.

Ska vi ta klimatproblematiken på allvar, vill vi bidra till minskad global uppvärmning, måste vi använda den korta tid vi har att växla spår, klokt.

Får vi över några hundra tusen från ratten till spårbunden kollektivtrafik, dår får vi rådrum att även tillgodose lokala önskemål.

Men det gäller även  den regionala utvecklingen i allmänhet.

Får vi inte fart i de större centrana, blir det inga ringar på vattnet för de mindre orterna heller.

Allt har sin tid.

De här planerna ska påverka framtiden, inte bara för oss som lever nu, utan även för de alla ofödda, som ska vara en aktiv del av samma framtid och tvingas leva längre med den än vi.

Ska bli en spännande debatt i Regionfullmäktige på tisdag.