"Stanna, stanna", genljöd i bussen när vi kom till ett område med prunkande Vallmofält.

Fältet blev under stoppet genomfotograferat.

Jag vill önska alla ett riktigt

Gott nytt år

med detta fång av röda Vallmo.

Nyårsafton firar vi i Tosseryd, norr om Borås, hos en fritidsgranne här ute.

Det är samma gänget som alltid. Fyra par, som mer eller mindre sammanfördes av barnen på 70-talet.

Barn som nu är spridda för vinden men föräldrarna har midsommar och nyårsfester efter ett rullande schema.

Det är väl åldern, men vi både börjar och slutar tidigare numera.

Blir nog inte särskilt länge efter att Malena Ehrnman läst "Ring klocka ring...", som uppbrottet kommer.

Brukar vara trevliga tillställningar, som är emotsedda.

Nyårsönskningar, brukar vi inte syssla med, men skulle jag klämma till med ett knippe, så skulle det vara;

att Hillary Clinton näpsar Donald Trump, nesligen,

att IS raderas ut från världskartan

att vår befolkning sansar sig och ställer SD åt sidan

att de stora aktörerna tar klimatfrågan på allvar och går före för att minska jordens uppvärmning.

Ute viner en hård ihållande vind.

Vid infarten till Puttgarten mötte oss den här synen, från tågfärjan, på väg till Toscana i maj 2012.

Tyskland ska aveckla kärnkraften, så det gäller att satsa på alternativen.

En ordentlig vindkraftspark, som ger ström som räcker ett tag.

Här hemma reageras det våldsamt för ett par tre snurror.

Mycket skrik för lite ull, sa kärringen som klippte suggan.

Har precis vinkat av hustrun. Hon fick ta en extradag i PRO-caféet. Det blir tre dagar i sträck, den här veckan, men sedan stänger vi till efter trettonhelgen.

Vi avslutar på fredag med en julfest tillsammans med våra Bridgare, styrelsen och cafédamerna.

Ingen vinter synes än, även om det var någon minusgrad vid tidningshämtningen. Blev lite is på bilrutorna, men precis, som den ensamma svalan inte gör nån sommar, så ger inte en isig vindruta nån vinter.

Buskbeskärningsdagen idag.

Vinbär och Krusbär behöver trimmas. Vissa prydnadsbuskar, som tidigare har fått en kraftig beskärning, behöver styras upp.

Hustrun spänns för grensaxen och jag får peka och dra undan. Det gäller att gilla läget.

En lägesrapport från vänster hand, ger vid handen!!! att det börjar kännas att den varit overksam ett tag. Stelheten gör sig påmind om morgnarna och musklerna tynar en aning, även om jag vid varje träningspass även försöker träna resten av armen. Gipset blir ju lite tyngd att hantera, men inte i närheten av naturlig användning.

Fick en laddning vin i onsdags från the Wine Company. Ett Italienskt från Montepulciano. Ett distrikt som kommit i ropet på senare tid, med toppvinet Brunello. Vi nöjer oss med det något anspråkslösare  Vino Nobile. Vi öppnade lådan i går kväll. Ja, vi lyckades få de 12 flaskorna i trälåda. Har försökt få andra i trälåda tidigare, men varit för sent ute.

Det här vinet ska inte skövlas, det har en lagringsbeständighet till minst 2020.

Redan nu var det väldigt mjukt och runt, hade de dofter ett bra vin ska ha och det kommer att bli väldigt bra till Italiensk ”plockemat”. Faktiskt det bästa vi smakat, till ett rimligt pris. Brunellon ligger ju i en klass för sig, tyvärr även prismässigt.

Vi har halva flaskan kvar till i kväll, var inte ute efter yrseln, det får lådviner stå för, när det behovet föreligger. En liten tur till Dalsjöfors och Konsum ska förse oss med lite Italienskt. Trots den lilla orten, så har de en fantastisk chark-och delikatessdisk.

Vi kommer säkert att vara värda en belöning när vi tagit i håll med buskarna.

Höstningen i övrigt kräver lite mer planering, under rådande omständigheter. I vanliga fall har vi gått ut och gjort ett röjande, men nu är det lite knepigare. Men allt går och värden rasar ju inte om det skulle bli en del kvar tills våren. Många växter skär vi inte ner på hösten, eftersom vår erfarenhet är att de klarar vintern bättre med växtresterna kvar. Blir väl förmodligen lite varmare om fötterna.

Sitter och lyssnar på rapporterna från den Skotska folkomröstningen. Nejsidan har 54% innan de stora städerna kommit in.

Jag är lite kluven. I grunden tror jag inte att de skulle klara sig bättre som självständig stat. Med dagens digitala värld, så är det mycket som snabbt kan få fötter, t.ex finans-och oljeintressena.

Å andra sidan, har jag fått ett väldigt förtroende för det Skotska nationalistpartiet, som är drivande på jasidan. Ett av de få nationalistpartier, som är socialistiskt.

Nu, verkar det vara klart(några minuter senare).

Precis utanför Volterras centrum, fanns en vändplats. Dit kom alla bussarna med turister.

Detta rönte stort intresse från den äldre ortsbefolkningen.

Det blev några hundra bilder på Toscanaresan.

Många är dubbletter, trippletter och vad det nu heter uppåt på sifferserien.

Men en del är tagna, med avsikt på att det ska bli en bild.

Vallmon som växte tätt på åkrarna, var betagande och till slut fick vi bara stanna bussen före att få några bilder.

Lämnar man allfartsvägen, så får man mycket Toscana.

Tänk, att vakna 5.45 i en sovvagn mellan Mannheim och Basel och det är över en och en halv timme till frukost. Vatten är viktigt, men har sina begränsningar. Resturangvagnen står på någon rangerbangård i Europa.

I servicekupèn står konduktören. Good morning. Is it possible to get a cup of coffe? Ett leende och ofcourse.

Morgonen är räddad och man kan följa det Sydtyska landskapet gå över i alper.

Hon bäddade upp så vi fick en sittkupè till frukost och de sista två timmarna innan Basel.

Hon orkade med alla, utan att det naturliga leendet minskade.

Framme på stationen i Basel stod hon och tog emot väskor.

Hennes sista insats, före hemresan till Zürich och en längre ledighet, var att med våra kameror föreviga sällskapet.

Hoppas hon får en härlig ledighet, det var vad vi alla önskade henne.

Klickbara bilder och lite text.

Det finns bussförare och bussförare. På måndagen, när vi skulle sightsea i Toscana, så hade vi en toppenförare. Han korrigerade guiden vid vägval, så vi skulle få så fin upplevelse som möjligt. Redan efter vi provianterat på ett närbeläget Coop, såg jag en skylt "Tuscany way". Naturligtvis valde han den och vi fick färdas genom dalar, över kullar och bland blommande Vallmo. Guiden hade ett tidschema att följa, San Gimignano var i fara. Han hade fina utsiktspunkter, där vi stannade och häpnade, fotograferade och även utförde vissa behov.

Vi hörde hur guiden och förarten diskuterade, men han fick till slut beröm även av guiden.

På väg från Pisa till Volterra, naturligtvis på en naturskön väg, långt från motorvägsstandard, var vi överens om, vi skippar San Gimignano. Kvalitet går före kvantitet.

Vi ville besöka en utsiktspunkt, Viale Michelangelo, ovanför Florens centrum, men det skulle kosta 150 Euro i någon sorts avgift. Vi tyckte det var lite väl saftigt, vi hade ju betalat för Florens redan.

Föraren hade lösningen. Han släppte oss c:a 150 meter före utsiktspunkten, på en parrallellgata!

Tom buss var inga problem, så vi behövde bara gå 50 meter vid återfärden. Föraren fick ryggdunkningar och hade en bra dag.

Bodil Jacobsson, är ett namn vi lägger på minnet. Vi fick kontakt med henne någon vecka före vi skulle åka.

Tanken var, att hon skulle guida oss i Florens, tre timmar. En svensktalande guide var ju guld värd. Men efter ett mejl, så kunde hon även ta måndagen genom Toscana. Inget knussel med timmar. Betalade 6 blev 9.

En Roslagstjej som åkte till Florens i 20-årsåldern för att studera. Träffade en Rörmockare och har blivit kvar.

Idag med två nästan vuxna döttrar.

Rörmockaren blev mycket central, inte minst hans mamma, när hon beskrev Italienskt vardagsliv.

Hon blandade fakta och humor, med målande beskrivningar av Italienskt vardagsliv. Inte visste jag att man kunde få tarmvred om man drack cappuccino efter kl. elva på dagen!

Bodil fixade och donade, inget var omöjligt, kanske tog det bara lite längre tid.

Florenskartor, hörsnäckor mm.  det var hennes hemmaplan, men skillnaden mellan succè och fiasko för oss.

Fiasko, förresten. Det betyder flaska på Italienska och var ett vanligt tillhygge på sin tid, när man inte tyckte om vad man sett på scenen.

Vid kommande Toscanaresor i PRO-distriktets regi, kommer hon att bokas tidigt. Det är värt varenda krona.

På hemvägen råkade vi ut för en försening på en och en halv timme, det var precis vad vi hade i bytestid i Köpenhamn. När den Danska personalen kom på  i Flensburg, diskuterade vi läget.

Det var en kvinna i personalen, som sa sig inte förstå svenska, hon bad en arbetskamrat tolka.

Efter några samtal, förstod jag att hon skojade.

I höjd med Roskilde förstod vi, att det här inte skulle komma att gå.

Vem var det som fixade, så Öresundståget till Malmö-Göteborg väntade på oss? Jo den mindre språkkunniga kvinnan.

Hon satt med ett leende när tågmästaren meddelade att de håller tåget.

Lite roligt ska man ju ha på jobbet.

En kvinnlig konduktör på Öresundståget log, när hon såg hur vi såsade i dörröppningen, så de inte kunde stänga innan vi var inne. Att de kan stänga precis framför nosen på en, fick en ung kille erfara. Han kanske hade lite lättare att boka om till nästa tåg om en timme, än vi 21, med folk som så småningom stod och väntade på Borås C.

Salladshuvudena hade knutit sig, Bondbönorna var 20 cm långa och Rosorna blommade.

Många av oss som tog del av detta, hade precis fått ned fröna i jorden.

   Gruppens nestor, Pauli 85!, i poolen, medan resten av gruppen för tillfället ägnar sig åt snacks och vin.

På den här bloggen har man kunnat läsa om "töserna" på Le Tre Stelle, de tre stjärnorna.

Upprinnelsen var TV-serien Solens mat, med Bo Hagströms reportage från olika delar av Italien.

"Töserna", mamma Maria och döttrarna Antoanella och Donatella har byggt upp en verksamhet kring 15 hektar vinodling, 2 hektar Olivlundar, grösaksodling, Fikon, Valnötter, Citroner och inte minst Saffran.

Där finns en hel del djur, men de är i huvudsak till lyst, även om de håller sig med egna ägg och råvaran till en del Secondi Piatti(huvudrätt).

Le Tre Stelle ligger mellan Certaldo och San Gimignano, i San Gimignano kommun, Siennas landsting, för att försvenska lite grand.

Vi togs dit från Santa Maria Nouvella, en av stationerna i Firenze, med Maroni bus, som vi träffat avtal med, att transportera oss hela veckan. Bra bussar, bra förare och inget knussel.

Vi skulle ätit middag kl. 20, men för att kunna lägga in bagaget i våra lägenheter och rum, så hade Donatella skjutit fram det till 20.30 "No problem".

Donatella hade gjort en kul grej, hon hade på Googles översatt menyn, så vi kunde läsa menyn alla 4 kvällarna, på Svenska.

Vilken mat! Och mycket mat! Och god mat!

Till det drack vi gårdens vin, en vit Vernaccia di San Gimignano och det röda Colli Sensi. Flaskorna på bordet och det öppnades nya om det sinade.

Programmet var späckat, men vi hann ändå ha lite Siesta, vid den nya poolen.

Vin och hembakade snacks stod på verandan, 25 grader varmt, men Donatella kunde för sitt liv inte förstå hur vi kunde bada i det kalla vattnet!

Att isen gått upp och Isbjörnarna dragit norrut, hjälpte inte för henne.

Hälften av gänget bodde i stora, nyrenoverade rum på gården, andra halvan i lägenheter på Antoanellas farm, i Ulignano, 7 km. bort.

Ett nytt hus för 4-6 lägenheter håller på att uppföras i Ulignano.

Frukostarna stod inte middagarna efter. Pecoriniosten blev populär liksom den lite salta torkade skinkan.

Yogurtälskarna fick sitt lystmäte, med flera annorlunda smaker. Hustrun fastnade för en som smakade kaffe.

"Töserna" var verkligen måna om att vi skulle ha det bra och trivas, naturligtvis, det är ju deras levebröd.

Men inte bara det. Första kvällen visade det sig att vi skulle överträda 11-timmarsregeln för bussföraren.

I vårt avtal med Maroni bus, skulle vi betala extra om så blev. Det var inte frågan om bara några minuter, utan 1,5 timmar.

Vi skulle bli tvugna att lägga middagarna tidigare för att det skulle gå ihop.

Jag känner en arm över axlarna och hör Donatella säga: "Kjell, no problems, I take it". Så blev det.

Sista dagen, hade vi förlagt eftermiddagen till gården.

Lunch, vinprovning, rundvandring på gården, gardenparty vid poolen och så middag kl 20.

Mycket av maten vi åt hade beretts i den vedeldade stenugnen som står utomhus.

Till lunch(mycket förlängd) fick vi prova 7-8 av de Toscanska pizzorna. Vi åt och åt, när vi trodde att nu är det slut, var det någon som sett att de stod och gjorde en omgång till. Jag kommer inte ihåg vad den hette, men så god.

Tunna skivor av ett salt rökt fläsk, det blev två bitar till. Mamma Maria ger sig inte förrän maten är slut och hon har en förkärlek för att männen ska äta ordentligt, hon bara matar på, svårt att värja sig.

Vinprovningen var mycket praktisk. Två av vinerna till maten, två på själva provningen, sen tittade vi på Vineriet och lyssnade till Donatellas beskrivning av processen för de olika vinerna. Både ståltankar och cementtankar.

Ett av vinerna lagrades på fat i 18 månader innan det buteljerades.

Le Tre Stelle är deras liv. Jag trodde att döttrana skulle bli "åglömmor", men nu hade de skaffat sig karlar, en hjälpte t.o.m till med serveringen. Vi såg dem allt redan 2009, men då smög de lite och var nog inte godkända av Maria.

Kanonvädret gjorde naturligtvis sitt till. Men alla i vårt gäng stortrivdes, de hade inte i sin vildaste fantasi kunnat företälla sig vad vi fick vara med om.

"Töserna" är okomplicerade, maten är okomplicerad , detta komponerat med en ofattbar gästfrihet, ger ett gott liv.

Septembergruppen har att se fram emot.