nabbsjuan

Inlägg publicerade under kategorin Julen förr

Av Flanören utmed Tolken - 24 december 2010 09:00

Max farföräldrar bor i ”Skåne”, som han sa tidigt. Egentligen är det Sätofta, utanför Höör, vid Ringsjöns strand.

1993, började något, som verkligen blivit tradition.

Vi skjutsade vår dotter, Max fyra månader och barnafadern till hans föräldrahem.

De första åren, på juldagen eller annandagen och så blev de kvar en vecka eller så.

Men sedan ett antal år tillbaka, har vi gjort resan dagen före julafton.

Max konstaterade snabbt, ”det blir ingen riktig jul om man inte är i Skåne”.

Idag har han 11-12 kusiner på fädernet, fyra syskon till far och deras respektive.

De flesta samlade i Sätofta till jul.

Huset är ett riktigt Villa Villerkullahus.

En stor lykta står på trappan och lyser välkomnande.

Jag förstår, Max, det är verkligen jul i det huset. Med tre meter i tak, så har man en maffig julgran, inte överklädd. I övrigt sparsmakad utsmyckning, doftar från apelsin och nejlikor.

De nystöpta ljusen blir dekoration i sig eller i stakar.

Farfars hemgjorda Glögg konkurrerar om doftövertaget.

Ungarna har ytor i ett inte alltför tätt möblerat hus, trots att farmor har antikviteter som hobby.

De möbler som är, kan däremot vara halvrenoverade, med ett skynke över.

Vi äter lite och umgås en stund, sen återvänder hustrun och jag till vårt.

Ibland kan det vara svårt att slita hustrun från den uppsjö av böcker, med ögongodis, som inbjudande till läsning, ligger framme.

Numera finns det revbensspjäll och bruna bönor även på detta julbord!

Oscarkonditoriets julkaka förväntas vi ha med oss, den är mycket uppskattad, inte minst av farmor.

När Max var yngre, så brukade han upphetsad, ringa och berätta om alla julklappar.

Avundas inte hans farföräldrar som har så många att köpa till.

De flesta åren, har det varit Skåneväder, grått och regn.

Resan blir extra spännande med lite nysnö. Skåningarna har inte fått på några vinterdäck och rädda, går det mycket långsamt.

I år hade de fått på vinterdäcken, har haft snö och kallt lika länge som vi.

Jul i Sätofta, påminner på många sätt, om de tidiga jularna hemma.

Inga tuttinuttigheter, som dottern sa när hon var liten.

Prestationsångestens överdekorering har inte fått fotfäste i Sätofta, däremot en underbar julkänsla.

Resan ner till Sätofta, har sina ritualer.

Oaktat väder, så stannar vi i Susedalen och fikar, mackor med stekt ägg och skinka.

Vi har suttit vid bord och huttrat, vi har stått och huttrat, några gånger har vi inte gått ur bilen över huvud taget.

Inte minst dottern, vägrar att ge upp fikapausen. Det hör till när man är ute och åker lite längre. ”Så har vi ju alltid gjort”.

Det är lite spridning på kusinskaran, Max är med sina 17 år äldst.

Den minsta går inte ännu och så allt däremellan.

Fram tills för några år sedan, så gav Max julklappar till småkusinerna.

Dottern brukar knåpa ihop något, ofta likartat till alla.

Ett nyckelskåp i form av en fågelholk, kommer jag ihåg, därför att vi använder vårt fortfarande.

Min verktygslåda befann sig under någon månads tid på ”Andragatan” som Max sa när han var liten.

I år har hon fixat det på annat sätt, resväskorna var  tunga, hem från Milano i fredags.

När detta läggs ut. så har vi kommit hem från årets Sätoftaresa. Det blev ett trendbrott!

Vi fikade på lokal i stället för att trotsa väderleken.

Vi slapp lindrigt undan, var väster om demarkationslinjen Sjöbo-Tomelilla-Ystad.

Öster därom rådde ett stilla lugn i snödrivorna, ett lugn som varade i många timmar. När vi åkte hem, kunde radio Kristianstad meddela att man börjat gräva fram bilar.

Bland dem som skulle grävas fram, befann sig plogbilen!


Detta blir sista avsnittet i en anspråkslös beskrivning av julfirandet under 65 år.

Förmodligen, är det en ”Svenssonberättelse”, sticker inte ut på något sätt, utan många kan känna igen sig.

Lite av nutidshistoria, som jag hoppas har varit till glädje, igenkänning och kanske för de yngre, lite förundran.

ANNONS
Av Flanören utmed Tolken - 23 december 2010 09:00

Första julen med barnbarn, 1993, var det bara Max, fyra månader gammal. Sonhustrun företedde tydliga tecken på att det skulle bli ytterligare barnbarn.

Sedermera blev det tre stycken och ett helt annat liv och rörelse, något man kände igen från jularna hos svärföräldrarna.

Nu var det Tomte igen. Sonen ställde upp, tills Pontus, 5-6 år gammal, går fram till honom, tar masken och utbrister; ”Nu ska jag vara Tomte en stund”. Varken han eller Max trodde egentligen på Tomten längre. Enligt föräldrarna hade de hört samtal på temat från deras rum.

De hade konstaterat, att det kunde inte finnas bara en Tomte eftersom han var på så många ställen samtidigt.

Utgående från Disneys skrockande Tomte, så var funderingarna berättigade.

Men barnbarnen ville även fortsättningsvis, några år ha Tomte, som delade ut julklapparna.

Det var väl inte så mycket i förberedelser och arrangemang i övrigt som ändrades, men barnbarnen hamnade naturligtvis i centrum.

Men fenomenet dök upp, att jularna skulle delas mellan oss och de andra föräldrarna.

”Vi kommer till er på förmiddagen och åker till de andra på kvällen”.

Dottern, ändrade rutinen och började åka till Sätofta redan dagen före jul.

Vi fortsatte att åka till morsan, även om dagen styrdes av när dottern var till städes. morsan tyckte sig leva på övertid, när hon fick träffa barnbarnsbarnen. Först Max, sedan Pontus och Josefin.

Max åtnjöt väl synergieffekter av mammans förhållande till farmor. Han var ju också försten ut..

Hade en svägerska, som alltid hittade sånt som var ”orättvist”.

Mellanbrodern hade ett eget barn, yngste broderns var betydligt yngre.

Där blev en kull som rasade omkring, så småningom, med barnbarnsbarn.

Något år in på 2000 blev hon sämre och 2005 var det färdigt.

Farsan dog ett år senare.

Längre fram, med lite cirkulation inom familjerna, så började ett fenomen att uppträda.

Mina, dina och våra, som kräver ett särskilt pusslande.

Den här julen har sonen och hans fru, sonens barn Pontus och Josefin och deras egen Erik med sig när vi firar julafton på Nabben.

Vi får ju några bonusjular, tack vare Erik.

Sen återstår det ju att se, om det blir några jular med barnbarnsbarn.

Än så länge har ju familjen hållit sig från ofoget, att skaffa barn sent.


ANNONS
Av Flanören utmed Tolken - 22 december 2010 09:00

Så kom vi då in i den period, som jag själv genomgått, barnen i tonåren.

De ville ha kvar sina adventskalendrar, som klippts och klistrats redan när de var små. Sonen hade en Gran och dottern en Gris.

Varje dag fanns det något att öppna. Strumpor underkläder, någon liten grej och ibland godis.

De ville fortfarande vara barn i lagom mängd.

Dottern ville gärna vara med och pynta, som sin mor och mostrar. Ingen synbar ståndscirkulation eller genusutveckling där inte!

Svärföräldrarna orkade inte lika mycket längre. Det blev ett kortare besök på julafton.

Vi hade alltid julgran, köpt på andra sidan gatan. Oftast jag och sonen som skötte det.

Granen kläddes på kvällen före julafton, samtidigt som skinkan griljerades.

När granen var klädd, så provsmakade vi skinkan med vörtbröd och julmust.

Det var på många sätt, en större upplevelse i alla fall då, än själva julafton.

Redan hade en del måsten utvecklats.

Av och till stöpte vi ljus inför julen och det blev bl.a tacksamma julklappar till släktingar och vänner.

Andra julklappar till samma kategori, har varit bakverk, egna konserver eller sylt och marmelader.

T.o.m hemgjort vin har spridits över Västsverige, ja även ner till Nils Holgerssons hemtrakter.

På bakfronten, handlade det om Mandelmusslor, som äts med sylt och grädde. Julstollen och Oscarskonditoriets julkaka.

Alldeles för mycket mat, konstaterade vi varje år i mellandagarna. Magen blir fortare mätt än ögat.

Julgotterna, hemkokta bestod av Knäck och Kola, men utöver det så gjorde vi ett sorts marsipanbröd, som morsan brukade göra. Mozartkulor och Fudge var annat som förekom. Ett och annat engångskok har förekommit genom åren.

Mintpastiller, toppade med choklad förekom då och då.

Vi pyntade inte så där överdådigt, tycker det blir mera stämning om det är ”lagom”.

Fortfarande var Kalle Anka sevärd för barnen, med bara två kanaler på TV, låt vara i färg.

Karl Bertil Jonssons jul, dök upp och har blivit en lika stor klassiker som Kalle Anka(för de vuxna!). Jag missar aldrig Karl Bertil Johnsson, när han beordrar taxichaffören att köra till slumkvarteren.

Vi hade slutat med Tomte, dock inte med julklappar.

När detta var över, så ringde telefonen och det ringdes. Den som har eller har haft en dotter i tidiga tonår, får en alldeles speciell upplevelse, när de släpar fram kudde och täcke i hallen och ligger och talar i telefon. När kompisen var med föräldrarna på jobb i Bagdad, höll det på att ta hus i helsike. Skanska betalade kompisens samtal, men inte dotterns!

De försvann ut, till kompisar. Vårt hem var vidöppet för kompisar, men på något sätt kände barnen att det inte var lämpligt på julafton, då ville vi ha lugn och ro.

Bröder, systrar och mina föräldrar skulle ringas för en julhälsning, även om vi både skickat och fått julkort.

Barnen var heller inte lika angelägna längre, att följa med till mina föräldrar senare i juldagarna. Även om de ställde upp, framför allt dottern, som hade ett speciellt förhållande till morsan. Det har framgått av en tidigare krönika.

Så småningom flyttade de hemifrån, bodde i var sin lägenhet men kom hem på julafton.

Vi fick dem att flytta ganska tidigt, i samband med reparation av vår lägenhet då vi fick flytta till en annan i ett halvår.

Vid hembesöken, så hittade de många ”läckerheter” i kylskåpet, som ansetts självklara när de bodde hemma. Som ost och korv t.ex

Framför allt sonens kylskåp inrymde sällan mer än Ketchup, den första tiden. En del öl naturligtvis. Det räknas ju som livsmedel.

Det blev aldrig något mellanrum, mellan tiden som ”ensamstående” och när de kom hem med barnbarnen.

Mycket beroende på, att vi bodde på gångavstånd från varandra.

En kul grej, som inte är arranderad eller påtalad.

Från den dag barnen flyttade hemifrån, så knackar eller ringer de på dörren!

Kommer på, att vi aldrig talat om det, det blev bara så.

Naturligtvis knackar vi på deras dörr med.



Av Flanören utmed Tolken - 21 december 2010 09:00

Ända fram till skiftet 70/80-tal firade vi julen(julafton) tillsammans med svärmor-svärfar, två svägerskor med barn, av och till kunde det förekomma någon karl, barnafar eller ej.

Hela kusingänget på mödernet var samlat. De flesta var jämgamla.

Jularna kändes, med utgångspunkt i barnen, som en enda happening.

Det blir inte mycket för egen del, när rummen fylls av ett gäng 7-10-åringar.

Före Tomten, spända och förväntansfyllda, efter Tomten släpper allt.

Tomten ja. Svärfar brukade vara Tomte, och det gick väl bra i några år, tills sonen konstaterade att han hade morfars pyjamas på sig.

Han gick in i sovrummet och hittade inte pyjamasen.

Hittade inte morfar heller, han var ju ute och köpte tidningen, eller något annat som så många har fått dra till med på julafton.

Då var det roliga slut.

Han deflorerades ett par år tidigare än mig.

Barnen fick, inte minst våra, styra svärföräldrarna, helt och hållet. Jag var ofta kritisk till, att de inte sa ifrån. De fullkomligt utplånade sig själva, för att passa upp barnen.

Försökte man styra upp saker, så var dom där och sa att det gjorde inget.

Mormor och morfar, var naturligtvis populära.

Mina föräldrar var skilda, så dumt skilda, så de inte talade med varandra. Vi syskon, fick ibland ljuga, om att vi inte varit hos den andre samma dag. Den man åkte ifrån kände sig försmådd, ja det kunde allt den göra som man kom till också. Morsan var hanterbar, men farsan svårare. Han kom aldrig, förrän morsan låg för döden, över det faktum att det var morsan som tagit ut skilsmässa.

Så det blev oftast farsan på juldagen och morsan på annandagen.

Hos farsan var det ett mycket formellt umgänge, stående meny och diskussion om något aktuellt ämne.

Barnen längtade till annandagen, då skulle de få träffa kusinerna på fädernet.

Yngsta brodern med familj, firade julafton hos morsan, men vi andra två hos våra svärföräldrar.

Maten och det mesta kändes igen från de senaste åren ”hemma”.

Morsan var inte lika utplånande gentemot barnbarnen. Ansågs som snäll, men hon hade gränser. Hon träffade ju heller inte barnen så ofta.

Dottern, hade dock en särskild plats i hennes hjärta. Hon hade ju inte haft någon flicka själv och bland barnbarnen var hon enda flickan.

Det finaste hon hade, hade hon lovat dottern, en kopp med fat, med inskriptionen ”Till en snäll flicka”. Den hade morsan fått när hon var liten i mitten av 20-talet. Det är en av dotterns mest omhuldade klenoder, den dag som idag är.

Det var ju lillbrorsans barn som hade ungefär samma situation hos henne som våra hos morföräldrarna.

De första åren åkte vi tåg till Trollhättan och bodde någon natt.

Litade inte riktigt på den gamla(inte så gammal då) Saab 95:an.

Borås-Göteborg-Öxnered-Trollhättan. Tre byten.

Kanske inte är någon tillfällighet att jag senare har varit med, i samband med planeringen av Västlänken, om att skapa förutsättningar för en direktförbindelse Trollhättan -Borås.



Av Flanören utmed Tolken - 20 december 2010 09:00

Julen 1966, var ett trendbrott, första gången utanför föräldrahemmet.

De yttre utensilierna var väl ungefär desamma som hemma.

Man köpte gran på stan, i stället för att gå till skogen dan före julafton och hugga en själv.

Stadsgranen barrade, det hade jag inte ens varit med om när de stod ett par veckor i träfot.

Man enbart doppade i grytan vid, vad som senare kom att kallas, lunchtid. Lite kallskuret och något varmt.

Julmiddagen var i kvällingen och det med hela programmet.

En del finska inslag, som bl.a Kålrotslåda och någon sorts kokt kött. Det var det spadet hon brukade doppa gammalt bröd i, inte skinkspadet och Vörtbröd.

Men hon hade fått ge sig för svärfar.

Men vadå?

Var är revbensspjällen och bruna bönorna?

Svärmor bjöd redan julen efter, även på detta.

Var van vid, att även på senare tid, en del på julbordet skulle vara hemmagjort.

Här var allt köpt. Det blev nya smakupplevelser.

Kommer ihåg, att det mesta köpts hos slaktaren August Magnusson.

Betydligt mera sötsaker och frukt, än vad jularna hemma bjöd på.

Knäcken smakade annorlunda.


Julklapparna var i större mängd och dyrare, än jag upplevt tidigare.

Svärfar och svärmor köpte var för sig. Något som våra barn uppskattade ljudligt, lite längre fram i tiden.

Skillnaden i attityder var påfallande.

Här var det tre systrar, vi var ju tre bröder.

Systrarna hade koll på att de olika prydnaderna hade kommit fram, att deras grejer som man gjort i slöjden inte fattades.

De deltog även praktiskt med mat, dukning och uppröjning

Något som vi tre pojkar aldrig reflekterade över.

Med ett undantag;

Vi bröder fick ett år, kanske 1953, varsin ljusstake av den ogifta moster Aina.

Två var i formen av en Gris, med hål i ryggen för ett ljus, grisen vaktades av en tomte.

Den har varit framme alla jular, så än idag.

Den hade jag med mig ”i boet” när vi flyttade ihop. Även en Sveabryggare och fyra gulsvarta kaffekoppar med fat, helt ovetande om IF Elfsborgs färger. ”En gul badhandduk med” upplyser hustrun sarkastiskt, när hon passerar skrivarhörnet.

Så mycket mer var det inte man hade skaffat på sig.


Precis som hemma, så var det inte tal om julotta, utan juldagsmorgon blev efterlängtad sovmorgon.

Vad jag kommer ihåg så gick vi på bio på annandagen.

Stor upplevelse, var ju Curt Petterssons nyårsrevy. Svärfar hade köpt biljetter till mig och hustrun.

Tala om lokalrevy!

Hustrun fick sitta och ”tolka”, mellan sketcherna om kända Boråsare och Knallar i övrigt.

Sedermera fick jag lära mig, att det stora antalet småhandlare var mycket kända bland befolkningen, man hade ,om inte annat, suttit och sytt hos många av dem.

Enda gången som jag inte behövde tolkning, var när partiombudsman Bertil Johansson häcklades.

Det blev många nyårsrevyer i Bäckängsskolans aula.


Idag har vi varit förlovade i 44 år och min yngste bror fyller 61 år.


Av Flanören utmed Tolken - 19 december 2010 09:00

Under de sena tonåren och något år framåt, så passerade bara julen.

Jag hade börjat arbeta som 14-åring.

Vi var ju vuxna och mat och annat hölls för självklart.

Vi slaktade ingen gris längre utan köpte det mesta på Konsum.

Julklapparna var förutbestämda och färdigförhandlade.

TV:s jul tog allt större plats, även om den fortfarande var svartvit.

Filmer som man inte sett på bio, filmer som var nya i mor och fars ungdom.

Man tittade på allt som rörde sig.

I övrigt har jag väldigt diffus bild av dessa jular, de bara passerade.

Andra halvan av den här tiden gick jag på Dalslands folkhögskola, internatelev, som bara kom hem på jullovet.

Många gamla kompisar som skulle hälsas på.

Hade ju även börjat engagera mig i ungdomsförbund och Vietnamrörelsen.

Julen var väl inte högprioriterad.

Det var väl i det här skedet, som man började få insikt i vem det var som mest firade julen, köpmännen.

Alternativ jul började firas, jag deltog aldrig, men kände sympati där jag satt och smaskade i mig av familjens utbud.

Min hustru och jag träffades på folkhögskolan, 20 december, på brorsans födelsedag, förlovade vi oss och julen 1966 skulle vi fira hos hennes föräldrar i Borås.

Hon hade två systrar, äldre men hemmavarande. Svärmor var finska och träffade svärfar i någon militärförläggning i Dalarna, Vikarbyn, har jag för mig. Svärfar hade en kull tidigare, jämnåriga med svärmor.

Han var bokbindare och hon var, som sig böri Borås, sömmerska.

Kommer ihåg, att hustrun lade ner ganska mycket möda, på att i förväg förklara hur det skulle bli, hur de firade jul.

Det skulle bli många jular hos svärmor och svärfar, vi gifte oss i mars 67 och sonen föddes 6 augusti.

Svärfar ordnade en lägenhet nästgårds, för jag ville flytta till Borås. Kändes som lite mer att ta i, än det vid den tiden, ganska tråkiga Trollhättan.

Sen hade det ju även betydelse, att jag skulle gå ett tredje år på Viskadalens folkhögskola.

Av Flanören utmed Tolken - 18 december 2010 09:00

Vad jag minns, så fick vi alltid en julklapp.

En julklapp i den meningen, att det var en leksak eller något annat man önskat sig. Utöver det så fanns det ofta några mjuka paket, kläder som man skulle haft ändå.

Ett år fick vi en gemensam julklapp, en tremansbob

Oj, vad vi trampade backen, så att inte medarna skulle skära igenom snön.

Min ettochetthalvt år yngre bror och jag kivades om att få köra, för minstingen var det att sitta längst bak. Någon gång förbarmade vi oss över honom och han fick sitta främst, med en av oss stora bakom.

Andra jular, kunde det vara skidor, vid minst två tillfällen.

Skridskor, gick det ju åt, fötterna växte.

När vi två äldre syskon blivit lite äldre och hade tjänat egna pengar på julgransförsäljning, köpte vi julklappar till varandra. Inga märkvärdiga saker, det var ju tanken som räknas.

Tala om givandets glädje.

Långt upp i skolåldern, ja även lite längre fram, så var det inte brukligt, att leka med kompisar eller gå till någon granne. Man skulle hålla sig så tyst som möjligt, framför allt om dörren stod öppen!

På julen skulle man vara hemma, om det inte var ställt till med särskilt kalas.

Julafton och juldagen var heliga och i mångt och mycket tråkiga. I alla fall juldagen.

När vi köpt bil 1955 och sålt mjölkkorna något år senare, så blev det besök hos släktingar. Man skulle vara finklädd och få träffa kusiner, på morsans sida var vi 12 kusiner.

Långt senare kom det i bjärt kontrast till att de egna barnen försvann till kompisar, så fort kalle Anka och Julklappsutdelningen var klar.

Kalle Anka, ja.

Var nog i 14 eller 15 år när man började sända Kalle Anka och hans vänner på julafton, med Bengt Feldtrich som konfrensier. Tecknad film, alla de kända figurerna. Idag rynkar barnen på näsan, ser ju tecknat i hur många kanaler som helst. Då var det en sensation.

TV:n innebar ju i mångt och mycket, att den gamla formen av julfirande luckrades upp, inte minst genom anpassning till TV-tablån, det fanns ju bara en kanal.

Jularna började nog bli mera likformiga runt om i landet, vad man såg i TV smittade av sig.

Vid samma tid så kom de dubbelkopplade fönstren, vedpanna i köket, elektriska julgransljus och fot med vatten i.

Det var en omvälvande tid.

Av Flanören utmed Tolken - 17 december 2010 09:00

Julen, i min barndom, på Kullen, var en julgran, med träfot och levande ljus.

Ljus som tändes frampå julaftons kväll, under oerhörd andakt. Högtid och brandrisk till lika delar orsaker.

Fönstren hade försetts med innanfönster och var tätade med vadd och Lummer låg mellan fönsterrutorna.

Väggarna pryddes av julbonader i papper, med motiv från på tomtar i arbete i stall och ladugård, vackert tecknade.

Äpplen fanns, från ”Vinterapeln”, inlindade i tidningspapper.

En gris hade slaktats tidigare. Förutom julmaten, så gav den föda under vintern i övrigt.

Det saltades inte, men konserverig av kotletter, korv, köttbullar m.m gjorde att det höll sig.

Några julljus kan jag också minnas.

I övrigt var det, med dagens mått mätt, ganska spartanskt.

Fåglarna hade sin kärve, julkärven var extra stor, även om vi hade kärve till fåglarna vintern igenom. En havrenek, vi sade aldrig kärve, som var bunden av självbindaren, föregångaren till skördetröskan.

Pepparkakor och lussekatter fattade inte heller, liksom knäck och ischoklad.

Lite nötter och senare fikon ingick bland ”julgotterna”.

Några år så ystade man julosten själv.

En ganska stor ost, som räckte länge, trots att föräldrarna åt ganska friskt av den. Kommer ihåg att vi barn tyckte den smakade lite starkt.

Osten var av sheddartyp och skulle nog fallit på läppen idag.

Vad jag kommer ihåg, så köpte man vörtbrödet till doppet i grytan.

Julmaten från slakten, med dopp i grytan och bruna bönor åts som tidig middag, lutfisken och gröten som kvällsmat.

Innan kvällsmaten, så var det dags för korna att få vatten. Det blev morsan, som fick göra det.

Oturligt nog, för henne, så kom Tomten när hon var i ladugården. De första jularna så fick hon ganska upphetsade berättelser när hon kom tillbaka.

Efter kvällsmaten, fick vi äta julgotter och apelsiner!

Min ingifte morbror Jeje, eller Georg, som han egentligen hette, körde långtradare åt Trans-frukt.

Dagarna före jul, brukade det komma en lila långtradare i backen, det var Jejje, med julapelsinerna. Han gjorde en avstickare från Rikssjuan, från Göteborg norrut, öster om älven.

Då fick vi äta en hel apelsin!

Under året i övrigt, delades det på en frukt.

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ nabbsjuan med Blogkeen
Följ nabbsjuan med Bloglovin'

Kategori


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se