Kullen, Sjuntorp.

Mitt emellan raderna av höbalar, steg Helena Bergström på bussen i filmen Under solen.

I det gula huset bodde två bröder, som lärde Rolf Lassgård hantera hästar. Under filmens lopp förvånades jag flera gånger hur skickligt de valt bildvinklar för att inte avslöja hur det såg ut, egentligen.

Ska bli tjänligt väder idag, så efter morgonslåttern, ska bärbuskarna få sig en omgång.

Fem gröna Krusbärsbuskar, ska skäras ner hårdare, jordslås medan ståndplatsen grävas om. Viss misskötsel har gjort att grovt ogräs bitit sig fast. Hallon och vinbär ska bara skäras ner mera traditionellt. Senare ska vi ta hand om ett 20-tal hallonskott, som tagit sig ur landet, men som ska planteras in, för efter många år börjar det bli lite glest på sina håll.

Sen kommer regnet igen, enligt yr.no.

Mönsterås pappersbruk i fonden, sett från Alvedsjöbodar på Öland.

Det börjar bli några morgnar, som man genom åren tittat på industrianläggningen på andra sidan Kalmar sund. Går dygnet runt, hela året.

På väg till våra morgondopp har de nyss gått på ett nytt skift, kanske inte så långt till frukostrasten.

När man fortfarande var i jobb, så trivdes man med sin semester, när andra arbetade.

Som pensionär, så kanske man tycker att det är bra att några håller i gång, så vi får till våra pensioner.

Ölandssidan i bilden har blivit lite av sinnebilden för fritid, för oss.

Ska regna hela dagen, så det blir en utfärd till COOP för att proviantera lite.

På lördag får vi främmat. Dottern och den från henne utflyttade Max. Han är "gräsänkling", då flickvännen är en vecka i Turkiet.

Vi ska röja lite i en av bodarna, för hon kommer med ett bord som ska målas och vill stå under tak med det och så ska det ju torka också.

Max, den utflyttade, vill åka på loppmarknaden i Hökerum, så vi låter väl dottern vara i fred några timmar med sitt målnde och dess förberedelser.

Intressena förändras. Nu har Max helt plötsligt fått intresse för hem och hushåll. Sånt skötte ju mamma tidigare, medan han på sin höjd gav ett handtag när det behövdes. Ja, förutom matlagning, det sitter i generna efter far och farfar.

Det är nog inte glas och kastruller han är ute efter, utan lite mer udda(häftiga) grejor.

Vi får ha dem i maten, så det blir väl lite extra laddning på COOP.

F.ö känner jag mig lite leabröten idag. Inte efter själv slåttern, men hävandet av halvblött hö. En vannel är betydligt tyngre när den är blöt/fuktig än torr, som var fallet härom dagen.

Granngårdens högaffel höll i alla fall, även om det knakade ett par gånger.

Det är väl från lyften med knakande högaffel, som efterbörden kommer nu.

Det självpåtagna slåtterbetinget närmar sig slutet.

Idag fick jag en liten snutt kvar. Kunde väl tagit den med kanske, men jag skulle ner senare och såta inför borttransporten.

Mina skåror ligger kvar, men de är lättsamlade.

Finns inget halvslaget under som trasslar sig.

Jag forsätter nog även efter detta är slut. Finns en del kvar i den s.k handikappbassängen, inte så lite förresten, men mera lättslaget. Det ger både styrka och kondition, på ett helt annat sätt, än gräsklippare, grep och spade. Ska man jämföra med något, så är det väl snöskottning. Snön kommer tids nog.

Viktminskningen håller i sig, vilket ger ytterligare motivation för att fortsätta med slåttern.

Det som syns uppe till vänster i bild, är en del av det vi ska slå med maskin.

Sällskapet under dagens båda aktiviteter, bestod bland annat av en skock årsskrakar.

De är på sin vakt. Första eskadern står startberedd om jag skulle komma för nära.

Den är ganska sammansatt med många detaljer, Passionsblomman. På Gunillaberg hade de en hel häck med blommor i olika stadier.

Nu börjar höstningen.

En del klipps ner, krukor får börja tömmas. Slingerkrassen står på tur.

Sockerärtorna, som gett fin skörd, ska till komposten och klängnäten rensas och rullas ihop.

Något konstigt har hänt med störbönorna. Blommorna torkar(i regnet!) och skörden blir skral.

Hallon och bärbuskar ska beskäras och klippas ur. Ingen mer gödsel, för då förvedar de sig sämre, inför vintern.

Vi tycker lika bra om det jobbet, som att reda för våren. Det finns alltid förväntningar på en beskuren och ansad bärbuske.

Kommer rekordskörden nästa år?.

Vem ska få sitta kvar på tronen?

Nässelfjärilen utmanar Påfågelögat.

Nässelfjärilen fick ge sig, kanske för att den hade solen i ögonen.

Den tidigare nämnda omplanteringen på bild.

Plantorna får växa till sig och i mitten av oktober planteras de ut i pallkrage. Pallkrage som rymt någon grönsak under sommaren. Tidig vår lägger vi på växtduk och ger dem en extra skjuts innan utplantering på slutdestinationen.

De flesta ska stå i två långa bäddar, som ska grävas om i höst.

På begäran, visar bilden också hur det ser ut runt i kring.

Lite åt höger står vårt lilla museum.

Farsans lie, våra högafflar från 50-talet och en räfsa, rena ungdommen, från 60-talet. Den har följt oss, men nu lossnar pinnarna och skaftet har gått av.

Bladet på lien är från Dalarna. Det gamla som vi drog slipstenen till, finns inte kvar.

Knaggarna har en enkel, men mycket bra konstruktion, vilketnvi ska kopiera.

Vissa plantor har vi större förväntningar på än andra.

Har aldrig lyckats så bra med de vita Rudbeckiorna tidigare. 17 plantor omskolade. Kanske plantloppis till våren!

Blodalunrotens 3000 frö grodde bra, blev en grön matta av småplantor. Dock överlevde inte mer än fyra, trodde jag.

Vid omskolning av några andra arter, så hittade vi sex till!

De små fröna hade tydligen flugit i kring vid sådden.

Även en flerårig Stockros, ska bli spännande. Enkla blommor i pastellfärger. Vi har en gul flerårig sen tidigare, som vi har blandat upp med tvååringar i olika färger.

Nu ska plantorna klara vintern, ja egentligen är det tidig vår som kan ställa till det. Frost och sol, varvat med regn, är påfrestande för dem. Men växtväven ska nog jämna ut de snabba kasten i väderleken.

Vårt lilla jordbruksmuseum.

I går var det stor aktivitet bland fjärilarna. Inte många totalt, men årsbästa vad gäller antalet arter.

Påfågelögat debuterade och Vinbärsfuxen, som man inte ser varje år var framme. Det är de röda Rudbeckiorna som drar.

Lite av varje i går.

På Rångedalas parkring kom jag på, att kameran blev hemma.

I ärlighetens namn inte så mycket att fotografera. Ganska mycket folk, men loppmarknaden var tunn. Rångedala IK har väl damsugit omgivningen på loppisprylar genom åren. Möbelavdelningen var dock stor och många av våra nya svenskar gjorde affärer bl.a

På själva marknaden var det blandad kompott. Eftersom jag inte var ute efter nåt särskilt, så blev det bara strosande bland "10-kronorslådorna".

Parmesanost och Skaraborgskorv följde dock med hem.

Mellan marknaden och firandet av älsta barnbanets 22-årsdag skolade jag om 142 såplantor av 10 sorter.

4 Fingerborgsblommor, 2 Stockrosor, 2 Rudbeckior, 1 av vardera Blodlunrot och Akleja Barlow.

Hade nog fel skor, för det kändes efter i rygg och axlar frampå kvällen.

Älsta barnbarnets 22-årsdag uppmärksammades hemma hos mamman, vår dotter.

Middag kl. 16.

Far och son tillagade det varma och mor det kalla. Två försök med Bernaisesås misslyckades. Den skar sig, men smaken var det inget fel på. Pappa kocken kom på att de tagit Dragonen direkt från kylen. Det är känsliga grejor och tanken går opåtalat till en Knorrpåpse, eller den färdiga på burk som finns att köpa.

Vi blev mätta och hade trevligt, trots att Max flickvän skulle till Turkiet på en veckas semester. Hon ringde från Landvetter och önskade Bon apetit.

Födelsedagen hade de firat tidigare på dagen i egen härd.

Tre bilder av förändring i det Svenska jordbrukslandskapet.

Slumpåns dalgång.

På bortre sidan Rommele socken och bilden är tagen från Fors socken. Slumpån är ett biflöde till Göta älv och är livgivande. Kor och övriga djur drack sig otörstiga, barnen metade Brax, Abborre och en och annan Ålpinne, bl.a

Längre västerut fyllde den turbiner, som skapade elektricitet åt en textilfabrik, som, som mest gav sysselsättning åt 1100 personer.

Min far sålde mjölkkorna, som en effekt av att man ville ha bil och en del andra nyheter. TV:n kom 1958 lagom till Fotbolls-VM.

Fabriksarbete gav större inkomster än mjölken. Han var först i byn med att ta bort korna, kvar fanns ungdjur, som kom och gick.

En period av 60 år har gått. Nu finns inga betande djur kvar(bortsett från några ridhästar) i hela byn, t.o.m Österängen är Fårlöst.

Landskapet har förändrats. Den här bilden, tagen t.ex 1955, hade varit ett lapptäcke av olika grödor. Inemellan hade flockar av betande kor blandat sig med vall, Korn, havre, vete, foderväxter av olika slag.

Idag blir bilden ganska ensidig, lika ensiodig som växtligheten.

Nu tittar vi åt andra hållet, Norrut. bakom skogen ligger sjön Trehörningen, på gångavstånd. Vattenkraften i Trollhättan forslas i två stora ledningsgator.

När jag ser bilden, ser jag att de gamla betesvallarna ligger för "fäfot". Ja, om så hade varit ändå, de får växa igen. Betesvallarna var ofta de mest kuperade och för odling svårtillgängliga åkrarna.

Landskapet i övrigt är lika ensidigt som vyn söder ut.

Inga djur som med sin avföring ger liv åt insekter, som i sin tur ger liv åt maskar, fåglar och rovfåglar.

Rödklövern, som blommade och gav nektar till Humlor och andra större insekter, som skötte pollineringen.

På varje förstaårsvall, satte man av en ruta klöver till kommande års frö.

En av konsekvenserna blir att man får ta in fabriksuppfödda pollinerare, specialister på var och en sin frukt eller bärart.

De vilda kompisarna förtvinar i ensidigheten.

Det var inte bättre förr, men i förändringens yra, är det en del vi inte tänkt på.

Om Slumpån är livgivande i ett större perspektiv, så har den här dammen varit det i ett makroperspektiv.

Den gav djuren vatten i ladugården under installningsperioden 15 oktober till 15 maj. Ingen vass växte sig hög och tät, hindrad av koklövar som trampade upp kanterna vid sina besök.

Vi barn fångade Ödlor och Salamandrar.

I bakgrunden ses baksidan på ladugården. Den har samma profil som tidigare, men invändigt helt renoverad.

I den lilla utbyggnaden huserade hönorna och i tre bås för ungdjur, stod återväxten till kobesättningen.

På det lilla loftet ovanför, fyllt med halm som isolering, hade de mer skygga kattorna en beägenhet att vilja föda sina ungar.

Genom en smal springa gick det att komma dit. Jag var tunnast, så jag fick åla in och ta ut kattungarna. De kattorna, hade vi som råttkatter, så det var sällan vi behöll nån unge efter dem, utan det blev att möta döden mot en sten.

Undrar hur många sjuåringar, som slår ihjäl kattungar idag. Lika kära som de vi behöll blev, lika naturligt var det att ta livet av dem vi inte kunde behålla.

Det här inlägget gör inga anspråk på att vara vetenskapligt eller historiskt, men jag fick lust att sätta på pränt de enkla reflektioner jag haft sedan ett besök i mitt föräldrahem. Utvecklingen blir så handgriplig, när man ser nu och kan ställa det mot då.

Den gamla tiden kommer inte tillbaka och väl är väl det. Man glömmer ofta kalla vinterdagar på utedasset, isen på pisspottan om morgonen eller det hårda slitet för att få ihop till foder åt människor och djur.

Men det var en del barn som kastades ut med badvattnet. Somt kan vi inte rätta till, annat har vi möjlighet att förändra. men det är ett annat blogginlägg.