Vad har du under vingen Rut? Vad är det som putar ut?

Egentligen hade jag inte lust att gå ner till sjön i kväll. Fåren hade fått kraftfoder i samband med att vi flyttade dem efter stängslingen. Men då hade jag också sett en Skäggdoppingunge på ryggen på en av föräldrarna och drivet efter bra bilder tog överhanden.

Bra bilder ja. Står man på 50-60 meters håll, så är Skäggdoppingar ganska små. Panasonicen med 18xzoom, drar in dem en bit, men en del av den digitala zoomen behöver utnyttjas, med fallande bildkvalitet.

Mer än en gång har tanken på stativ och ett fast 500-mm-objektiv föresvävat mig. Nu har jag inte det, utan får resonera som Arve Opsal ang.- flickorna i Lissabon. Det jag har det har jag här och det blir de bilder det blir.

Och en obetalbar bild blev det!

Två ungar som tigger mat, sittande innanför vingarna på, förmodar jag, modern.

Det var inget som jag tydligt såg från mitt långa håll, men något föregick så jag brände av en rad exponeringar. Och... på en av dem fanns de två tiggande ungarna. I snett motljus var det inte heller lätt att se på displayen.

     Det är väl nåt sånt här jag väntat på under hela tiden jag följt Doppingarna. Nu har jag den, bilden. Kvaliteten är som den är, men jag tänker på Arve Opsal....

Det visade sig bli en avskedskväll, för några veckor i alla fall. I kväll tog de steget och lämnade den lugna viken för att ge sig ut på öppet vatten. Vart vet jag inte, men de brukar komma tillbaka när ungarna(juvenilerna) är halvstora.

Blev alltså en lyckad kväll, med två ungar tiggande mat från fadern och familjens bestämda simtur ut på öppna vatten.

   ISO400 Bl. 4.4 1/250 -1 steg, 609 mm beskuret till 50%.

Jag skulle kunna betala en del för att få se vad som finns i andra ändan på den blicken. Och en fin omgivning har de skaffat sig, både gula och vita Näckrosor.

Skäggdoppingarna har lämnat redet.

I stället har de fattat posto i ett litet gatt mellan ett par vassruggar.

Mycket talar för att de flyttat unge eller ungar dit. Men ungarna håller sig dolda, trots att fölräldrarnas små rörelser i omgivningarna talar för att där finns något bakom vassruggen.

I litteraturen kan man finna att ungarna först simmar under föräldrarnas vingar, senare åkande på ryggen. Men det intresse som de vuxna visade området bakom en vassrugge talar för att där finns något. En spännnade fortsättning följer under alla omständigheter.

   Fram och tillbaka till boet med mat. Förmodligen någon vecka till, innan ungarna följer med föräldrarna på födosök.

Nu börjar intensiva dagar, för Skäggdoppingarna. Den ruvningslediga simmar i skytteltrafik med mat. Småfisk mm. kan ses hänga i näbben på väg fram till boet.

De har tydligen okläckta ägg kvar, för ruvningen är inte avslutad.

     Alla ville inte vara med på bild, lyckades aldrig få hela kullen samlad. Till samma sten flyttades en två veckor gammal kull förra året. Platsen var tydligen till belåtenhet.

De senaste dagarna har Måsarna varit upprörda när vi närmat oss badplatsen. Ingen kvalificerad gissning, att de har ungar i närheten.

Jodå, i går upptäckte jag dem. Det var faktiskt en Måsförälder som avslöjade gömstället. Den sitter på en sten och gör inga utfall.

När den flög i väg såg jag tre små, högst några dagar gamla måsungar.

Deras beteende är ju att avleda en från boet, men i det här fallet blev det tvärt om.

F.ö upptäckte jag en ruvande Andhona i går, inte långt från Skäggdoppingarna. Det måste vara andra kullen, för där har simmat 10 ungar, som växt till sig i storlek men minskat till tre i antal.

         Är det inte en unge på ryggen? Jo då. Lite glad blev man framför datorn. Klicka på den lilla bilden så får du ungen mer markerad.

I går bekräftades det definitivt, att Skäggdoppingarna börjat kläcka.

I förgår kväll tog en Gädda, med stor säkerhet en unge. I går visade sig ytterligare en.

När föräldern som ruvade reste sig och ordnade med äggen, tittade en unge fram. Tyvärr var bilden inte av högsta kvalitet, men i kameran framgick det tydligt.

Väl hemma, visar det sig att jag hade flera bilder med ungen sittande på förälderns rygg!

Något man inte ser på det avståndet.

Deto mera roligt när det visade sig.

Den "lediga" föräldern jobbar betydligt mer med födosök och åker i skytteltrafik till boet.

Spännande fortsättning följer. Vi får hoppas, att den förlorade ungen är en del av statistiken, hälften ska förolyckas.

I fårhagen händer inte så mycket, ingen av tackorna verkar vara riktigt nära.

Lillminstingen, hagens enda lamm så långt, växer så det knakar och har redan blivit en hejare på att dra i sig kraftfoder. De måste äta fort, lammen, för tackorna är som dammsugare.

         I morse landade de fisk vid Alvedsjöbodar, trots att "My" inte ligger i sjön. Bilden tagen från vårt morgondoppsställe några hundra meter längre söderut.

Vad är nu detta?

Vår Ölandsvecka börjar närma sig slutet, vi åker hem på söndag. I skrivande stund ser ett regn ut att förstöra förutsättningarna för en strandmåltid i kväll.

För mat skulle det här inlägget handla om.

Vi äter egentligen inte så annorlunda på Öland, än i övrigt. Skulle vara att vi inte grillar flera kvällar i veckan hemma.

Men det finns en del som vi prombt vill ha när vi kommer hit.

Ölandslimpan, dem Kumminkryddade jättebullen, nyss uttagen ur stenugnen. Förr köpte vi Sörens bröds limpa i plastpåse, på Konsum i Löttorp. Numera är det Bagarberta i Böda, som får färsörja oss med bröd alla kategorier.

Javisst ja! Får inte glömma Böcklingpastejen! De första åren fanns inget kylskåp i huset, så det gällde att ladda med grejer som klarade lite värme. Då blev en staniolkorv Böcklingpastej en utmärkt lösning. Staniolkorven hittar vi inte längre,men jämväl på tub.

En tur eller två till Böda hamn för att få tag på fisk, färsk eller rökt. Deras rökta Torsk går inte av för hackor.

Och så osten, naturligtvis.

   Bilden från Ölandsosts butik i Borgholm. Ostmästaren måttar med kniven, allt fullständigt arrangerat. Vår ost ligger redan skuren och paketerad.

I måndags köpte vi en "hushållsost", Herrgårdsost lagrad i 19 månader.

Idag var vi nere i Borgholm och laddade med ost för hemresan. Det blev ytterligare en Herrgård, men än större bit av en 24-månaders Prästost. Den ska jag dela med äldsta barnbarnet Max när vi kommer hem.

En presentost till grannen och en bit De Gruyere, den senare tar vi in på i morgon kväll, egentligen bara en ingivelse, för att en tidigare kund köpt en bit.

Vi åt Kroppkakor idag. Det brukar vi aldrig missa. Dagens var av avdelningen bättre. Mycket fyllning och smak. Kombinerat med eget Lingonsylt är det stor mat.

Lufsa har vi inte ätit på några år, men det är lika gott som vår hembakade fläskpannkaka.

Vi har inte köpt nån fisk av våra lokala fiskare. Trodde de slutat, för "My" låg inte i sjön. Men i morse hade de landat en fångst. Tyvärr var vi inte beredda på det, vi hade annan mat som behöver gå åt innan vi åker hem.

My:s ägare är lite till åren och förmodligen har han en blöt handuk, efter att ha kastat den i sjön.

Jordgubbarna, naturligtvis, men dem hade man väl köpt någon annan stans med, var man än varit. Men jordgubbarna är väldigt söta här på Öland, speciellt de som växt vid Eriksöre.

Vad gäller alkohol, så kommer jag bara på Wannborgas vin. Vi har aldrig köpt av det. Lokalt odlat vin brukar vara dyrt och överskattat, inte bara av staten, utan även av skribenter. Ska jag ge 350 kronor för en flaska, vilket jag nästan aldrig gör, då vill jag veta att jag kommer att tycka det är gott och värd penarna. Annars kan jag köpa 5 flaskor 70-kronors i stället. Om inte annat, så ger det mera yrsel.

Men i övrigt är alkoholen inga problem. Det dom har det har de här på Öland och ännu närmare sen ett antal år, då systemet har sommarfilial i Löttorp. Har det mesta, i princip. Vi hittade dock inte någon Vernaccia de San Gimignano. Det gjorde vi inte i Borgholm heller, men där fick vi reda på att den finns i beställningssortimentet. På frågan om de skulle ta hem, så svarade jag; nej jag är bara ute och bräcker Stockholmare!

Säger man Rosas handel, på Öland, så tänker alla på korv. Med tyskt urtsprung, så tillverkar de ett antal korvar, men säljer ett brett sortiment av färska charkuterier.

Att grilla den korven, med 20% Emmentalerost, det är njutning. När korven spricker och osten börjar sippra ut, då är den färdig. Det blir även lite korv för frysen med hem.

Rosas handel startade i Böda för många år sedan, men när fiskaffären i Löttorp lade ned, då flyttade Rosa in där.

Slutligen några ord om, kanske det viktigaste livsmedlet, vattnet.

Vi har aldrig riktigt kunnat vänja oss vid vattnet. Mest, tror jag, för att vi har ett sånt fantastiskt gott vatten, hemma.

Vattnet här är kalkhaltigt och det ger en helt annan smak. Lite snällt. Te blir inte bra i det vattnet, inte heller kaffe. Men nu har vi hittat en lösning; Classics franskrostade tar död på "Ölandssmaken". Det blir alldeles utmärkt.

Men i övrigt är det köpevatten som gäller. Drygt en stor flaska om dagen, trots att vi inte tvättar oss i det.

Men Lucerharen då?

Ja den går naturligtvis utmärkt att äta, även om en del uppskattar såsen mera.

De enda skott vi satt i Lucernharen, är med kameran. Men, ett livsmedel är den, uppskattad av många, men jag nöjer mig med bilderna.

     Den här hamnade inte på bordet idag, kan undras om den klarar harjakten.

   Första kungliga ingengörsorkestern, fritt översatt till Svenska, ja de var svenskar, fast Stockholmare....

Konsert i Slottsruinen brukar stå på vårt Ölandsprogram, näst intill varje år. Mer än en gång har det varit Jerry Williams eller Tomas Ledin.

I år har programmet förskjutits, till att avslutas i mitten av augusti.

Men veckan var inte tom i slottsruinen, där hålls ”Öland Celtic Irish music festival”. Ett digert program i dagarna tre.

Festivalen öppnades i går kväll och det var den kväll som passade oss bäst. Lite negativa nyheter hade mött oss redan i förhandsinformationen. Inga stolar, ingen medhavd mat eller dryck. Kan det bli fest i slottsruinen utan dessa attribut?

Tillsammans med ett lätt regn vid 18-tiden, som både SMHI och yr.no missat så bidrog det till en oförskämt låg publiksiffra. C:a 500 personer, som inte på långa vägar fick första kvällen att gå runt.

Vi hade bestämt oss för att det inte skulle bli så sent, så vi åkte hem en liten stund efter 22.

Då hade vi vid entrén mötts av en svensk säckpipeorkester.”Första kungliga säckpipeorkestern”.  Jag har en viss förkärlek för Drums&Pipes. Inte bara för dess historiska betydelse, utan jag tycker om musiken. De skrämde skiten ur Engelsmännen på sin tid, när de kom spelande nedför sluttningarna till de Skotska bergen. Ljudet förmerades och Engelsmännen lade benen på ryggen.

Aurora Hägglund med musiker framförde finstämda Irländska visor. Enbart hon, hade varit värt en större publik. Måste kännas otacksamt att några hundra står med ryggen mot sig i mat&dryckköerna.

Programmet låg på två scener, huvudscenen ”Dublin” och en sidoscen ”Belfast”.

På Belfast startade ”Shindig”, tre Irländska killar som berättade skrönor, på ett språk som många inte förstod och spelade folkmusik. De hade varit värda, att få stå på stora scenen.

Den ena av kvällens två stora attraktioner, Johnny Logan, intog stora scenen och höll på en timme. Inte en sekund för lite. Han bjöd verkligen på sig själv och stor show. Han blandade friskt i utbudet, sina egna Eurovisionslåtar, gamla godingar och en del nyskrivet. Bl.a ett par ”Irländska” melodier gjorda i USA, av Irländare får man förmoda. Han hyllade Loreen och Sverige i senaste Eurovisionfinalen, det var populärt naturligtvis.

Tror inte att kvällens biljettintäkter ens täckte vad Jonny Logan skulle ha betalt.

Det stod många fler grupper och artister på programmet, men vi valde att inte göra kvällen så sen. Kan tänka mig att det blev ganska ödsligt i slottsruinen när en Riverdancegrupp, Glendalogh, hade uppträtt 23.30 Synd, vi ville sett dem, men det kändes för sent, vi hade ju nästan en timme hem också.

Tror att en Småländska, precis bakom oss, sammanfattade vad många tyckte:

”Varför kommer det inte mera folk, när en svensktoppshoppa kan samla flera tusen”?

F.ö var det 12 grader, varmt!, i vattnet vid morgondoppet i dag. Vinden har vänt och det är smältvattnet från de stora älvarna i norr, som slår mot Alverdsjöbodars kalkstenshällar. (Vi tog tempen efter vi badat).

     Det är väl det här som många förknippar med Trollskogen på norra Öland. Vindpinade Tallar.

Vi har inte varit i Trollskogen på nordöstra Öland på många år. Senast vi var där, var när Max, äldsta barnbarnet, var 4-5 år och då tog vi en barnvänlig runda.

Den nära fem km. långa rundan, har vi inte gått sedan i mitten av 80-talet.

Ett mycket informativt Naturrum möter en vid ingången till Sveaskogs reservat. Både barn och vuxna får information om djur, naturtyper, näringsgrenars utveckling och mycket mer.

Trollskogen visar upp flera naturtyper. Strandängarna, med sitt rikliga insektsliv. Sjötrollslända i amorösa utsvävningar och Hagtornsfjäril fastnade i Flanörens kamera.

Den vindpinade, förvridna tallskogen på nordöstra udden, sätter inte minst fart på barnens fantasi.

Kullerstensstranden mot öster är mäktig. Här ligger också det gamla vraket efter tremastaren ”Swiks” som förliste en stormig januarinatt 1927. Hon blev hängande på ett rev och det dröjde ända till 1954 innan naturen förde henne upp på land. Rikligt fotograferad. Själv har jag färgfoton från mitten av 80-talet och en jämförelse visar, att tidens tand gjort sitt.

Hövdingagravar, en skeppssättning, skyttevärn och en jaktmur visar att området varit viktigt en gång i tiden. Man räknar med att hövdingagravarna är från 700-talet.

Det är en lagom promenad i varierad terräng. För barnvagnar och rullstolar har man anlagt en kortare runda, med tjänligt underlag.

Vinden från Östersjön ger en behaglig känsla, även om det är lite kôvet inne i skogen.

På hemvägen åkte vi ner till Böda hamn och köpte rökt fisk till kvällens strandmat.

I kväll däremot, blir det ingen Kalmar sundkväll. Det är Celtisk-Irändsk festival i slottsruinen, i dagarna tre. Vi satsar på dagens aktiviteter, bl.a Drums&Pipes, Johny Logan och Aurora Hägglund. Vill man göra sen kväll är det mycket smått och gott innan de stänger framåt natten.

    Från Grankullavikens strandängar ser man Långe Erik sticka upp ur lövskogen.

Vi fick lite sällskap vid morgondoppet.

4:de juli. USA:s nationaldag.

Inget märkvärdigt med det, om det inte vore för Vietnamdemonstrationerna på 60-och 70-talet.

Under några år ”firade” vi den med demonstrationer av olika karaktär. Jag höll till i Göteborg om somrarna och där var ju basen för kraftfulla demonstrationer, ganska stor. Någon blev instämd till domstol för att man använt Stjärnbaneret som dörrmatta. Försvaret vände på frågan; vad var det för nation, som använde en dörrmatta till nationalsymbol? Myntet har två sidor.

Ytterligare en härlig morgon och vi dröjde oss kvar extra länge vid stranden, i samband med morgondoppet. Känner av solbrännan. På vår Gudesjörunda i går gick jag med bar överkropp. Inget allvarligt, stränar bara lite över axlarna.

Vi brukar gå Gudesjörundan minst en gång varje år. Den är, om man går på vägar, c:a 9 km, men vi tar en rättöversväg, för att slippa en del asfalt och då blir det 7 km.

Gudesjö är en Öländsk jordbruksby, där man har både mjölkkor och köttdjur på gårdarna. Inga små flockar, i en räknade jag till över 100 kor. Men man har inte alltid haft så stora besättningar. På den tiden, då marken röjdes och de stora stenrösena byggts upp av sten från åkrarna, då var gårdarna säkerligen mindre och därmed även djurbesättningarna.

Gudesjö består av å ena sidan 3 separata gårdar och ytterligare 4-5 utefter Gudesjö bygata.

Det är aktiva jordbruk, med modern utrustning.

Under Gudesjörundan så passerar vi Kristinelunds gård, som är föräldrahem till Ally, vår hyresvärd. På Kristinelund bedrivs inget jordbruk idag, utan markerna har lagts ihop med andra. Vi går genom allvarmark, som av och till bär spår av att här har legat gamla gårdar. Rätt vad man kommer ut ur skogen, så öppnar sig jordbrukslandskapet. Här produceras det en del smör och kött per kvadratmeter.

Uppvuxen i jordbruksbygd, så känns det här som att vara hemma igen. Som man minns sin barndom. Djur på gårdarna, alltid någon verksamhet igång.

Efter Gudesjö, så ligger det formliga byar av fritidshus och rätt vad det är så breder Kalmar sund ut sig framför en.

Gudesjörundan har egentligen allting och det är härligt att hoppa ner i Kalmar sund, som avslutning.

Allvar, jorbruksbyggd och slutligen vatten, det är Gudesjörundan det.

I går kväll var det lite mer folk nere vid stranden och grillade. En stilla, varm kväll. Stenarna värmde, efter dagens sol. Men solen gick tidigt i säck, så den riktiga solnedgången får vi vänta på.