Björnarna lever sitt eget liv, ganska oberörda av uppmärksamheten.

Det var ett tag sedan vi var i Borås djurpark. Tre år sedan.

Vid frukosten beslutade vi göra en tur till djurparken, med pensionärsrabatt blev det 1!!! krona billigare än med Volvokort.

  Bl.a har ett nytt Björnhägn kommit till och vilket hägn sedan. Stort, varierad natur och publiken har en bro över hela området att gå på, stå och titta och vad de nu vill göra.

Björnarna verkar helt oberörda av att folk befinner sig ovanför dem.

Älgarna hade flyttats till ett större och för dem bättre hägn. Två årskalvar låg och slöade.

Det föds många djur i parken varje år. Ett 25-tal arter hade förökat sig.

Mest anmärkningsvärt i år, är nog Noshörningskalven, som levde i högönsklig välmåga, tillsammans med Leoparderna.

Barnafadern fick dock genomleva sommaren i ensamhet.

Orangutangerna verkade ha en deppardag. Gammelmoran satt med ryggen åt publiken och de två yngsta gömde sig i Gjutesäckar. Såg ganska festligt ut.

Däremot visade deras kusiner, Svartaporna upp sig desto mer. Flera kullar har fötts de senaste åren och de lever om. I vissa beteenden är de ganska mänskliga. T.ex fanns ett "tonårsgäng", som terroriserade alla i sin omgivning. De yngre såg riktigt upp till dem.

Inte en lugn stund.

Massor av folk, det har varit en bra sommar för djurparken. Lägre vattentemperatur i Varberg, betyder mera folk i djurparken.

Parken deltar i några bevarandeprojekt tillsammans med andra parker både i Europa och ute i stora världen. Bl.a är Noshörningungen ett välkommet tillskott.

Det är svårt att föreställa sig, när man står och tittar på djuren, vilken grymhet mänsklig girighet utsätter dem för i det vilda och sakta men säkert decimerar bestånden i det fria.

Bilder på Noshörningar med bortkapade noshorn, långsamt döende, får en att känna sig maktlös. Hur är folk funtade egentligen? Rika som vill bli ännu rikare, utnyttjar fattigt folk att begå grymheterna. Korruption, mutor och allmänt vanstyre är lika stora bovar.

Man är långt från den verkligheten, när man vistas i parken.

  Men även här anslås toner, låt vara av annat slag. Krafter är i rörelse, för att privatisera parken. Det vore dödsstöten mot en seriös verksamhet. Man kan inte ställa djurens väl och ve mot kravet på profit.

Ska aporna utrustas med Mc Donaldskepsar, Delfinerna dricka Coca Cola och Pingvinerna betala maten med Visakort?

Nej, det låter för tokigt, inte kan väl nån vilja ha det så?

Om än lite raljant, så är det så det blir.

En sund djurhållning av många arter till folks information och förnöjelse är inte förenligt med vinstintresset.

Bredden lika väl som det unika, får stryka på foten, för dresserade Apor, dansande Björnar och allt upptåg som fordras för att ägarna ska få sitt.

Jag blev lite misstänksam vid entrèn. Någon utklädd till Lejon, stod harmlöst och delade ut solskärmar i Zebrafärg.

Det var något lurt över individen. Såg senare den Lejonutklädde gå runt i parken och dela ut saker till barn.

Inte då, inte kan det väl vara så? Inte kan det väl vara Morgan Hjalmarsson, det Folkpartistiska kommunalrådet som rider i spetsen för privatiseringsivrarna, som förklädd nästlat sig in och utnyttjar barnen i sitt ampra projekt?

Nej förmodligen inte, men den hädiska tanklen har inte alltid bara varit just tanke. Värre saker händer i verkligheten.

Simba, var det första Lejonet, ja djuret över huvud taget i djurparken. Hon togs hem från Afrika av grundaren, Sigvard Berggren. Han hade några djur hemma som blev grundplåten i den nystartade djurparken.

Tycker någon att det är lite påvert med bilder, så kan jag avslöja, att det kommer en hel del djurparksbilder, som dagens bild framöver.

     Här är tvåan och trean täckta. Täcker man inte förrän på sensommaren, så tar man död på det ogräs, som kommit under sommaren. Och då kommer det inte tillbaka, eftersom det mesta är ettårigt. Vår kära Vassarv bl.a., eller Våtarv som de mer bildade säger. I nedre högerhörnet står kvarblivna Hostor från omplanteringen i våras. Kanske skulle försöka sälja plantor till Rångedala, det blir säkert 100! Där ska plattformen för färdig kompost ligga.

Det blir en hel del trädgårdsavfall. Inte bara gräsklipp, utan stora mängder vid ogräsrensning och framför allt på vårarna när det gamla klipps ner. Uppskattningsvis 1,5 kubikmeter per år. Det är gott att förbättra med, blanda med torvmull och sand till planteringsjord. Tillför man kalk, Blodmjöl och Benmjöl, så behövs ingen gödsling.

Sen går det inte att komma ifrån präktighetskänslan.

För några år sedan så byggde vi en större bod, bl.a för vedförvaring.

Då kom gamla komposten, som fungerat utmärkt i ett 15-tal år, att stå lite dumt. Nedersta facket fick tas bort och resten stod lite trångt med boden. Vi ville också ha en öppen plan framför boden.

I fjol började vi bygga den nya komposten.

Vi komposterar i tre steg.

Fack 1 får ta emot det färska, läggs över i tvåan året efter. Då har tvåan lagts över till trean. Komposten får alltså ligga i två år innan den är färdig. Bl.a beror detta på att vi har en miljötoalett, som ger c:a sex säckar om året.

Fekalierna får ligga i säck i ett år, därefter blandas de ner i ettan.

Vid vändningen andra året, är det inte nedbrutet, men luktfritt. Efter ett år i trean, så har det blivit härlig mull.

Vid tvåårskompost, så blir det även betydligt mindre ogräs.

Vi har bestämt oss för ytterligare ett steg i den nya. Vid sidan om lägger vi den färdiga komposten, i väntan på användning. Det blir lite dumt ibland, när man ska lägga över tvåan och trean inte är tom.

Det blir en plattform på 1,5 gånger 1,5 meter, med nån sorts räcke på 50-60 centimeter. Så utnyttjar vi ju en större del av våra 2300 kvadratmeters tomt!

Gamla komposten låg direkt på marken. Det var inte bra, för det drog in en massa rötter i botten. Oftast rötter till sånt som man egentligen inte ville göda.

Nya komposten har vi byggt upp, med ett lager sten i botten, dels för lufttillförseln, dels för att få en plan yta.

På stenen, har vi lagt svart markväv och sedan kompostbotten av kraftiga spjälor.

Bottenvirket, kan vara skrôlevirke. Det är ju bara att göra en ny botten när man vänt komposten och den gamla murknat. Gjenbrug kallar Danskarna det.

En våd Tjärpapp längst ned utefter sidorna, gör att man skyddar virket från den våtaste delen av komposten.

Det var en fröjd att vända över i år, inga rötter.

De tre facken är 1,5 gånger 1 meter.

När ett fack är fullt, täcker vi med halm eller gräsklipp.

När man vänder på våren, så åker resterna av täckningen till ettan.

Kanske man är lite barnsligt, men jag älskar att hålla på med komposten. För att inte tala om vad metmask barnbarnen hittar där.

       En del av Dahlialandet.

Dahlior vill ha gödsel och vatten och med en god del kompost före utplanteringen, så slipper man gödsla mer än ett par gånger. Vatten har ju kommit uppifrån till stor del i sommar.

Framåt kvällen får den late brått, så jag hade bestämt mig för, att gräset skulle bli slaget innan dagens regn.

Hade förberett för ett par dagar sedan med att slå med trimmaren under buskar, kanter och andra smyg.

Första halvan slog jag på fredagen, andra halvan igår.

När jag höll på med sista fjärdedelen, tömde uppsamlaren, så hörde jag röster, skratt och tre personer som stod och tittade på mig.

Helt okända människor, två av dem, men kände mig tvungen att gå upp och se vad det handlade om. Första tanken som slog mig, var att det var PRO:are som var ute och åkte. Alla känner ju apan.

Hustrun och de två gästerna hade ett spjuveraktigt leende i ansiktena. "Ska jag känna er" frågade jag. Den manliga delen av främmaten sa, "att det borde du nog göra". Rösten, dialekten och han var ju lik en far till en kompis jag hade i uppväxten och i tonåren..... Men herre jäklar, det var ju han, kompisen från ungdomsåren med frun som jag mycket väl kände. Inte nog med det, hon hette i ungdomsåren det som hustrun gifte sig till.

Nu har de som Googlar på Sjuntorp och kommer till min blogg, fått tillräckliga ledtrådar.

Det blev ytterligare skratt och vi blev stående på gången en bra stund och gick igenom en hel del.

Vi gick med läxor till varandra när vi var sjuka, taxan var 50 öre!

Vi hängde ihop på fritiden. Han hade bättre minne än mig. Kom ihåg att vi hade ett fotbollslag, IFK Kullen. Kullen hette vår gård.

Vi badade 19 april ett år, på min födelsedag. Vi gick ner oss på vårvintern, på Dämmet och jag fick cykla hem, ett par kilometer i hans fars kläder.

De första trevande Folkets Parkbesöken gjorde vi ihop.

Vi kom tidigt att ha Helsingborg som favoriter i allsvenskan. Vi har varit på samma matcher vid flera tillfällen men inte lyckats hitta varandra. Bl.a på Starke Arvids arena i Ljungskile. På var sin långsida.

Vi gjorde lumpen, jag gick tre år på folkhögskola och sen hade vi familjer, så där bröts bekantskapen.

Idag spelar helsingborg på Arenan, men de ska åka hem, så det blir nog inget gemensamt besök. Ett skäl till: Helsingborg har bara tagit en poäng på konstgräs runt om i landet, så prognosen ser inte bra ut.

Timmarna rusade iväg. Vi hann med en runda ner till sjön, besiktiga hus och växtlighet.

De låg med husvagnen på Prången i Ulricehamn, hade varit där några dagar och utforskat trakterna med cykel.

Besöket hos oss var väl förberett med utskriven karta från Eniro.

Det var trettio år sedan vi sågs senast, på en klassträff.

Mycket har hänt sen dess, våra barn och barnbarn är på några år när, i samma ålder.

De bor kvar i Sjuntorp. Kompisen började på fabriken direkt efter skolan och fick vara med fram till det bittra slutet. Därefter har han verkat som rörmockare fram till pensionen.

Han spelade långt upp i åren i Sjuntorps A-lag, har varit och är, en hängiven ungdomsledare i klubben. Stolt berättar han, att ett par barnbarn spelar Bandy i Gripen. Sjuntorp spelar inte bandy längre, men tillhörde på sin tid de klassiska lagen i Västergötland. Spelade bl.a mot det lika klassiska Rydal, mellan Borås och Kinna.

Allting har ett slut, även om sista halvtimmen tillbringades stående, på väg till deras bil.

"Vi måste träffas om 30 år igen" sade kompisen. Fan trot, med färdtjänst, hoppades jag.

   Askanäsvikens södra udde.

På höger hand när vi åker uppåt sjön. I många år såg sommarstugorna ut som på bilden. Ofta röda, ihopspikade av emballagevirke från industrin.

Kvällen var fin med ömsom sol ömsom lite moln. Vinden hade varit sydost, och gått över i bleke. Senare slog det om till sydväst, bra fiskevind, men det vet väl inte fiskarna.

    Som om jag inte skulle ha fotat tillräckligt med Skäggdoppingar. Ett par kanoter gjorde att de simmade åt mitt håll. Verkar som de har svårt att ta ett gemensamt beslut om färdriktningen. Med elmotorn så kommer man nära fåglarna.

   Yr.no. hade skrämt med mulnande och några tiondelar regn, senare på kvällen. Molnen kom, men inte tiondelarna.

     Det var ganska många ute och fiskade. I en båt satt även tre fiskeintresserade hundar, fiskeintresserade enligt husse. De var de enda som fått fisk. En tvåkilosgädda, men det är Gös alla är ute efter vid den här tiden på året.

I båten på bilden, satt ett par besvikna fiskare. De höll ut längre än mig. När jag drog hemåt vid halvtiotiden, så slog de på lyset och fortsatte.

Hoppet är det sista som överger en.

Men, låg vattentemperatur, sydostlig vind och omslag på gång är t.o.m var för sig varningssignaler

Det är gott att komma ut och med elmotorn blir upplevelsen mycket rikare.

Våt morgon?

Nu är det inte regnet, utan kondens. Väldigt mycket dagg. När solen tränger igenom blir det vackert.

Var morgonen våt, så var kvällen innan desto torrare.

Älsta barnbarnet Max kom hit med ett par kompisar. De ville ut och fiska.

Ingen utrustning. "Morfar har grejer" hade Max sagt.

Spön, beten, rullar och linor, var i bra kondition.

Max gillade med igenkännande olika woblers. Den har vi fått det på och den!, en stor Gädda. Kändes nästan som han mindes dubbelt emellanåt.

Jag fick hjälp med att få i båten, den var fejad sedan tidigare.

En av killarna fick en Abborre, enda fångsten, men de tyckte det var härligt, solen kom fram och himlen blev blå. Helt enkelt en fin kväll på sjön. De uppskattade verkligen elmotorn. Kunde prata med avrandra och i telefon utan störning. En helt annan upplevelse av vad som händer på och runt sjön. Max har ju varit med innan, men de andra killarna fick en ny upplevelse.

Den torra kvällen då?

Vi hade dukat fram för grillmåltid, tills de kom tillbaka vid 21-tiden.

Vi hade satsat på 3,5-öl och en dryck "av Ciderkaraktär" till chauffören.

Ingen drack öl, läsken var godare.

Eller som Max sa: "Varför ska man dricka öl, om man inte ska bli full". Lite sant och lite humor.

Dahliornas knoppar sväller och börjar slå ut.

Vi köpte tre olika Fuscior hos Cramers i Hillared. Stod naturligtvis i full blom, på svaga grenar. Jag tog fram den Japanska saxen och massakrerade dem, inte en blomma kvar, bort med alla knoppar. Beskar dem och de lät inte vänta på sig med nya skott, som gav nya knoppar. De första blommorna slår ut nu och vi kommer att få en härlig Fusciahöst. Hade jag inte gjort nåt, så hade det varit ganska glest mellan blommorna nu.

I går kväll såg jag två "baggar" på Stockrosorna. I morse satt dena ena kvar, daggvåt.

I skrivande stund, jag tittar ut genom fönstret och daggen är som bortblåst.

Tänkte det skulle torka upp i gräset, har blivit ganska långt, så t.o.m jag kan tänka mig att klippa. Får bli framåt eftermiddagen.

Men... och detta skäms jag för att säga: Vi har premiärdoppet i Tolken kvar, kanske måste det bli idag, för att lindra traumat.

Vi badade på Öland, både morgnar och dagar, t.o.m i 12-gradigt smältvatten från Norrlandsälvarna. Kanske är det det som avskräckt oss, men det har inte varit inspirerande i det väder vi haft.

Augusti har ju genom åren kunnat ge badvatten, 22-24 grader, men nu är det bara 16!

De olympiska spelen har pågått lite över en vecka nu.

Måste erkänna, att detta OS har engagerat mig mindre än många tidigare.

Kanske beror det på att många svenskar är skadade, eller helt enkelt inte har kvalificerat sig, men det är nog nån sorts mättnadskänsla.

Fotbollstjejerna engagerade, tråkigt att det tog slut. Handbollslagen är kul att följa och killarna kan ju fortfarande gå långt.

Men annat gör att man tappar lusten.

I går kväll stasnnade jag till på någon kanal och såg ett par kvartsfinaler i boxningens 91-kilosklass.

Skandal! Först dömdes en Vitryss bort mot en Azerbadjanare. Vitryssen försökte boxas och Azerbadjanen bara låste och hängde. För detta fick han bara två varningar! han skulle haft den tredje och blivit diskad. Belaruserna protesterade säkert, får se hur det går.

I nästa match möttes en elegant Cuban och en snabb Italienare.

Samma visa här. Italienaren slog några snabba slag, sen låste han och hängde. Domaren sa till Cubanen!!!

Italienaren vann och i den semifinalen kommer fel boxare att mötas, om inte protester lönar sig.

Protester har redan godkänts i boxningen tidigare under turneringen.

Intresset för storparten av tävlingarna i OS, blir ju inte större av, att 70-90% av de engelska medaljörerna har gått på privatskola.

Detta kombinerat med att de Cocacolaleende amerikanerna i huvudsak tillhör en välbärgad medelklass. Undantag finns naturligtvis, i sporter som brottning och boxning.

När man ser hela familjerna på läktaren i simarenan, förstår man att det inte är folk som måste vara hemma och göra RUT-jobb.

Ska erkänna, att när det drar ihop sig i brottning och boxning, då sitter jag där, liksom vid killarnas 100-metersfinal i går. Hoppas på medaljer både i tjejboxning och brottning. Jimmy Liedberg, kan mycket väl gå ända fram. Klassen är så jämn, så steget mellan att förlora i första omgången eller gå till final är hårfin. Sofia Mattson är i samma situation.

Invigningen var flott och intressant. Det är väl den del i OS, där den breda massan kom till störst uttryck.

Där framgick med all önskvärd tydlighet, vad som skapat Storbritannien, män och kvinnor ur de breda folklagren.

Med de prissummor som förekommer i idrotten idag, så kan en Eton eller Oxfordelev tänka sig att svettas lite grand ,även om det inte tillhör släkttraditionen.

   Lillminstingen är nyfiken på storasyskonen, men det är tryggast hos mamma.

Doppingarna ger sig tydligen bara ut på dagsturer, men återvänder till födelseviken då och då.

Hanen syns däremot inte till. Under en timmes tid igår kväll var han osynlig. Det är ett par dagar sedan jag såg honom sist.

Redan för ett par dagar sedan, så frisimmade alla tre ungarna, men nu verkar en ha blivit kinkig och åker på honans rygg. Eller.... kan det vara så, att de egentligen var fyra och en av de stora har omkommit?

Den på ryggen verkar faktiskt ganska liten.

I går kväll hade jag tur med ljuset, så det gick att få hyggligt skarpa bilder.

Tidigare på dagen, i direkt sol, blir bilderna inte heller bra.

"Boråsljus" skulle vara perfekt, 8-250-ISO 400, fick jag lära mig på en tidig fotokurs.

Handledaren hävdade, att man inte behövde någon ljusmätare i Borås! Lite sanning kanske det ligger i det.

På lördag, skulle vi haft skördefest, men intresset var för lågt, så den har blivit inställd.

Skördefesten kom till, för vi behövde slå en äng och slänterna utmed sjön. Därefter skulle det vara knytkalas.

Det fungerade i några år, men sen byttes lättölen ut mot starköl och allt fler fick "ont i ryggen".

Slåttern byttes ut mot en tipspromenad.

Nu har det flyttat in några yngre familjer, med barn. Kanske håller det på att inträda en ny syn på festandet.

Jag tror, att festkommittèn får ta sig en funderare på hur upplägget ska vara, för att passa alla åldrar och fokusera på otvunget umgänge.

Det är inte konstigt, att om man i stort gjort lika dant i 35 år, att intresset falnar.

F.ö gäller samma sak med vårt midsommarfirande.

När jag tittar ut genom fönstret, ser jag att fulvädret har dragit in.

     Den här gynnaren dök upp när vi satt och drack kaffe hos hustruns släktingar. Den vandrade uppför väggen, men jag tycker den mår bättre av att vändas 90 grader till en mera naturlig ställning. Den är 6-7 cm. lång.

 Både sonen och dottern hyr stugor i Olofsbo på semestern, så ska man träffa dem så får man åka dit.

Inget vi har något emot, då det både är trevligt att komma till Olofsbo och att träffa dem.

Sonhustrun jobbar så sonen och Eric lever lägerliv. Dottern hyr sin stuga över hela säsongen, så hon ordnar lite mer runt omkring. Inte minst med fådda blommor från pappa. Det stod ett par lådor med Tagetes kvar på Nabben, så de var med ner i går. Luktärter och Krasse blommade, Basilikorna var redan skördade en gång och Minisolrosorna var på väg att slå ut.

Vi hade tagit med skruvdragare, för hon hade en IKEA-hylla som skulle monteras, vilket blev gjort.

På väg ner åkte vi in till COOP i Falkenberg och såg till att det blev något att äta.

Eric visade sig vara en hejare på att äta. Vi grillade och han drog i sig två Majskolvar och en hel del kött. När jordgubbarna kom fram, skulle han ha den största. När han tagit den, så fanns där ju en annan som var störst. Han skulle ha den med, så fortsatte det och showen var ganska rolig.

Inget badväder direkt. Det blåste kraftigt och vattentemperaturen hade sjunkit.

Fritidsbåtarnas segel fylldes naturligtvis och en ständig ström av segelbåtar passerade utanför.

Vi hann också med att hälsa på en släkting till hustrun, som har stuga i ett annat kvarter. Sonen och sondottern var hemma från Australien och hälsade på. Dottern där, börjar bli en riktig språkvirtuos, sina 11 år till trots.

Mamman är kinesiska och dottern läser extra för att lära sig kinesiska, engelska är modersmålet och hennes svenska börjar bli riktigt bra. Vilka förutsättningar, två världsspråk med modersmjölken!

De ska åka hem på lördag, 22 timmar i luften. Inget de såg fram mot. Resan är väldigt jobbig och de brukar vara helt slut när de kommer hem. På hitresan hade de stannat två dagar i Singapore, men hemresan skulle gå mera direkt, med korta uppehåll. När man hör dem prata om världen, ur sitt perspektiv, förstår man att Sverige är en mycket begränsad del av världen, liggande lite bortundan.

Eric tog ständiga turer till någon av lekplatserna, dels för att träffa andra barn, dels för att gunga.

Han ska bara gunga högre och högre och det känns som han ska slå runt när som helst.

     Han ska till varje pris gunga högre och högre, Eric, men hisnar en del som synes.