Ord som eld, tända och brinna är tabu runt kolmilan i Molla. Lite vidskepelse kanske, men fenomenen är förödande för milan. Läs Cornelis dikt i gårdagens inlägg.

Kolen skapas genom en torrdestileringsprocess, där träet utsätts för hög temperatur, men inte brinner.

Vi läste i BT i morse, att byalaget i Molla hade startat sin Mila i fredags.

Ska vi åka dit och kolla? Jodå, med söndagsfrukost att förbränna så åkte vi dit. Molla ligger lite norr om Borgstena på vägen till Herrljunga.

Det rök ur skorstenen och allt verkade fridfullt.

Kaffepannan stod över öppen eld. Kokekaffe, inte så ofta man får nu för tiden. Smakade f.ö väldigt bra i snålblåsten.

Med ett armeringsjärn penetrerandes milan, då känner de hur mycket som är kolat. Efter packar man med en kraftig träklubba. Blir det en hålighet så fyller man på mera ved.

Men inte så fridfullt ändå. Tjejen på bilden upptäckte missfärgning i täckmaterialet och lite rök sipprade ut.

Runt milan botten finns ett antal ventiler. "Vi stänger 7:an och öppnar 9:an". Milan vaktas dygnet runt i en vecka, sen ska det vara klart.

En kolmila är känsligare än ett spädbarn, minst lika känslig som daggamla kalkonungar.

Cornelis Wreiswijk formulerade det så här;

Milan flammade till och slog.
Kolar'n ramlade i och dog.
Inte en knota blev kvar av karl'n.
Kärringen med sina nio barn
tvangs av nöden på socknen ut.
Sedan var allt som det var förut.

Skrollar man upp den här bilden lite så får man en bra inblick i Kolarlivet.

På väg till Molla, så såg vi två rosa "myrägg".

De är dotterns "bäbisar". Hon är ansvarig för det rosa projektet på Trioplast i Smålandsstenar. Bl.a balplast och sopsäckar.

En del av försäljningssumman går till Bröstcanserfonden.

Vi fick en rulle sopsäckar, innan de kommit ut på marknaden. Bl.a har vi använt dem som presenter med nyhetens behag.

Ser ni de rosa balarna eller rosa sopsäckarna, så är det Bröstcanserfonden det handlar om. Utöver att innesluta hö eller sopor naturligtvis.

För några år sedan blev jag nyfiken, i största allmänhet, på facebook.

Öppnade ett konto, lade till en "säker" person, för att se hur det funkade. Var väl bra så långt, men den "säkra" personen var på en konferens i Fagersta. En konferens där jag kände eller var bekant med merparten av deltagarna.

Det blev allmänt känt, att sista motståndet mot Facebook var nedbrutet, Kjell har skaffat konto.

Inom ett dygn, så hade jag 25-30 förfrågningar. Någon upplyste om att "de e Sören som skvallrat".

Eftersom jag inte tänkte bli aktiv, besvarade jag inga. De har fortsatt droppa in, med samma resultat.

På mejlen kommer det hintar om folk jag borde känna och bli vän med.

   Dock går jag in i bland och kollar vad, t.ex släktingar skriver om just nu.

Vid en sån titt, så hittade jag en bild på älsta barnbarnet Max och hans flickvän Cassandra.

Utklädda till gangsters på en kostymfest i Norge. Cassandra hade kompisar där.

Efteråt fick jag reda på att de går på Myrorna och loppisar för att få tag på grejer till såna här tillfällen.

Bilden finns hos fadern, farfar, de själva naturligtvis. Säkert hos fler.

Hökerum rymde två loppmarknader idag. Dels Södra Vings IK:s, dels en privat loppmarknad som pågått hela sommaren, men nu bra är öppen på lördagar.

Max var på hugget, vi gick väl mest och strosade. Hans mamma var kvar hemma hos oss och slipade och målade en möbel.

En möbel, med en jordglob tilldrog sig allmänt intresse. Var det globaliseringen som kommit till Hökerum. Nej, det var nog närmast för att om man lyfte globhalvan, så rymde den ett barskåp.

Även Max var på hugget, men den skulle säljas på auktion senare. Han undrade vad den skulle gå på. Mitt tips, var, att om ni är två idioter, så drar det väl iväg mot en sexhundra kronor.

Han hann aldrig till budgivningen, den gick för åttahundra.

Dock fick han med sig en vacker kista, modell större, hem. Även ett träningsredskap följde med i bilen hem.

I mellantiden hade vi varit på den andra loppmarknaden. Den var i princip riggad för de nya svenskarna. Mycket kläder, leksaker och husgeråd.

Men här gjorde jag affärer.

Kom på att vi hade lite tunt med kaffebröd och jag hade sett att de stod och sålde.

Tillbaka in på loppisen, visade det sig att det var en Palestinsk tjej som bakade och sålde egna specialiteter.

Både kaffedopp och lite matigare saker följde med, samt namn och telefonnummer till henne om vi skulle vilja beställa eller köpa mera. Hon kom från Gasa och vi höll nästan på att glömma ärendet för det blev ett både trevligt och intressant samtal.

Han har alltid varit intressead av inredning. Här har han fortfarande blöja, när han ropar på mig.

Ute på altanen, så säger han stolt: "Morfar, nu har jag spikat fast altanen"!

Hemma igen, så ville Max fortsätta att göra "loppisfynd". Han gick igenom bodar, var under huset och inuti huset.

Han fick ihop en redig önskelista och vi kunde bifalla det mesta. Bl.a tre lieblad som han beskrev hur han skulle arrangera på väggen i lägenheten. De skulle bilda ram runt ett djurhuvud. Häftigt ska det va!

Dottern fick klart första målningen och grejerna kom dit de skulle, även om det innebar en oplanerad stadsresa för vår del.

Intressant, att följa förändringen från den lille dagispojken, som samlade på grenar och skrot, till den vuxne mannen som nästan sluter cirkeln.

Kullen, Sjuntorp.

Mitt emellan raderna av höbalar, steg Helena Bergström på bussen i filmen Under solen.

I det gula huset bodde två bröder, som lärde Rolf Lassgård hantera hästar. Under filmens lopp förvånades jag flera gånger hur skickligt de valt bildvinklar för att inte avslöja hur det såg ut, egentligen.

Ska bli tjänligt väder idag, så efter morgonslåttern, ska bärbuskarna få sig en omgång.

Fem gröna Krusbärsbuskar, ska skäras ner hårdare, jordslås medan ståndplatsen grävas om. Viss misskötsel har gjort att grovt ogräs bitit sig fast. Hallon och vinbär ska bara skäras ner mera traditionellt. Senare ska vi ta hand om ett 20-tal hallonskott, som tagit sig ur landet, men som ska planteras in, för efter många år börjar det bli lite glest på sina håll.

Sen kommer regnet igen, enligt yr.no.

Tre bilder av förändring i det Svenska jordbrukslandskapet.

Slumpåns dalgång.

På bortre sidan Rommele socken och bilden är tagen från Fors socken. Slumpån är ett biflöde till Göta älv och är livgivande. Kor och övriga djur drack sig otörstiga, barnen metade Brax, Abborre och en och annan Ålpinne, bl.a

Längre västerut fyllde den turbiner, som skapade elektricitet åt en textilfabrik, som, som mest gav sysselsättning åt 1100 personer.

Min far sålde mjölkkorna, som en effekt av att man ville ha bil och en del andra nyheter. TV:n kom 1958 lagom till Fotbolls-VM.

Fabriksarbete gav större inkomster än mjölken. Han var först i byn med att ta bort korna, kvar fanns ungdjur, som kom och gick.

En period av 60 år har gått. Nu finns inga betande djur kvar(bortsett från några ridhästar) i hela byn, t.o.m Österängen är Fårlöst.

Landskapet har förändrats. Den här bilden, tagen t.ex 1955, hade varit ett lapptäcke av olika grödor. Inemellan hade flockar av betande kor blandat sig med vall, Korn, havre, vete, foderväxter av olika slag.

Idag blir bilden ganska ensidig, lika ensiodig som växtligheten.

Nu tittar vi åt andra hållet, Norrut. bakom skogen ligger sjön Trehörningen, på gångavstånd. Vattenkraften i Trollhättan forslas i två stora ledningsgator.

När jag ser bilden, ser jag att de gamla betesvallarna ligger för "fäfot". Ja, om så hade varit ändå, de får växa igen. Betesvallarna var ofta de mest kuperade och för odling svårtillgängliga åkrarna.

Landskapet i övrigt är lika ensidigt som vyn söder ut.

Inga djur som med sin avföring ger liv åt insekter, som i sin tur ger liv åt maskar, fåglar och rovfåglar.

Rödklövern, som blommade och gav nektar till Humlor och andra större insekter, som skötte pollineringen.

På varje förstaårsvall, satte man av en ruta klöver till kommande års frö.

En av konsekvenserna blir att man får ta in fabriksuppfödda pollinerare, specialister på var och en sin frukt eller bärart.

De vilda kompisarna förtvinar i ensidigheten.

Det var inte bättre förr, men i förändringens yra, är det en del vi inte tänkt på.

Om Slumpån är livgivande i ett större perspektiv, så har den här dammen varit det i ett makroperspektiv.

Den gav djuren vatten i ladugården under installningsperioden 15 oktober till 15 maj. Ingen vass växte sig hög och tät, hindrad av koklövar som trampade upp kanterna vid sina besök.

Vi barn fångade Ödlor och Salamandrar.

I bakgrunden ses baksidan på ladugården. Den har samma profil som tidigare, men invändigt helt renoverad.

I den lilla utbyggnaden huserade hönorna och i tre bås för ungdjur, stod återväxten till kobesättningen.

På det lilla loftet ovanför, fyllt med halm som isolering, hade de mer skygga kattorna en beägenhet att vilja föda sina ungar.

Genom en smal springa gick det att komma dit. Jag var tunnast, så jag fick åla in och ta ut kattungarna. De kattorna, hade vi som råttkatter, så det var sällan vi behöll nån unge efter dem, utan det blev att möta döden mot en sten.

Undrar hur många sjuåringar, som slår ihjäl kattungar idag. Lika kära som de vi behöll blev, lika naturligt var det att ta livet av dem vi inte kunde behålla.

Det här inlägget gör inga anspråk på att vara vetenskapligt eller historiskt, men jag fick lust att sätta på pränt de enkla reflektioner jag haft sedan ett besök i mitt föräldrahem. Utvecklingen blir så handgriplig, när man ser nu och kan ställa det mot då.

Den gamla tiden kommer inte tillbaka och väl är väl det. Man glömmer ofta kalla vinterdagar på utedasset, isen på pisspottan om morgonen eller det hårda slitet för att få ihop till foder åt människor och djur.

Men det var en del barn som kastades ut med badvattnet. Somt kan vi inte rätta till, annat har vi möjlighet att förändra. men det är ett annat blogginlägg.

Det är väl bara spelmanslaget som fattas, så hade Rättviksbilden varit fullkomlig. Men man kan inte få allt.

Om så skulle vara, finns det plats på grönytan, mellan Kyrkbåten och Majstången. Photoshop... ja, ja, men så roligt ska vi inte ha.

Idag blir det, den numera traditionsenliga Tjörnresan.

Frukost vid Tjörnbrons västra fäste, Skulpturer i Pilande, Stora Räksmörgåsen i Skärhamn, Sillinköp på Klädesholmen och avslutningen hos PRO-vännen i hennes villavagn.

Inget program man ändrar på

Vad gäller sillen, så bunkrar vi ju upp för hela året. Det enda som är kvar sen i fjol, är en halväten Senapssillsburk.

Så det är verkligen dags igen.

Det var tomt på Vasaloppets målraka i söndags. Men bara 20 timmar tidigare var det tätt... med cyklister.

Cykelvasan håller på att gå om skidvasan i deltagarantal!

Förståsigpåare i Mora trodde att redan nästa år kommer det att bli fler cyklister än skidåkare!

Den som lever får se.

Vad vi däremot fick se, var dessa ändlösa rader av bilar, hemvändande med cyklar i olika skick, på taket eller bakpå.

F.ö hade vi en fantastisk tid, inte lång men innehållsrik, i Dalarna.

Det kommer väl en del framöver, inte minst om majstängerna, som fortfarande står orörda vid Bystugorna.

Det blev fler majstänger förevigade än jag trott, bl.a Gärdebyns. Gärdebylåten är ju nationellt bekant och byn låg nästgårds från där vi bodde.

Dalarna ligger egentligen inte så långt bort som det känns. Underkant 25 liter disel, så var vi där.