Max farföräldrar bor i ”Skåne”, som han sa tidigt. Egentligen är det Sätofta, utanför Höör, vid Ringsjöns strand.

1993, började något, som verkligen blivit tradition.

Vi skjutsade vår dotter, Max fyra månader och barnafadern till hans föräldrahem.

De första åren, på juldagen eller annandagen och så blev de kvar en vecka eller så.

Men sedan ett antal år tillbaka, har vi gjort resan dagen före julafton.

Max konstaterade snabbt, ”det blir ingen riktig jul om man inte är i Skåne”.

Idag har han 11-12 kusiner på fädernet, fyra syskon till far och deras respektive.

De flesta samlade i Sätofta till jul.

Huset är ett riktigt Villa Villerkullahus.

En stor lykta står på trappan och lyser välkomnande.

Jag förstår, Max, det är verkligen jul i det huset. Med tre meter i tak, så har man en maffig julgran, inte överklädd. I övrigt sparsmakad utsmyckning, doftar från apelsin och nejlikor.

De nystöpta ljusen blir dekoration i sig eller i stakar.

Farfars hemgjorda Glögg konkurrerar om doftövertaget.

Ungarna har ytor i ett inte alltför tätt möblerat hus, trots att farmor har antikviteter som hobby.

De möbler som är, kan däremot vara halvrenoverade, med ett skynke över.

Vi äter lite och umgås en stund, sen återvänder hustrun och jag till vårt.

Ibland kan det vara svårt att slita hustrun från den uppsjö av böcker, med ögongodis, som inbjudande till läsning, ligger framme.

Numera finns det revbensspjäll och bruna bönor även på detta julbord!

Oscarkonditoriets julkaka förväntas vi ha med oss, den är mycket uppskattad, inte minst av farmor.

När Max var yngre, så brukade han upphetsad, ringa och berätta om alla julklappar.

Avundas inte hans farföräldrar som har så många att köpa till.

De flesta åren, har det varit Skåneväder, grått och regn.

Resan blir extra spännande med lite nysnö. Skåningarna har inte fått på några vinterdäck och rädda, går det mycket långsamt.

I år hade de fått på vinterdäcken, har haft snö och kallt lika länge som vi.

Jul i Sätofta, påminner på många sätt, om de tidiga jularna hemma.

Inga tuttinuttigheter, som dottern sa när hon var liten.

Prestationsångestens överdekorering har inte fått fotfäste i Sätofta, däremot en underbar julkänsla.

Resan ner till Sätofta, har sina ritualer.

Oaktat väder, så stannar vi i Susedalen och fikar, mackor med stekt ägg och skinka.

Vi har suttit vid bord och huttrat, vi har stått och huttrat, några gånger har vi inte gått ur bilen över huvud taget.

Inte minst dottern, vägrar att ge upp fikapausen. Det hör till när man är ute och åker lite längre. ”Så har vi ju alltid gjort”.

Det är lite spridning på kusinskaran, Max är med sina 17 år äldst.

Den minsta går inte ännu och så allt däremellan.

Fram tills för några år sedan, så gav Max julklappar till småkusinerna.

Dottern brukar knåpa ihop något, ofta likartat till alla.

Ett nyckelskåp i form av en fågelholk, kommer jag ihåg, därför att vi använder vårt fortfarande.

Min verktygslåda befann sig under någon månads tid på ”Andragatan” som Max sa när han var liten.

I år har hon fixat det på annat sätt, resväskorna var  tunga, hem från Milano i fredags.

När detta läggs ut. så har vi kommit hem från årets Sätoftaresa. Det blev ett trendbrott!

Vi fikade på lokal i stället för att trotsa väderleken.

Vi slapp lindrigt undan, var väster om demarkationslinjen Sjöbo-Tomelilla-Ystad.

Öster därom rådde ett stilla lugn i snödrivorna, ett lugn som varade i många timmar. När vi åkte hem, kunde radio Kristianstad meddela att man börjat gräva fram bilar.

Bland dem som skulle grävas fram, befann sig plogbilen!

Detta blir sista avsnittet i en anspråkslös beskrivning av julfirandet under 65 år.

Förmodligen, är det en ”Svenssonberättelse”, sticker inte ut på något sätt, utan många kan känna igen sig.

Lite av nutidshistoria, som jag hoppas har varit till glädje, igenkänning och kanske för de yngre, lite förundran.

Ja, en tomte, stående och luta sig mot staketet, så hade det väl varit en fulländad julbild. Men lite överlåts till betraktaren att lägga in i bilden.