Rudbeckia, "Prairie Sun", Rudbeckia hirta var. pulcherrima

En mycket trevlig blomma. Lika hög som Solhattarna. Varje planta ger 8-10 blommor, som blommar efter hand. Fortfarande, i skiftet september-oktober, så har ingen börjat vissna.

Men man får så dem tidigt, för de har en lång utvecklingstid.

Lyser upp med sina tvåfärgade blomblad, mörkare och ljust gult. Dock ingen insektsdragare.

I går kväll hade vi säsongens första vinprovning i PRO Centrum. Många anmälda, 27 st. Två återbud och ytterligare två som inte kom, var vi 23 plus somelieren Bosse.

Vi provade röda Italienare. Började på Cicilien, via klacken kom vi så till Chianti och Piemonte.

Över lag trevliga viner och Bosses urval visade vad man betalar för när priset stger.

Jag är ju lite miljöskadad i min vurm för Toscanska viner.

Hittade ett vin, det från klacken, som med sitt lite högre restsockerinnehåll borde passa till fläsk eller kycklinggrytor med frukt i. Annars har jag svårt för sötma och rödvin.

Avslutningen begicks med ett par boxar Appasimento, riktigt bra, och köpepizza.

Det är märkligt, vad några droppar kvar i boxen, kan förlänga festen...

Tog en tur ut i det allt mer höstlika blomsterlandet, i går. Där fanns fortfarande någon Slända, en och annan Blomfluga och ett par Amiraler. Har alltså glesnat betydligt och utglesningen gäller individuellt också. En av Amiralerna var illa tilltygad, förstår inte hur den kunde flyga.

De höll mest till i de Gula Solhattarna, även om de testade de betydligt mer bedagade röda.

Den här har tur som fortfarande lever, efter synbara fågelattacker. Med färre individer ökar ju risken för dem som är kvar.

Fortfarande praktfull, kan den här säkert klara sig några dagar till, men det kläcks nog inga fler med sjunkande temperatur.

Vi sådde några frön i början av september 1993. Vårt älsta barnbarn Max hade preciss fötts.

Han är namnad till Maxemillian, men det blir Max.

Vi har aldrig sett den blomma, frosten har tagit den. Nu är de så här långt kommna, tre krukor. Tänker ställa ner krukan med de längst kommna, i växthuset. Skulle vara trevligt med en blommning efter 21 år! 

Maximillians Solros (HELIANTHUS MAXIMILIANII).

Grannen fick ett ryck i somras och ställde ut stolen och placerade en kruka på den. I går passade jag på att fota den.

Max, älsta barnbarnet, var här i går och hjälpte oss lägga upp båten

Lite skillnad på krafter, jag behövde bara gå omkring och peka. Ja, vid själva uppläggningen fick jag delta med högerarmen.

Han hjälpte oss även att reda ut alla kablar och kontakter, så vi kunde installera nya hårddisken. Har blivit Lap top vid storarumsbordet ett tag nu. Känns bra med stora skärmen igen. Tre rader spindelväv på varje sida om bloggen. Ja, jag talar om bloggbakgrunden.

Det är gott att ha bl.a honom när det behövs. Tryggad ålderdom!

Töllstorp visar den gamla tråddragningstraditionen och produkter av tråd. Smålands alla sjöar och vattendrag har fått stå för energin via skovelhjul.

Länkar finns i föregårnde inlägg.

Säg Gnosjö och i alla fall människor med industribakgrund, kommer att tänka på småindustri, många uppkommna genom att något har stått och tuggat i källaren eller uthus. Embryon till nya företag.

Av Hylténs, hade det knoppats av c:a 240! företag genom de 115 åren som familjen Hylten drev verkstadsindustri i Gnosjö. En anställd slutade på företaget. Tog med sig sina kunskaper, ibland t.om utrustning och startade eget. Där är nykeln till Gosjös utveckling. I Gnosjö har det inte konkurrerats i första hand, utan samarbetats. Gnosjös industrier har mestadels byggt på ganska enkel teknik, men inte desto mindre mänklig kunskap och erfarenhet.

Hylténs, där inte kameran var med, hade väl varit en förhållandevis avancerad industri, med bl.a produktion till brandförsvaret, produkter som krävde kunniga ytbehandlare bl.a

Man gjöt ämnena och maskinbearbetade dem fram till färdiga produkter. Maskinerna fungerade fortfarande, remdrivna svarvar, borrmaskiner, polermaskiner m.m

Tölltorps tråddrageriteknik, var grunden till en omfattande tillverkning, där tråd i olika former och kvaliteter var grunden. 

Ett järnstång, 6 fot långt och en tum i fyrkant, smids ut till trådämne. Därefter ska den dras. Tidigt var det oxar som fick dra tråddrageriet, som på första bilden. Av ämnet fick man c:a 16.000 meter tråd om 3 mm!!! Sen kom den tidiga vattenkraften och Småländskt forsande vatten tog över via skovelhjul, efter oxarna.

Den högra bilden visar ett "modernt" tråddrageri, efter oxarna. Fyra härvor kan dras samtidigt och snart kom man på att kunna frikoppla rullarna, så att inte hela drageriet stannade när man skulle "sköta i".

Hår böjer man kopplingen till hantaget på plåtemballage. Hammaren drivs av ett skovelhjul. En kanna syns bakom hammarhuvudet.

På väggen ses en liten del av all tillverkning med tråd, i olika former, som råmaterial.

Visptillverkning står på programmet fortfarande och säljs i souvenirshopen. Det finns vispar för både högerhänta och vänsterhänta. Dessa är för högerhänta.

Råttfällor tillverkas fortfarande, liksom hårspännen och säkerhetsnålar. Hustrun fick en säkerhetsnål med sig hem.

Man vävde även med metalltråd. Olika grovlekar, Tesil och mjölsikt har vi väl alla haft hemma. men det vävdes även så fint, så man kunde separera vatten och bensin!

Automatmaskiner tll den förhållandevis enkla tillverkningen är ett signum för Gnosjö.

Efter väl förrättat värv. Äspereds hembygdsförenings ordförande Bengt Persson och vår kunnige ciceron på plats.

Ett vattenhjul, som ger kraft till tråddrageri. En knappt två meters järnstång, en kvadrattum tjock, blir 16.000 meter! järntråd.

Medan min yngste bror och hans fru, genomkorsar Nordamerika just nu, gav vi oss ut på en lite kortare resa i går.

Äspereds hembygdsförening ordnade en bussresa till Gnosjö och besök på två industrimuséer.

Hylténs och Tölltorp.

Hylténs, var en verkstadsindustri, där man bara stängt dörren vid nedläggningen 1974. Efter att ha drivit verkstadsproduktion sedan andra sidan 1900. De gamla maskinerna stod kvar och fungerade! Det bedrevs en del produktion, för souvenirförsäljning. Bl.a på Skansen.

Tölltorp, var uppbyggt kring en hembygdsgård, i tråddrageribygder. Beläget vid forsande vatten, drevs i stort sett allt, med skovelhjul.

Vi blev mest imponerade av det mastodontarbete som lagts ner och läggs ner, för att hålla i gång verksamheten. Maskiner och byggnader var i toppskick och kunde användas, precis som när det begav sig.

Jag återkommer med lite mer bilder senare. Tyvärr blev kameran kvar i bussen vid besöket på Hylténs.

Övningarna, så länge jag var gipsad, framstår idag som rena barnleken, jämfört med den träning som gäller innevarande två veckor. Nu ska senor, muskler och leder förbredas för det verkliga livet. Om en och en halv vecka ska jag vara redo för att succesivt använda handen på riktigt.

De nuvarande övningarna går ut på att tänja och sträcka i, inte bara den nysydda senan i pekfingret, utan även resten som stelnat till. Det är sträck och knip, som verkligen smärtar, men blir lindrigare för varje dag. En sträckning verkar ha gjort full nytta, för där är smärtan borta, även när jag pressar i ändläget,

Svårast är att få den skadade pekfungren fullt hoprullad mot handflatan och i ändläget knipa. Jag är inte riktigt i ändläget, men det går framåt.

Stelna till, ja. För några år sedan, ja rätt länge sedan, gjorde Mats Segerblom ett TV-program om fyra bröder från Hillared, som i hela sitt vuxna liv suttit och sytt arbetkläder i sin syfabrik. De fortsatte upp i hög ålder och nära nog stupade vid sina symaskiner, efter hand.

Den "yngste pojken", närmare 90!, förklarade varför han höll på: "En får ente stelna te".

En gång i timmen ska jag göra armar uppåt sträck. Träningsprogrammet i övrigt utförs varannan timme.

Vid armar uppåt sträck, har jag lagt till några tänj-och vikövningar för armarna. De anbefaller inte Mitella numera, just för att armbågen inte ska stelna, men det blir ändå rätt mycket i det läget. Sträck och tänj är välgörande.

Undrar om man blivit masochist, för jag uppskattar smärtan, då vet man att det gör nytta.

I går kväll ändrade jag bakgrund och "Header" på bloggen.

Päron igen, men nu skördade och väntande på fermetisering, eller konservering som det också heter. En del annat blir det väl också av dem och blir det något över går det att göra kompott och saft.

Bakgrundsbilden blev så måttanpassat bra på min dator hemma, men kommen till PRO-expeditionen och datorn där, så såg det inte alls lika bra ut. Det är i alla fall tidig morgon och spindelväv på en vildros.

Som förstås, så är det PRO-dag idag. I eftermiddag kör vi andra träffen på en foto-bildbehandlingscirkel.

Innan vi kan gå in på själva bildbehandlingen, så måste alla bli konfortabla med att flytta bilderna från fotoapparaten till datorn. Fotoapparaten?

Jo, folk fotar ju med telefoner, i-paddar och allt vad det heter idag. Minnen, kablar och adaptrar. Det blir lite individuellt till att börja med.

Första vinprovningen för säsongen, nu på tisdag. Italienskt, från norr till söder och så gör vi det enkelt med maten. Kvarterspizzerian, Pinoccio, får leverera några Pizzor, slisade. En sallad kan vi väl ta med oss hemifrån, även om den gastronomioperativa kapaciteten är decimerad med en hand.