I morse landade de fisk vid Alvedsjöbodar, trots att "My" inte ligger i sjön. Bilden tagen från vårt morgondoppsställe några hundra meter längre söderut.

Vad är nu detta?

Vår Ölandsvecka börjar närma sig slutet, vi åker hem på söndag. I skrivande stund ser ett regn ut att förstöra förutsättningarna för en strandmåltid i kväll.

För mat skulle det här inlägget handla om.

Vi äter egentligen inte så annorlunda på Öland, än i övrigt. Skulle vara att vi inte grillar flera kvällar i veckan hemma.

Men det finns en del som vi prombt vill ha när vi kommer hit.

Ölandslimpan, dem Kumminkryddade jättebullen, nyss uttagen ur stenugnen. Förr köpte vi Sörens bröds limpa i plastpåse, på Konsum i Löttorp. Numera är det Bagarberta i Böda, som får färsörja oss med bröd alla kategorier.

Javisst ja! Får inte glömma Böcklingpastejen! De första åren fanns inget kylskåp i huset, så det gällde att ladda med grejer som klarade lite värme. Då blev en staniolkorv Böcklingpastej en utmärkt lösning. Staniolkorven hittar vi inte längre,men jämväl på tub.

En tur eller två till Böda hamn för att få tag på fisk, färsk eller rökt. Deras rökta Torsk går inte av för hackor.

Och så osten, naturligtvis.

   Bilden från Ölandsosts butik i Borgholm. Ostmästaren måttar med kniven, allt fullständigt arrangerat. Vår ost ligger redan skuren och paketerad.

I måndags köpte vi en "hushållsost", Herrgårdsost lagrad i 19 månader.

Idag var vi nere i Borgholm och laddade med ost för hemresan. Det blev ytterligare en Herrgård, men än större bit av en 24-månaders Prästost. Den ska jag dela med äldsta barnbarnet Max när vi kommer hem.

En presentost till grannen och en bit De Gruyere, den senare tar vi in på i morgon kväll, egentligen bara en ingivelse, för att en tidigare kund köpt en bit.

Vi åt Kroppkakor idag. Det brukar vi aldrig missa. Dagens var av avdelningen bättre. Mycket fyllning och smak. Kombinerat med eget Lingonsylt är det stor mat.

Lufsa har vi inte ätit på några år, men det är lika gott som vår hembakade fläskpannkaka.

Vi har inte köpt nån fisk av våra lokala fiskare. Trodde de slutat, för "My" låg inte i sjön. Men i morse hade de landat en fångst. Tyvärr var vi inte beredda på det, vi hade annan mat som behöver gå åt innan vi åker hem.

My:s ägare är lite till åren och förmodligen har han en blöt handuk, efter att ha kastat den i sjön.

Jordgubbarna, naturligtvis, men dem hade man väl köpt någon annan stans med, var man än varit. Men jordgubbarna är väldigt söta här på Öland, speciellt de som växt vid Eriksöre.

Vad gäller alkohol, så kommer jag bara på Wannborgas vin. Vi har aldrig köpt av det. Lokalt odlat vin brukar vara dyrt och överskattat, inte bara av staten, utan även av skribenter. Ska jag ge 350 kronor för en flaska, vilket jag nästan aldrig gör, då vill jag veta att jag kommer att tycka det är gott och värd penarna. Annars kan jag köpa 5 flaskor 70-kronors i stället. Om inte annat, så ger det mera yrsel.

Men i övrigt är alkoholen inga problem. Det dom har det har de här på Öland och ännu närmare sen ett antal år, då systemet har sommarfilial i Löttorp. Har det mesta, i princip. Vi hittade dock inte någon Vernaccia de San Gimignano. Det gjorde vi inte i Borgholm heller, men där fick vi reda på att den finns i beställningssortimentet. På frågan om de skulle ta hem, så svarade jag; nej jag är bara ute och bräcker Stockholmare!

Säger man Rosas handel, på Öland, så tänker alla på korv. Med tyskt urtsprung, så tillverkar de ett antal korvar, men säljer ett brett sortiment av färska charkuterier.

Att grilla den korven, med 20% Emmentalerost, det är njutning. När korven spricker och osten börjar sippra ut, då är den färdig. Det blir även lite korv för frysen med hem.

Rosas handel startade i Böda för många år sedan, men när fiskaffären i Löttorp lade ned, då flyttade Rosa in där.

Slutligen några ord om, kanske det viktigaste livsmedlet, vattnet.

Vi har aldrig riktigt kunnat vänja oss vid vattnet. Mest, tror jag, för att vi har ett sånt fantastiskt gott vatten, hemma.

Vattnet här är kalkhaltigt och det ger en helt annan smak. Lite snällt. Te blir inte bra i det vattnet, inte heller kaffe. Men nu har vi hittat en lösning; Classics franskrostade tar död på "Ölandssmaken". Det blir alldeles utmärkt.

Men i övrigt är det köpevatten som gäller. Drygt en stor flaska om dagen, trots att vi inte tvättar oss i det.

Men Lucerharen då?

Ja den går naturligtvis utmärkt att äta, även om en del uppskattar såsen mera.

De enda skott vi satt i Lucernharen, är med kameran. Men, ett livsmedel är den, uppskattad av många, men jag nöjer mig med bilderna.

     Den här hamnade inte på bordet idag, kan undras om den klarar harjakten.

   Första kungliga ingengörsorkestern, fritt översatt till Svenska, ja de var svenskar, fast Stockholmare....

Konsert i Slottsruinen brukar stå på vårt Ölandsprogram, näst intill varje år. Mer än en gång har det varit Jerry Williams eller Tomas Ledin.

I år har programmet förskjutits, till att avslutas i mitten av augusti.

Men veckan var inte tom i slottsruinen, där hålls ”Öland Celtic Irish music festival”. Ett digert program i dagarna tre.

Festivalen öppnades i går kväll och det var den kväll som passade oss bäst. Lite negativa nyheter hade mött oss redan i förhandsinformationen. Inga stolar, ingen medhavd mat eller dryck. Kan det bli fest i slottsruinen utan dessa attribut?

Tillsammans med ett lätt regn vid 18-tiden, som både SMHI och yr.no missat så bidrog det till en oförskämt låg publiksiffra. C:a 500 personer, som inte på långa vägar fick första kvällen att gå runt.

Vi hade bestämt oss för att det inte skulle bli så sent, så vi åkte hem en liten stund efter 22.

Då hade vi vid entrén mötts av en svensk säckpipeorkester.”Första kungliga säckpipeorkestern”.  Jag har en viss förkärlek för Drums&Pipes. Inte bara för dess historiska betydelse, utan jag tycker om musiken. De skrämde skiten ur Engelsmännen på sin tid, när de kom spelande nedför sluttningarna till de Skotska bergen. Ljudet förmerades och Engelsmännen lade benen på ryggen.

Aurora Hägglund med musiker framförde finstämda Irländska visor. Enbart hon, hade varit värt en större publik. Måste kännas otacksamt att några hundra står med ryggen mot sig i mat&dryckköerna.

Programmet låg på två scener, huvudscenen ”Dublin” och en sidoscen ”Belfast”.

På Belfast startade ”Shindig”, tre Irländska killar som berättade skrönor, på ett språk som många inte förstod och spelade folkmusik. De hade varit värda, att få stå på stora scenen.

Den ena av kvällens två stora attraktioner, Johnny Logan, intog stora scenen och höll på en timme. Inte en sekund för lite. Han bjöd verkligen på sig själv och stor show. Han blandade friskt i utbudet, sina egna Eurovisionslåtar, gamla godingar och en del nyskrivet. Bl.a ett par ”Irländska” melodier gjorda i USA, av Irländare får man förmoda. Han hyllade Loreen och Sverige i senaste Eurovisionfinalen, det var populärt naturligtvis.

Tror inte att kvällens biljettintäkter ens täckte vad Jonny Logan skulle ha betalt.

Det stod många fler grupper och artister på programmet, men vi valde att inte göra kvällen så sen. Kan tänka mig att det blev ganska ödsligt i slottsruinen när en Riverdancegrupp, Glendalogh, hade uppträtt 23.30 Synd, vi ville sett dem, men det kändes för sent, vi hade ju nästan en timme hem också.

Tror att en Småländska, precis bakom oss, sammanfattade vad många tyckte:

”Varför kommer det inte mera folk, när en svensktoppshoppa kan samla flera tusen”?

F.ö var det 12 grader, varmt!, i vattnet vid morgondoppet i dag. Vinden har vänt och det är smältvattnet från de stora älvarna i norr, som slår mot Alverdsjöbodars kalkstenshällar. (Vi tog tempen efter vi badat).

På Öland Celtic Irisch music festival på Slottsruinen spelar ett svenskt säckpipeband, The Pipes & Drums of the 1st Royal Engineers.

Minst i gänget hade den största trumman.