Ingen dagsfärsk bild. Blomflugan har väl gjort va den ska inför vintern och Jättekungsljuset ligger på komposten.

Blomfluga är ett samlingsbegrepp, finns hur många arter som helst.

Nu brinner ljusen på kyrkogårdarna.

Vi var inne i går och satte ut två på svärfars grav. Det var fortfarande dager, men  alla ljusen syntes ganska bra ändå.

Höstlöven var nogsamt uppktattade och det var väldigt fint.

"Götaland kan få luckor i molntäcket" förkunnar SMHI på radion. Skulle vara bra för vi har arbetslust.

  I den sista skälvande oktoberenatten, fick vi besök av några märkliga figurer. De gav oss två alternativ, bus eller godis. Vi hade inget godis, men så skrämmande som de såg ut, så fick de lite pengar i stället. Det dög tydligen, för vi blev inte hemsökta.

Roligt för barnen.

Några omgångar barn har väl blivit för stora, men några finns fortfarande , som är i rätt ålder.

Om några år blir det värre, för fertiliteten har ökat de senaste åren, i vårt område.

Men det är något med dagens barn. De går inte många metyer i mörkret utamn att föräldrarna finns nån stans i bakgrunden. Från grannbyn kommer inga, då får de ju t.o.m gå genom skog!

Kul är det när de kommer i alla fall.

Har måttat några gånger nu och haft ambitioner, men idag ska lökarna ner. I går placerade jag ut nya och gamla i 13 korgar. Vi lägger ner Tulpanodlingen, för de går inte ens att skydda med nät längre.

Dem får Holländarna haför sig själva.

Innan den olycksaliga händelsen för två månader sedan, köpte jag en planka 2000*145*45 Askvirke, nersågat till fyra ämnen 35 mm stycket.

Avsikten var att tillverka var sitt Lieorv till mig och hustrun.

Vi fick blodad tand efter slåttern på Sjötorp.

Det är 30 år sedan liarna var framme sist.

De vi hade var plåtliar, med för korta och tunga orv.

F.ö är de heller inte avpassade för kvinnor.

En man behöver c:a 48-52 cm. mellan knaggarna(handtagen). Kvinnor behöver 42-44 för att få en bekväm arbetsställning.

De färdiga plåtliarna har bara en storlek, 50 cm mellan knaggarna.

Men jag hann inte så långt. Hade bara hunnit hyvla första orvet, mitt naturligtvis.

Innan olyckan.

I onsdags testade jag, om det skulle funka med en arbetshandske på vänsterhanden.

Hyvlade ytterligare, avverkade för Lieringen och gjorde ett hål för Tangen. 

Tillverkade två Knaggar, av de 32 cm. virke som blev kvar, närmast prototyper, med provisorisk infästning(två skruvar). De ska egentligen få en tapp som försänks i orvet.

Vid Tangen ska jag lägga en plåtförstärkning, eftersom det är den svagaste punkten.

Orvet är 168 cm. långt. Plåtliarna är sällan mer än 140 cm!

Med den här Lien kan man gå rak och slå. Det är tröttande i onödan att gå med krum rygg, framför allt om man ska slå lite mer.

Bladet har jag köpt på Blocket, tillsammans med 6 andra. 500 ett för allt. Köpte även ett par fina paddlar till kanoten av samma säljare, som bara bodde  2 mil bort i Brämhult, var aktiv Kristdemokrat, men det fick jag ta till samma pris!

Bladet på bilden är ett av dem, c:a 70 cm. Min far mejade med 90 cm:s blad, men 70 cm. är det längsta man kan ha om marken är lite ojämn.

Lien får väl ses som en prototyp i sitt nuvarande skick.

Bl.a ska material på orvet mellan nedersta knaggen och bladet arbetas bort till en i det närmaste rund form. Bl.a fär balansen. Som den är nu är den lite framtung, med längre blad på.

Vänsterhanden och fingrarna hängde med bra. Men det kommer att ta ett tag tills hjärnan riktigt har fattat att jag vill ha igång vänsterhanden nu. Två månader med en hand har satt sina spår.

Bladet är ett Norskt smidesblad, av fabrikatet Hamre. De är de enda i Skandinavien som tillverkar blad numera. Det här bladet är sedan 1960-talet. "Diamant" var produktnamnet och har gått ur handeln.

De flesta Liebladen idag, tillverkas i Österrike, på ett företag som heter FUX. Men gamla Svenska märken, som t.ex. Ljungdals, säljs fortfarande under sina gamla namn..

Bladet är vasst. Jag är riktigt stolt. Slipningen har lyckats. Slog lite olika sorters gräs och det bet fantastiskt bra. Dock blir Lien lite framtung och vänsterarmen tröttnar. Man styr ju med vänstern och den hängde inte med så länge. Var också lite orolig för överbelastning.

Tänkte tillverka en till hustrun nu också, innan vintern, så hon kan drömma ljuva sommardrömmar om den!

Den kommer att bli 15-20 cm. kortare och därmed inte samma bekymmer med balansen. Hon ska också ha något kortare blad.

Förhoppningsvis ska jag hinna med finliret på min också, innan Bore slår till. Vilket inkluderar lite Linolja, så de får den vackra brungula färgen, utöver skyddet.

I går hämtade vi två Ikeakassar med Björkved. Bokvedshögen är inte riktigt slut än, men vi ville testa Bjökveden. Testet föll väl ut, så det blir att tvinga sig till det sista i Bokveden. Längst ner, där vi är nu, ligger den älsta veden och det märks att den fått en del väder och vind. Veden är lätt och drar mot gråbrunt.

Den vita Björkveden är frestande.

Senaste veckan har varit en kavalkad av testosteronfyllda mediareportage om hur man jagar en eller flera "Ryska" u-båtar.

Att de aldrig lär sig.

1. Det är budgettider.

2. Vi har ny regering.

3. Flottan har gnomgått stora omstruktureringar(nedskärningar) den senaste 10-15-årsperioden.

Spetznaz grodmän! Det syns ju tydligt att de har hudfärgade dykardräkter och cyklop. Bilden är tagen i Östersjön, utanför Öland. Jag gick aldrig till media med den, för vi ville ha lugn och ro på vår semester.

Ovanpå detta, hörde jag på radion idag, att en U-båt i turisttrafik, finns i området. Det kanske förklarar varför "U-båten" på det beramade privatfotot var vit, eller silverfärgad.

Faktum är, att den enda U-båt som har kunnat påvisas, är U 137, som en full kapten gick på grund med i Blekinges skärgård. Allt annat har varit "indikationer".

Jag är inte mera blåögd, än att jag är övertygad om att vår skärgård penetreras av flera nationer. Östersjön är trång, svår att fly från, det gäller att hitta gömställen hos det "neutrala" Sverige.

Detta är naturligtvis inte den svenska marinledningen okunniga om och framför allt har de säkert aktiviteterna under kontroll. Även om en del uttalanden får en att tvivla.

Tror att vi ska vara glada för att aktivisten Karl Bildt är bortkopplad. Så fort något kunde identifieras som öster, så frossade han i självsäkra påståenden. Finns det någon politisk G-punkt, så var det den som blev stimulerad på honom.

Som någon amerikansk regeringstalsman sa: "Carl Bilt är en liten hund i en stor hunds kläder".

Man skulle naturligtvis kunna analysera och penetrera i all oändlighet, men jag okar bara inte.

Trött är vad man blir, när man tänker på spektaklet.

Nötväckan är ständigt i rörelse, letande efter mat som den glömt var den gömt.

Vi hade lite Jordnötter kvar sen i våras, som blir första matningen för säsongen. Blir väl storhandel på Granngården vad det lider.

Sitter på PRO-expeditionen, efter ett styrelsemöte och väntar på hustrun som går av sitt pass om knappt en halvtimme.

Ska också hinna med ett träningspass. Passen har blivit förkortade och lite färre i antal, då jag har lite bekymmer med svullnad som inte ger sig. Kanske blir antiinflamatoriskt. Ska tala med läkaren i morgon, på tal om nonsensinformation....

Digerdöden, Malaria, HIV och nu Ebola.

Ebola, en fasansfull sjukdom, som slagit till där utbildningsnivån är låg, där rädsla och mytbildning slår hårdare än annorstädes. Sjukvården är både undermålig och underdimensionerad.

Vi som är förskonade, bör ställa upp än mer än vi gjort hittills. Det räcker inte att fjutta. Alla föräldralösa barn, genom sjukdomen, som lämnas åt sig själva, eftersom ingen vågar komma i kontakt med dem, måste få hjälp, så att de inte dukar under i sjukdomen.

FN har fältsjukhus, de rika länderna har resurser. Men det måste ske nu, prognoserna om 1,5 miljoner döda inom kort är minst sagt förskräckande.

Men företeelser bedöms så olika. Allt relativt avståndet från där man är.

Såg igår ett inslag i Rapport, om en död och ytterligare en smittad Amerikan. Ett flera minuter långt inslag, med medverkan från högsta nivå. Det rullade väl på alla de större nyhetskanalerna över hela världen.

Det slog mig, att om alla döda och smittade i de Västafrikanska länder som är drabbade, skulle få samma uppmärksamhet, skulle alla världens TV-tablåer vara inbokade för lång tid framöver.

Kan det Amerikanska TV-inslaget få världen att ställa upp för dem som verkligen är drabbade, är det bra, men jag är skeptisk.

Är inte oljeintressen eller ädla metaller hotade, så hamnar problemen i div. 2.