Niclas Wikegård, den f.d tränaren, som har blivit nån sorts handelsvara mellan TV-kanalerna, när det vankas hockey, har ett roligt uttryck. Att fylla år, är enligt honom, när en spelare åker omkring i andra tankar på isen och tror att han är matchens medelpunkt.

För egen del är det dags igen, för 67-de gången.

En ganska dramatisk födelse med ilfärd från Svartemaden, i taxi till Vänersborg. 25 km. var ganska lång väg på den tiden, framför allt när det inte stod rätt till. Släpandet på tunga vattenhinkar, ett och annat fall i ishalkan hade påskyndat förloppet. Sju veckor för tidigt och bara 1,7 kg. blivande Flanör. Det slutade lyckligt med inbäddning i bomull. Fanns inga kuvöser på den tiden.

Men skadan har tagits igen, för några år sedan hade jag hundrafaldigat födelsevikten. Sen dess har vågen börjat stanna på 10 kg. mindre.

Tappar lite till just nu, med hälsosamt skogsarbete, för att få värme i huset.

Födelsedagen firas tillsammans med hustrun och barnbarnet Pontus i fortsatt vedhantering.

Med kil och slägga klyver vi de grövsta, så de blir hanterbara.

Innan dess ska dock hustrun ta en tur till Bagarberta i Dalsjöfors och inhandla en födelsedagstårta.

I övrigt väntar vi inte några gratulanter, kanske en och annan spontanvisit, men de får ta det som vi har det.

Dottern är mitt uppi att byta jobb, så pappas födelsedag är nog inte prio ett just nu. Sonen håller mest till på Borås Arena och tränar Norrbys fotbollslag, så Pontus får väl representera familjen.

Men det blir kaffe och tårta för tre hälsosamt trötta skogsarbetare.

Det såg så bra ut, för en månad sedan. Det skulle bli en tidig vår. Bönderna på Dalboslätten var ute och harvade för tre veckor sedan. Men... sedan dess har Krokusarna varit snöhöljda flera gånger och rimfrosten täckt taken.

April är April.

En föraning om vad som ändå komma skall, genom Äppelblomknopparna från en vår som redan flytt.

Pontus, för fyra år sedan i Olofsbo, med min hatt. Så lata dagar får han inte nu, med 15 kubikmeter ved som ska hanteras. Värst vad han är lik sin mamma i den vinkeln.

Pontus, näst äldsta pojkbarnbarnet, är här några dagar, för att hjälpa till att få hem veden från grannens tomt.

Vi börjar se slutet på fas ett nu, kapningen av den grova Björken till vedträslängder.

Pontus och hustrun bär fram till vägen, den lättare halvan av kubbarna. Jag kapar färdigt. Beräknat till tre timmar, kanske lite mindre om jag blir lyckosam med kedjefilningen. Varaktigt vasst är en förutsättning för att inte klockan ska gå för långt och ryggen må bra.

Sen ska vi klyva det grövre en gång med kil. Detta för att de ska bli lättare att hantera, både vid hemtransporten och klyvningen.

Max höll på att råka riktigt illa ut förra året, då han skulle vara Tarzan och tog en alldeles för tung kubbe upp i klyven.

Kubben kantrade, tog med sig klyven i fallet och Max hann med nöd och näppe hoppa undan, både första och andra gången, för han skulle naturligtvis göra om det.

Kolvstången kröktes, så det blev att köpa ny klyv.

Jag har väl en god del av skulden, för jag hade psykat honom för veka "institutsmuskler" efter hans besök på gym.

Meningen var, att vi skulle ha börjat köra hem kubbarna också, men det får vänta, för bilen är på verkstad några dagar och vi har en hyrbil, en Renault Megane. Inget fel på Renault, men bilen har ingen dragkrok!

Hade väl fungerat med skottkärra den lilla biten den ska flyttas, men det är uppförsbacke med last och nedför i tomme.

Bilen blev skrapad på bakskärmen på Asplyckans parkering. Killen som gjort det satte en lapp på rutan, hyggligt.

Vi hade ingen tanke på dragkrok i går morse när vi hämtade ut bilen.

Det blir la väl, ven går inte frå uss.

Årkelången.

Det handlar om vatten från Köln.

På franska säger man Eau-de-Cologne, men i stugorna ute i Sjuhärad kunde man också helt enkelt bara säga "loktevatten".

Härom dagen skrev jag om Hackspettens grankottehantering.

Ur den här vinkeln syns en kotte inkilad i stolpen, till höger.

 Hackspetten hackar inte bara för boplats utan tydligen också för skafferi.

I går morse -5, idag -3. På väg tillbaka från brevlådorna, började det snöa och det tilltar.

Hittade en, förmodligen vandringssägen, på en vindkraftssait.

"Jag skulle betala på mataffären nyligen och den unga kassörskan föreslog att
jag skulle ta med mina egna kassar eftersom plastpåsar inte är bra för
miljön.

Jag bad om ursäkt och förklarade att vi inte hade det här miljötänket i våra
dagar. Kassörskan svarade att det är problemet. “Er generation brydde sig
inte tillräckligt för att bevara miljön till kommande generationer.”
Hon hade förstås rätt i en sak – vår generation hade inte miljötänket på
“vår tid”

Men vad hade vi i vår tid? Efter långt funderande och sökande djupt i min
egen själ insåg vad vi hade..

Då hade vi mjölkflaskor som vi lämnade tillbaka, läskflaskor som vi pantade.
Butiken skickade tillbaka dem till tillverkaren, som tvättade dem och
återanvände. Så de var verkligen återanvända flera gånger. Men vi hade inte
miljötänk.

Vi gick i trappor för vi hade inte hiss eller rulltrappor i alla
affärer, skolor och företagsbyggnader. Vi gick till affären för att handla
och vi tog inte bilen varje gång vi skulle förflytta oss några hundar meter.
Men kassörskan har rätt, vi hade inget miljötänk.

Då, tvättade vi blöjor för att det inte fanns engångsblöjor. Vi torkade våra
kläder på linor, inte i ett energiförbrukande monster. Sol och vindkraft
torkade våra kläder på vår tid.

Barnen ärvde kläder från sina syskon, inte alltid det senast märket. Men
kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

På den tiden hade vi en enda TV eller radio i hemmet, inte en i varje rum.
Tv:n hade en liten skärm ungefär som en näsduk – inte som halva Gotland.

I köket blandade, vispade vi alltid för hand, vi hade inte maskiner som
gjorde allt åt oss. När vi packade sköra saker i paket använde vi gamla
tidningar att skydda dem, vi hade inte bubbelplast eller styrénkuddar.

På den tiden startade vi aldrig en bensinslukande motor bara för att klippa
gräset, vi sköt gräsklipparen för hand. Vi motionerade genom att arbeta så
vi behövde inte gå till ett gym som använder elmaskiner såsom löpband,
trappmaskiner mm. Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

Vi drack vatten från kranen istället för att använda en plastmugg eller
flaska varje gång. Vi fyllde våra bläckpennor med bläck när de tog slut
istället för att köpa en ny. Vi ersatte rakblad i rakhyveln istället för att
kasta hela hyveln bara för att bladet är slött. Men vi hade inte miljötänket
då.

På den tiden åkte folk buss, barnen cyklade eller gick till skolan istället
för att göra föräldrarna till en taxirörelse (öppen 24 timmar) Vi hade ett
eluttag i varje rum istället för ett dussintal uttag i en förgrening. VI
behövde inte ha en datoriserad pryl som skickar datasignaler 2000 mil ut i
rymden för att hitta närmsta pizzeria.

Är det inte lite sorgligt hur dagens generation beklagar sig över hur
slösaktiga den äldre generationen var bara för att vi inte hade “miljötänk”?

Nej det var inget miljötänk, det var en krass verklighet och ger inga poäng i en miljömedvetandetävling.

Samma generation bytte ut cykeln, när man åkte på semester. Bilen skulle bära dem överallt och kollektivtrafiken nedrustades just därför.

Järnvägsunderhåll och-utbyggnad avstannade. Det var bilen som gällde.

Man slängde ofta avfallet med bl.a konservburkar, gamla batterier, tetrapack och "plastick" på en egenhändigt skapad "skrôle".

Det var den generationen som köpte flera TV-apparater, hushållsmaskiner m.m

Så tjejen i kassan är rätt ute. De älsta 10-årskullarna, nu levande, har haft den ena verkligheten i sin barn och-ungdom, men samtidigt, i hög grad, hämmningslöst befrämjat konsumtionssamhället längre fram.

Så, visst, det var inget miljötänk.

Att veden värmer flera gånger är ett gammalt talesätt, men inte desto mindre sant.

Vi fick ta vara på grov Björk, som en fällare tagit ner och kvistat upp, hos en granne.

Det är mer än jag trodde. Minst 15 kubikmeter, räcker nog inte.

Jag har sågat ner dem i vedträdslängder. Ser slutet nu, har väl c:a tre timmars jobb kvar med det.

Sen ska det grövsta klyvas med kil en gång, för att vi ska orka forsla fram det till vägen.

Pontus, ett av barnbarnen kommer i mitten av veckan och hjälper till att bära fram, lasta på bilkärran och lägga en stapel på vår tomt.

Väl där, är det ju bara finlir kvar. Klyva är rena relaxen.

Sen ska den torka riktigt och slutligen in i vedbon, om där är plats! Den får nog ligga ute första året.

Det finns  en del som jag kapat i enmeterslängder, de ska kapas hemmavid med vår vedkap. Onödigt att göra åt mer bensin än nödvändigt.

Vi har såpass med ved, att den här inte kommer att eldas förrän om två-tre år.

Hur var det Ann Wibble sa? Alla borde ha en årslön på banken. Dit har jag aldrig kommit, men väl en årsförbrukning med ved.

En liten del av det jag kapat och nu ska köras hem. Inte långt, mellan 100 och 150 meter!