Timjanen står fortfarande grön och fin.

Vi använde den t.o.m i en Kalvläggsrätt härom dagen

Salvian står fin fortfarande. Den är fullt användbar, naturligtvis de helt gröna bladen.

Hägring ja, men kanske inte så länge till. Med ner mot -10 på nätterna och snöfall, så kan det vara verklighet om några dagar.

Efterlängtat. Flytoverallen hänger fortfarande outnyttjad i sin plastpåse i boden.

Sparken står redan nere vid sjön.

Starten har precis gått i förra årets tjejdel av Västgötaloppet.

Västgötaloppet är en klassisk skidtävling i Sjuhäradsbygden, som kördes första gången 1929.

Ursprungligen gick det mellan Ulricehamn och Borås, men snöfattiga vintrar på 80-talet och problem med markägare har lett till att det körs som ett varvlopp i Ulricehamn.

Ulricehamns IF, Tvärreds IF och Äspereds IF samarrangerar en tävling som idag är den tredje största i Sverige.

I år körs det den 19 och 20 januari.

I går var jag i egenskap av revisor med på Äspereds IF:s styrelsemöte. Mycket handlade naturligtvis om Västgötaloppet.

Vi ska få kallt i slutet på veckan och det ska hålla i sig.

"-4 så kan vi producera så mycket snö vi vill ha", sade Mats Englund nöjt, skidgeneral i ÄIF och nykelfigur i staben runt Västgötaloppet.

Det pekar mot deltagarrekord i år. Många har kunnat träna i en mängd som inte är så vanligt, även om vi på sista tiden haft snöfattigt. I bl.a Borås och Ulricehamn kan man träna hela tiden, på konstsnö.

Jag tycker han ser näst intill sakral ut, där han står och studerar mig från den höga stubben.

Gråväder är inget bra fotoväder, så jag har fått dra i spakarna ordentligt(som man säger på Fotosidan) för att få lite rätsida på Ekorren.

En av Ekorrarna var hyperstressad i går morse. Den hade upptäckt att grannens katt låg vid en sten och lurade.

Ekorren hoppade nervöst från gren till gren, samtidigt som den gav ifrån sig ett smackande ljud och knyckte på svansen(den långa ludna i visan). Hela tiden utförde den säkerhetshopp, alltså inte för långt. Nere på marken hade den varit ett lätt byte för katten.

I går var det säsongspremiär för Stjärtmesarna. Fem stycken gästade helt kort vår fågelmatning. De var så engagerade i talgbollarna, att de till att börja med inte lade märke till mig.

Jag var tydligen inte allt för skrämmande, för de fortsatte äta även efter de upptäckt mig.

Eftersom de inte visar så mycket av ansiktena på stora bilden, får det bli ett litet porträtt också.

Stjärtmesarna och Stenknäcken är något särskilt, när de kommer fram.

Blåmes, Entita och Bofink i alla ära, men de förstnämnda ger högtidsstunder.

Klippståndsens stjälkar står som kala pinnar, utom en.

En sista blomskrutt har klarat den hittillsvarande vintern.