När vi intagit sedvanligt kaffe med ymnigt och gott dopp tillsammans med Göte och Ally(det var hennes födelsedag idag, men tårtan får vi nästa söndag innan vi åker hem)  vi fått in grejorna i huset, så tog vi en promenad till stranden.

Inte en människa.

Hygglig utdelning på hyran, egen strand. Inte illa!

Vädret är lite mulet, men varmt. Det är så lite som får ömfotingarna att sitta inne och huttra.

.

Stranden såg mycket annorlunda ut i år, av två skäl.

För det första hade isen skruvat upp en massa slipade små -och medelstora stenar, för det andra var det både högvatten och västlig vind. Stranden såg ut att vara borta. Men så illa är det inte.

Till kvällen när vi ska ner och grilla, har vattnet sjunkit undan och vi har redan utsett en grillplats. Den gamla, som har funkat i 25 år, är igensatt av runda stenar.

Runda stenar ja…. Förstår jag hustrun rätt, så blir det att dumpa en del av packningen på hemvägen.

Vi brukar normalt kunna ställa klockan efter våra Ölandsresor. Åker hemifrån kl. 05.00, fikar i Rydaholm 06.25, kör över Ölandsbron 08.30

 Men inte längre, vi åkte inte förrän 06.00, fjolårets fartböter gjorde att vi var 10 minuter sena till Rydaholm. Nedläggningen av Konsum i Löttorp och Coop i Borgholm, gör att vi handlar på Coop i Kalmar, inte passerar bron förrän 10.30

Säg inget annat än att verkligheten kräver förändringsbenägenhet

Som redan bekantgjorts, var vi i Olofsbo i går kväll.

Trodde det skulle vara mer folk i stugorna.

Senaste veckans väder har väl inte skapat något vallfärdande.

När jag stod på stranden av Olofsbo havsbad, var det ganska glest med badgäster, faktiskt helt tomt.

Jag hade hela Olofsbo havsbad för mig själv.

Inte kändes det inbjudande att bada. Kraftig vind och 14 grader i luften.

Tog tillfället i akt och fotade lite.

Det är betydligt enklare, när man inte har en massa irrationella element att ta hänsyn till.

Vid andra tillfällen, med mera smekande vind och somrig tempertur, myllrar det på den här stranden.

Flera hundra småstugor, en stor camping och många tillresta för att bada, borgar för det.

De dagarna kommer åter, men inte den här kvällen.

Del av Meldalstunet, en av de kompletta gårdarna på museét.

En liten bit från centrum i Trondheim ligger Sverresborg, Tröndelags folklivsmuseum.

7-8 busshållplatser närmare bestämt, med linje 8.

Friluftsdelen, kan jämföras med Skansen. Hus och gårdar är nedmonterade och uppförda vid Sverresborg.

Sverres gamla borgruin ligger i centrum.

Precis som i delar av Sverige, så hade man ett hus för varje ändamål.

Stabbur, för förvaring av mat, smedja, fjös(ladugård), stall, eldhus, badstue, lador, snickarutrymmen m.m Sen bostadshus, selvfölgelig.

Det var en del gårdar som hade väldigt många hus.

Den gamla stavkyrkan från Haltdalen sken i kapp med solen.

I en särskild liten avdelning skildrades kustbefolkningens liv.

Dahemsbarn, som var en stor del av gästerna den här dagen, gjorde en längre halt i avdelningen för lantraser.

Den som inte vill gå några km. kan uppehålla sig, med stor behållning, i utställningsdelen. Tre våningar med folkliv från Trönderlag.

Som jag känner det, så var det ett besök väl värt besväret att ta bussen och den långa promenaden i 25 Tröndergrader och full sol.

Utefter Meråkersbanan, mellan Trondheim och Storlien, ligger en ort som heter Hell.

Inget fejk, den heter så, och Wikipedia kan förklara.

Man lyfter naturligtvis på ögonbrynet, när man första gången ser det.

Orten är inte mycket för världen, 350 innevånare, men t.ex ett stort Ricahotell har etablerat sig, Rica Hell hotell. Det var ett lyckokast. Man lockar utländska turister och konferenser.

Själv satt jag bredvid några fransoser under frukosten i fredags morse. Trots minst sagt dignande bord, så satt de med en brödbit och lite marmelad.

När jag skulle åka hem träffade jag på ett par Australiensare, som gjort en avstickare från Trondheim, med tåget, enkom för att "have been in Hell".

Själva har de satsat lite också, i Hell.

Stationsföreståndaren, ställer villigt upp i uniform med mössa, för fotografer.

"The manager of Hell, what did you call him"?

Det är naturligtvis på Engelska som Hell kommer till sin rätt.

Vår herre har tydligen inte fullt förtroende för St. Pers omdöme, när han sorterar.

Man kan lätt få uppfattningen att han upprättat en missionsstation "in Hell"

Hell är f.ö en liten järnvägsknut, men man säljer inga biljetter längre.

Det var lätt att få uppfattningen, att personalstyrkan, var överdimensionerad, av nåt annat skäl, än att betjäna Jernbaneverket. Turismen ska ha sitt med.

Som sagt, på Engelska blir det särskilt effektfullt.

Några fraser;

I have met the manager of Hell.

There is a train out of hell.

I got a phoncall from Hell.

Listan skulle kunna göras längre.

Järnvägen, Meråkersbanan betjänas av diesellok och på sina ställen är stigningarna så branta, att man inte tror de ska fixa det. Men det gör de.

Vad gör man inte för att komma "out of Hell"?

Grovt uttryckt ligger Bakklandet mellan Nidarosdomen och Kristanstens  fästning.

Av namnet kan förstås att det ligger i en backe, backen upp till fästningen.

Stadsdelen som består av i stort sett bara välbevarad träbebyggelse, börjar med en vacker portal över Bybrua.

Staden brann i mitten av 1800-talet, så byggnationen vi kan se idag är den återuppbyggda staden efter sen senaste stadsbranden. Däri ligger förmodligen skälet till att den är så homogent välbevarad.

Att hålla den sådan har blivit en liten näring för sig.

Backlandet består både av lugna bostadsgator och lite mer pulserande ådrar.

Men även där det är lite puls tar folk det lugnt. Butikerna är små, liksom kaféerna och restaurangerna.

Backlandet är näst Nidarosdomen den största turistattraktionen i Trondheim och Sörtrönderlag.

Jag besökte Backlandet, på väg upp till fästningen på torsdag morgon, det gav mersmak, så med några timmar i väntan på tåget på fredag eftermiddag, så styrde jag stegen dit igen.

Jag tror det är nyttigt för kroppen att vara i sådana miljöer ibland.

Några minuter efter sju, steg jag ut i ett soligt och välkomnande Trondheim.

Av NSB-personal hade jag fått en karta över stan.

Första anhalten skulle visa sig bli Kristianstens fästning.

Det ligger som definitivt högsta punkten i stan, var det även oitagligt 2011?

Även vägen dit var fantastisk.

Kliceribilder.

Nidälven slingrade genom stan och både utefter älven och gatorna upp mot fästningen, var kantade av gammal, välhållen träbebyggelse.

Tog mig upp, men det fodrade en paus. Hittade några mjuka soffor, där det hade varit fest kvällen innan.

Mest i ögonenfallande är den tjockväggade officersbyggnaden.

Men även andra faciliteter är bevarade, bl.a arresten.

Ett minnesmärke finns över de Norska motståndsmän, som under kriget blev avrättade på fästningen.

Utsikten från trondheims högsta punkt är hänförande.

Ut över fjorden, över staden och t.o.m Nidarosdomen ser mänsklig ut häruppifrån.

Ute i fjorden ligger Munkholmen, där munkar tidigt anlade ett kloster, men som så småning om blev även det ett befästningsverk.

Väljer man sedan att ta en annan väg ner än upp, så får man se ännu mera fin gammal träbebyggelse.

Nidälven omgärdar stadskärnan i Trondheim.

Jag kom till Trondheim redan kl. 7 i morse.

Vid halvåttatiden, var jag redan på Kristianstens fästning. På vägen dit hade jag passerat Nidelven.

Många vackra gamla magasins-och andra byggnader ligger utefter älven i de centrala delarna.

Fästningen har varit ett svårintagligt fäste. T.o.m svenskarna har försökt, hade tagit hela Trondheim, men inte fästningen.

Därför korades norrmännen till segrare.

Tog en sväng över Nidarosdomen, innan jag åt en stabil hotellfrukost, låt vara på egen bekostnad, men det var ju jag som skulle ha maten.

Dagens höjdpunkt så här långt var Sörtrönderlags folklivsmuseum.

Jag tog mig dit med svindyr kollektivtrafik, man kan vara glad man inte bor i Trondheim.

Museét bestod av en stor utställningslokal med föremål ur folklivet. Allt från bestick till slädar, vagnar och automobiler.

En ganska lång slinga, var kantad med verkliga gårdar som monterats ner och rests i museéts domäner.

Även gamla norska lantraser var representerade.

Området var välordnat och bl.a daghemsgrupper förekom i mängd.

Tog sedan tåget till Hell, ja samhället heter så och tog in på Rica hotell, där vi börjar mötet kl. 16.00

Jag återkommer till ovanstående både i ord och bild, men kan lyfta på förlåten lite och avslöja, att - even god has an expedision in Hell.........

Påskliljorna växte i olika miljöer.

Vi har varit otäckt nyttiga de senaste dagarna.

Annandagen blev vilodag.

Efter frukost, så bestämde vi oss för att åka ut och "promenadåka". Uttrycket är Max, älsta barnbarnets.

Egentligen hade vi väl inte satt något precist mål, men Kind, ett av de sju häradena, skulle genomkorsas.

Efter Tranemo och Ambjörnarp, kom vi till Sjötofta. Har mig veterligen aldrig varit där tidigare. En viss bekantskap med samhället, har getts genom ett par barnbarns mamma som kommer därifrån.

Innan Sjötofta, kunde vi se en gammal järnväg, vars största märklighet, inledningsvis, låg i att den låg kvar.

En fullkomlig rangerbangård i Sjötofta. Landerydsjärnvägen hade stor betydelse när det begav sig.

Landerydsjärnvägen konstaterade hustrun, som har bättre lokalkännedom.

Framme i Sjötofta, kunde vi se att samhället har haft betydelse. I höjd med, där det rivna stationshuset stått, bildades en fullkomlig rangerbangård. Fyra parralella spår. I stället för stationshus, stod där nu en busskur, tillhörande Västtrafik.

Spårområdet fick ge plats för sly och annat som kommer när tågen försvinner.

Några hundra meter längre fram, ser vi en vägvisare; "Påskliljor". Javisst ja, det är ju här de har en massa Påskliljor.

Vi åkte dit. I korsningen låg hembygdsmuséet och gamla domarringar.

Sjötofta kunde stoltsera med flera attraktioner.

Landerydsjärnvägen, domarringar och Påskliljor.

Frågan är om inte Påskliljorna tog priset.

Mycket folk, massa bilar parkerade och 50:- i inträde.

Men vi fick se Påskliljor!

Vart än man gick, vart än man såg, så bara Påskliljor.

Miljoner, många olika arter i skilda växtmiljöer.

Kunde inte låta bli att skoja med biljettförsäljerskan och fråga, om de tar upp lökarna efter blommning.

Hon var inte sen, ja, varenda en.

Ett helt regemente hade inte klarat jobbet, mellan blomning och Midsommar.

Påskliljorna var verkligen en vinstlott. Ett stort parkområde, med bara Påskliljor. Det är svårt att beskriva, vårt språk, liksom jag som utövare, har begränsningar.

Ett populärt utflyktsmål och picknickställe. Domarringarna i Sjötofta.

Bilderna får tala sitte eget språk.

Några länkar bifogas för fördjupning.

En lyckad "Promenadåkning" avslutades med att vi åt Påskrester till middag.