Allt är möjligt, Lindansare på telefonledning av Eric Langert, Sverige.

Frågan är berättigad. Entusiasten har tröttnat och vet inte om han orkar längre.

Skulpturer i ett Bohuslänskt gravfält, med betande får.

En annorlunda upplevelse. Många söker sig dit, det är ett utmärkt dagsmål, med lite picknick.

Från förra året, är det bara 2,5! konstverk som står kvar. Varför 2,5?.

Jo huset var konstverk förra året, i år inrymmer det ett konstverk.

Det är mycket Aluminium i år.

Bland ickealuminiumarna, kunde man se hela tre skulpturer av Tony Cragg. Han är även representerad i Skulpturstaden Borås.

Flera av konstverken hade redan avnämare.

Ett skulle till Falkenberg, ett annat till Restad gård i Vänersborg.

Det skulle vara synd om de slutade med sina sommarutställningar.

Igår blommade Ljungen i bergsskrevorna, luften var full av Fjärilar och andra insekter.

Vi får hoppas, för det skulle bli lite tomt, att bara åka till Skärhamn och köpa fisk, till Klädesholmen för att fylla på Sillförrådet.

Två verkliga motsatser. Stressbulenmann av Erwin Wurm, Österrike, och i bakgrunden den lite naiva Liljekonvaljen av Klara Kristalova Tjeckien/Sverige.

"Stolt som tuppen", utstrålar Amurtigern ur varenda morrhår. 

 Men här är en konkurrent, Skruvhornsbocken står inte tigern efter.

När någon använder beteckningen profil, så tänker vi oftast på personer inom politik, näringsliv, idrott m.m

Det finns mänskliga profiler som betytt och betyder mycket för Nordens Ark, men jag tänkte i detta inlägg presentera några djur i profil. Profil ska då uppfattas hur de är fotograferade och inte i den vanliga meningen.

Nät, plexiglas, skugga ochkamerautrustning är begränsningar när man fotograferar.

Vill man ha bilder får man gilla läget, helt enkelt.

En del djur uppträder som formliga modeller, andra får man redigera. regissera är det inte tal om, även om en Uggla reagerade på smackande och flyttade huvudet, kanske lite nyfiken. 

   Ugglan vid Varghuset, satt mera i profil, gentemot där jag stog, än önskvärt, men den blev nyfiken när jag smackade lite grand.

Linderödsgrisen går oftast och rotar i jorden, med delar av sin profil. Den gör både plogen och harvens jobb.

Några djur matades under tiden vi var i parken. Detta skyltades mycket tydligt, plats och tidpunkt.

Vid varje matning, var det personal, som informerade om djuren i fråga.

Mycket intressant och betydligt mer levande  än att sitta och läsa om det.

Flera djur kan ju också vara svåra att se, när de ligger och latar sig eller söker skugga för stark sol.

Vi fick se matning av Amurtiger, Röd Panda och Snöleopard. Sen var det ju andra som åt också, men inte så svåra att finna däremellan.

Vad gäller att fota, så är de ju framme i ljuset, vid måltiderna. Det är marigt att komma in i djup skugga. Höll på ganka länge med en Manvarg, men lyckades till slut. Det blir en senare historia.

Tänkte presentera lite bilder på djur som äter, rovdjur, husdjur och några andra.

Det var några år sedan vi var på Nordens ark. Senaste gången med tre barnbarn.

Kommer ihåg att vi hade tunna fläskpannkakor med oss att äta.

Egentligen var det Skogsfrun på Dal, som inspirerade oss, efter sitt besök där tidigare i år.

Efter sedvanliga ägg och baconmackor och kaffe vid Gustavsberg, med Sunningebron i siktfältet, så var vi inne i parken vid halvelvatiden.

Präktiga, så köpte vi medlemskort i Nordens Arks vänner. De erbjöd båda oss till priset av en, första året.

Det skulle bli en fin dag med sol och 20 grader, så vi hade lätt utrustning, utom på fötterna. Det skulle ju bli likså några kilometer.

Ännu mer blev det för att lägga in dagens höjdpunkt, matningen av Amurtigrarna.

Hjärtat klappar lite speciellt för Nordens Ark. Dels tycker jag om tänket bakom verksamheten, där djurens väl och ve är nummer ett, bevarandet av utrotningshotade arter och att man inte vill bli någon kommersiell djurpark. Ett 20-tal av nuvarande artuppsättning är med i utplanteringsprojekt, internationellt.

Som politiker i Västragötalandsregionen, har jag vid flera tillfällen bidragit till parkens utveckling.

Man ska ta tid på sig, även om man fort hittar djuren. Studera deras beteende. Framför allt de olika Ugglearterna intresserade i går. Tyvärr så är de bakom ett ganska finmaskigt nät, så satt de för nära nätet blev det problem med fotograferingen, men desto intressantare att nästan kunna ta på dem. Just nu finns det 4-5 Ugglearter med Berguven på topp. Berguven, var den som fick längst uppmärksamhet, ett par med tre ungar. Det tog åtskillig tid innan vi lokaliserat de vuxna, ungarna kunde vi inte säkert hitta, trots två försök.

Det var inte lätt att fotografera, inte minst, därför att jag gärna ”kryper inpå motiven”. Slutartiderna blir långa inne under klippor, träd och övriga skrymslen, trots att jag går upp på högre ISO-tal. Min kamera ska helst inte köras högre än ISO 400, då blir bilderna av betydligt sämre kvalitet. Efter som jag i och för sig tar en del ”kort”, som dokumentation, så tänker jag mest i bilder.

Tigermatningen, ja. Det var skyltat att Amurtigern skulle matas kl. 12.30 Eftersom den befinner sig i ena ändan av huvudslingan, så ville vi inte vänta, utan tog en mindre runda för att inte missa matningen.

Säkert 6-700 personer som samlats på en särskilt uppbyggd spång-bro-ramp, kalla det vad man vill. De matade hona och hane på var sitt ställe, så att alla skulle se så bra som möjligt.

Amurtigern är mäktig, hanarna blir över 3-3,5 meter långa och ansenliga muskelpaket.

Via bärbar mikrofon och högtalare(faktiskt, premiär i går) så fick vi en berättelse om tigrarna, utsatthet och planer för återplantering. Inga djur som gått i parker sätts ut, däremot ungar födda i större naturhägn, utan kontakt med människor och de utfordras med levande byte, vilket är förbjudet i parker. 1000 kilo kött om året! Sätter hanen i sig via matning tre gånger i veckan.

Hästägare och andra, tänk på Nordens Ark, de tar emot och slaktar.

När klockan blev framåt tre, så tyckte vi oss inte orka med lantgården, även om den är lika intressant. Men efter förfriskningar och kaffe vid Varghuset, vi fick t.o.m se ett par vargar. Lite fusk, för tjejen som pratat tigrar fikade samtidigt som oss, kunde tydligen ”tala med Vargar”, för på en visselsignal så dök det upp ett par. Efter det så kände vi oss styrkta att ta lantgården med.

 Där kryllade det av djurbarn, allt från Nordsvenska hästen, till Dvärghönekycklingar. Kanske har de Mellerudskaninen nästa gång vi kommer, om den blir erkänd som ras.

Vi styrde kosan hemåt, vid halvsextiden, efter att ha köpt bl.a ett pussel och en T-shirt till Erik, minsta barnbarnet. Han blir farlig med en Amurtiger på bröstet.

Dagens foton är mer av dokumentationstyp. Jag återkommer med några specialinlägg i framtiden, där det blir mera "bilder".

   Vårt Öland, i kanten på allvaret. på ena sidan stenmuren, en vacker blomsteräng, på andra sidan kargt allvar med enbuskar.

I morgon är det hemfärd.

En vecka går fort. Inte minst då dottern med kompis var här i tre dagar.

Det var veckans huvudattraktion, i övrigt hade vi för avsikt att ta dagen som den kommer.

Så har det också blivit. Nu när värmen både på land och i vatten har kommit tillbaka då blir det en hel del badande. 19 i morse, 21 för en stund sedan.

En tur emellanåt för att doppa sig, kanske simma lite grand. Men vi är inga strandmänniskor, tycker inte om att ligga i solen.

När det känns követ, så går vi hem till skuggan, där lir man sig bättre

.

Követ, Västgötska för kvalmigt, där ö-et uttalas som andra stavelsen i Göttebörg.

Lir, betyder tål, stå ut, klarar.

I stugorna runt omkring oss, så har semestern börjat.

Det betyder att gräsklippare och ett antal maskiner som ingår i semesterprojektet, börjat väsnas.

Då kan det vara gott att få ge sig av.

Det var 25:e året på Öland, samma hyresvärdar, huset har ändrat skepnad.

Nästan 25 i alla fall. Ett år var vi inte här, ett annat år, när utbyggnad av huset omöjliggjorde boende, hyrde vi några dagar framme i Löttorp.

Det finns en iakttagelse, som man kan fundera över.

Husen blir modernare, campingplatser lika så, varmt och kallt vatten, el, kylskåp, matlagningsutrustning m.m., men folk äter och fikar allt mer ute.

Näringsställena växer som svampar ur jorden, trots att hus och husvagnar är välsorterade på kokböcker.

När förutsättningarna för goda picknickar aldrig har varit större, då äter vi ute.

F.ö är det skåprensning som gäller, både till lunch och strandförning i kväll.

Vi fick en fin kväll nere vid stranden i går.

Varmt, vinden hade mojnat och det såg ut att bli riktig solnedgång.

Flickorna var med och mådde gott.

  En fin kväll vid Kalmar sund. Första riktigt goa kvällen den här veckan.

Vi grillade, hade lite vin med oss och så blev det stort utrymme för umgänge.

Framför allt Lotta behövde denna korta avkoppling, som Ölandsbesöket utgjorde.

Hon har  ansvaret för en gård hemma, med ett 20-tal hästar, varav en del har fölat i vår och försommar.

Hon tränar vissa av dem och tävlar själv i en gren, som jag inte kommer ihåg vad den heter. men man rider på en travhäst med sulky bakom.

Hon är duktig, dottern och Max har vunnit en del pengar på att satsa på henne.

Hon anlitas även som föreläsare och instruktör, så schemat är mer än fullt.

Hon är även mor till två, nu mer eller mindre vuxna barn.

Det har gått bra för de här två fnittriga 16-åringarna, som var med till Öland i ett par år på 80-talet.

Det där med solnedgång och grillning vid stranden, det hann de inte med på den tiden. Då var det Borgholm som gällde. Båda åren, så lyckades de redan första kvällen träffa killar med bil, så veckan blev räddad!

Vi var även ner till Borgholm och flickorna gjorde ett nostalgibesök på Ebbas cafè. Deras stamlokus på den tiden. Bara på pin kiv, så beställde de in en starköl och delade på. Det var något de inte kunde för 25 år sedan.

De var ganska nöjda när de åkte hemåt idag. Lotta skulle på ett tåg i Alvesta och Mette tilllbaka till Olofsbo, där det är slut på friden för Max.

Flickbesöket blir den här Ölandsveckans stora behållning.

Vattnet har gått upp i temperatur, 18 till morgondoppet vid sjutiden och 20 senare på dan, när vi badade på riktigt.

Vi har trots strandförändringen, lyckats hitta vår trappa och badar från den de sista dagarna.

  Man bestämmer själv vilka delar man vill äta. Här är Lotta till vänster och Mette till höger framme för andra gången och det verkar som de ska ge sig på revbenspjällen, även om de inte kan låta bli lammfilèn.

I går kom flickorna, en gång två fnittriga 16-åringar, nu ganska världsvana 41-åringar. Dottern Mette och kompisen Lotta.

Lotta har bott i Tidaholmstrakten, med sina hästar har hon sett sin familj växa upp. Att hon tagit intryck av den nordvästgötska dialekten gick inte att ta miste på. När hon berättar, så kommer "du vet" ganska ofta. Även om hon inte assimilerats lika mycket som 21-årige sonen, som håller sig med "mäk" och "däk".

Huvuddelen av jubileumet, 25 år sedan de var med första gången på Öland, begicks på lammet och Grisen. Ett etablisemang ute på det Nordöländska allvaret, ett par stenkast från vårt hus.

Men vi började med lite bubbel, jordgubbar och choklad hemma på altanen.

De har inte sett stugan växa, från de primitiva 20 kvadratmetrarna till dagens över 100, med alla bekvämligheter. Som Lotta sa; "nu förstår jag varför ni åker  hit varje år".

Lammet och Grisens utbud har utvecklats med åren. det rena råätandet av grillat lamm och gris, har utvecklats med stora kalla och varma tillbehörsbord. man äter fortfarande så mycket man vill, men av naturliga skäl, blir magen fortare mätt än ögat.

Lotta stod för dagens minnesvärda uttryck. När vi skulle skåla in det röda vinet,  en lätt norditalienare, med kött och tillbehör på tallrikarna, så säger hon; "Det här skulle vi göra lite oftare, det känns lite långt med 25 år emellan".

Stämningen var uppsluppen, vi hade verkligen roligt och lite efterfest blev det på altanen hemma.

Skulle det dröja 25 år igen, så är vi 90 och flickorna 65!

Ganska mycket av en slappardag idag. Värmen och solen kom tillbaka till Öland.

Efter ett uppfriskande morgondopp i 15-gradigt vatten och frukost, så tog vi en promenad på några kilometer, till ”vår” väderkvarn.

Den var renoverad och målad, en stolthet för sin bygd.

Max var inte två år fyllda, när han klättrade upp för stegen, knackade på dörren, för att kolla om mjölnaren var hemma. I några år upprepades proceduren, men för tomma dörrar.

Sen har det blivit mest läsning i skuggan, tänkte klara Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet.

I kväll har vi som vanligt varit nere vid stranden, men inte grillat, utan ätit fisk, som köptes i Böda igår.

Det är märkligt vad lite sol och värme gör, nu såg det ut som vanligt med folklivet vid stranden.

I morgon kommer dottern Mette(Max mamma) och kompisen Lotta. Vi ska fira 25-årsjubileum, med bl.a besök i morgon kväll på Lammet och Grisen.