Favoriten bland favoriter, Amurtigern. Här är den lite däst efter 5-6 kg. kött.

Efter en titt på väderprognoserna, konstaterade vi, att vi skulle få ganska regnigt men i trakterna av Nordens Ark, skulle det vara säkrare.

Redan tidigare hade vi talat om ett besök npå Nordens ark, så det blev i går.

Det var fler, som gjort samma konstaterande som vi.

En lång kö ringlade fram mot kassan och vi fick ställa bilen ute på ett fält, för parkeringen var full.

Vi är medlemmar i Nordens Arks vänner, så vi fick en karta att visa upp för kassan när vi passerade kön.

Samtidigt som vi kom, var det matning av Amurtigrarna, mina absoluta favoriter. När vi kom till bron som är uppbyggd framför Tigerhägnet, så var det värre än i biuljettkön. Det gick varken att komma fram eller tillbaka. Jag ville ha bilder på Tigrarna, så jag blev undantaget som bekräftade regeln. Man fick se mycket tiger, men inte så lätt att fota när det hela tiden knuffades och lyftes upp mobiltelefoner framför en.

Jag har bra bilder på Tigrarna sen tidigare, men man när ju alltid förhoppningen om BILDEN.

Många gjorde misstaget att gå åt ingångshållet när de ville ta sig ur trängseln. Vi resonerade på ett annat sätt och folksamlingen löstes ganska snart upp åt andra hållet.

De som gick åt andra hållet hade ju inte sett så mycket av Tigrarna, så de stannade naturligtvis upp och då hände absolut ingenting i den kön.

Det var en bra dag för Arkbesök. 17-18 grader och halvmolnigt. Djuren höll sig framme och mera aktiva. Tyvärr bidrog molnen till dåliga ljusvärde. Att fånga en Berguv under en avstas kräver ljusstarkt och med min kamera så betyder det högre ISO-tal än vad som är rådligt. Blir bild, men inte så bra.

De har satsat på Vitryggiga hackspettar. Fanns flera hägn med häckande par och två kullar är redan utplacerade. I Öreboro- respektive Västeråstrakten. Alla under devisen: "Här häckar vi som är hackare".

Några stolta föräldrar visade också upp sig, Amurtigrarna och den lilla röda pandan. Det dröjer ett tag till ätteläggen visar sig, men det ska bli kul framåt hösten, att se dem.

Stora delar av djurstallarna på lantgården, var avstängda. Skyltar om isolering oroade ju lite. Men är man nyfiken så får man fråga. Den enkla förklaringen var, att man fått en ny tjur som skulle hållas isolerad ett tag.

En Bockkilling stod stolt på en slana och riktigt ville säga: "När jag blir stor ska jag bli Getabock".

På hemvägen, mitt för Koberg, såg vi något lustigt. Hornkronor som verkade sväva i luften i ett Rapsfält.

Dovhjortstjurar som gick och betade, nästan helt dolda av växtlifgeten. Det såg kul ut.

Vet inte om det är tjurar som sökt sig dit av den stora flocken hindar, eller om de bara rymt.

Samma fenomen någon halvkilometer längre fram, men i ett precis utslaget Linfält. Lite långt bort för att bli bra bilder i motljuset, men kul såg det ut.

Väl hemma var det inte lika kul. Tog några bilder på Skäggdoppingarna, när det plaskade till och en Gädda tog en unge. Tycker Gäddor ska hålla sig till fisk. Något för EU? Men de har väl inte tid i jäktet med att rädda Spanska banker.

   Möte i Rapsåkern. Trodde det skulle bli fight, men de gick åt var sitt håll efter att ha konstaterat varandras närvaro.

Lämnar man allfartsvägen, så får man mycket Toscana.

Tänk, att vakna 5.45 i en sovvagn mellan Mannheim och Basel och det är över en och en halv timme till frukost. Vatten är viktigt, men har sina begränsningar. Resturangvagnen står på någon rangerbangård i Europa.

I servicekupèn står konduktören. Good morning. Is it possible to get a cup of coffe? Ett leende och ofcourse.

Morgonen är räddad och man kan följa det Sydtyska landskapet gå över i alper.

Hon bäddade upp så vi fick en sittkupè till frukost och de sista två timmarna innan Basel.

Hon orkade med alla, utan att det naturliga leendet minskade.

Framme på stationen i Basel stod hon och tog emot väskor.

Hennes sista insats, före hemresan till Zürich och en längre ledighet, var att med våra kameror föreviga sällskapet.

Hoppas hon får en härlig ledighet, det var vad vi alla önskade henne.

Klickbara bilder och lite text.

Det finns bussförare och bussförare. På måndagen, när vi skulle sightsea i Toscana, så hade vi en toppenförare. Han korrigerade guiden vid vägval, så vi skulle få så fin upplevelse som möjligt. Redan efter vi provianterat på ett närbeläget Coop, såg jag en skylt "Tuscany way". Naturligtvis valde han den och vi fick färdas genom dalar, över kullar och bland blommande Vallmo. Guiden hade ett tidschema att följa, San Gimignano var i fara. Han hade fina utsiktspunkter, där vi stannade och häpnade, fotograferade och även utförde vissa behov.

Vi hörde hur guiden och förarten diskuterade, men han fick till slut beröm även av guiden.

På väg från Pisa till Volterra, naturligtvis på en naturskön väg, långt från motorvägsstandard, var vi överens om, vi skippar San Gimignano. Kvalitet går före kvantitet.

Vi ville besöka en utsiktspunkt, Viale Michelangelo, ovanför Florens centrum, men det skulle kosta 150 Euro i någon sorts avgift. Vi tyckte det var lite väl saftigt, vi hade ju betalat för Florens redan.

Föraren hade lösningen. Han släppte oss c:a 150 meter före utsiktspunkten, på en parrallellgata!

Tom buss var inga problem, så vi behövde bara gå 50 meter vid återfärden. Föraren fick ryggdunkningar och hade en bra dag.

Bodil Jacobsson, är ett namn vi lägger på minnet. Vi fick kontakt med henne någon vecka före vi skulle åka.

Tanken var, att hon skulle guida oss i Florens, tre timmar. En svensktalande guide var ju guld värd. Men efter ett mejl, så kunde hon även ta måndagen genom Toscana. Inget knussel med timmar. Betalade 6 blev 9.

En Roslagstjej som åkte till Florens i 20-årsåldern för att studera. Träffade en Rörmockare och har blivit kvar.

Idag med två nästan vuxna döttrar.

Rörmockaren blev mycket central, inte minst hans mamma, när hon beskrev Italienskt vardagsliv.

Hon blandade fakta och humor, med målande beskrivningar av Italienskt vardagsliv. Inte visste jag att man kunde få tarmvred om man drack cappuccino efter kl. elva på dagen!

Bodil fixade och donade, inget var omöjligt, kanske tog det bara lite längre tid.

Florenskartor, hörsnäckor mm.  det var hennes hemmaplan, men skillnaden mellan succè och fiasko för oss.

Fiasko, förresten. Det betyder flaska på Italienska och var ett vanligt tillhygge på sin tid, när man inte tyckte om vad man sett på scenen.

Vid kommande Toscanaresor i PRO-distriktets regi, kommer hon att bokas tidigt. Det är värt varenda krona.

På hemvägen råkade vi ut för en försening på en och en halv timme, det var precis vad vi hade i bytestid i Köpenhamn. När den Danska personalen kom på  i Flensburg, diskuterade vi läget.

Det var en kvinna i personalen, som sa sig inte förstå svenska, hon bad en arbetskamrat tolka.

Efter några samtal, förstod jag att hon skojade.

I höjd med Roskilde förstod vi, att det här inte skulle komma att gå.

Vem var det som fixade, så Öresundståget till Malmö-Göteborg väntade på oss? Jo den mindre språkkunniga kvinnan.

Hon satt med ett leende när tågmästaren meddelade att de håller tåget.

Lite roligt ska man ju ha på jobbet.

En kvinnlig konduktör på Öresundståget log, när hon såg hur vi såsade i dörröppningen, så de inte kunde stänga innan vi var inne. Att de kan stänga precis framför nosen på en, fick en ung kille erfara. Han kanske hade lite lättare att boka om till nästa tåg om en timme, än vi 21, med folk som så småningom stod och väntade på Borås C.

   Gruppens nestor, Pauli 85!, i poolen, medan resten av gruppen för tillfället ägnar sig åt snacks och vin.

På den här bloggen har man kunnat läsa om "töserna" på Le Tre Stelle, de tre stjärnorna.

Upprinnelsen var TV-serien Solens mat, med Bo Hagströms reportage från olika delar av Italien.

"Töserna", mamma Maria och döttrarna Antoanella och Donatella har byggt upp en verksamhet kring 15 hektar vinodling, 2 hektar Olivlundar, grösaksodling, Fikon, Valnötter, Citroner och inte minst Saffran.

Där finns en hel del djur, men de är i huvudsak till lyst, även om de håller sig med egna ägg och råvaran till en del Secondi Piatti(huvudrätt).

Le Tre Stelle ligger mellan Certaldo och San Gimignano, i San Gimignano kommun, Siennas landsting, för att försvenska lite grand.

Vi togs dit från Santa Maria Nouvella, en av stationerna i Firenze, med Maroni bus, som vi träffat avtal med, att transportera oss hela veckan. Bra bussar, bra förare och inget knussel.

Vi skulle ätit middag kl. 20, men för att kunna lägga in bagaget i våra lägenheter och rum, så hade Donatella skjutit fram det till 20.30 "No problem".

Donatella hade gjort en kul grej, hon hade på Googles översatt menyn, så vi kunde läsa menyn alla 4 kvällarna, på Svenska.

Vilken mat! Och mycket mat! Och god mat!

Till det drack vi gårdens vin, en vit Vernaccia di San Gimignano och det röda Colli Sensi. Flaskorna på bordet och det öppnades nya om det sinade.

Programmet var späckat, men vi hann ändå ha lite Siesta, vid den nya poolen.

Vin och hembakade snacks stod på verandan, 25 grader varmt, men Donatella kunde för sitt liv inte förstå hur vi kunde bada i det kalla vattnet!

Att isen gått upp och Isbjörnarna dragit norrut, hjälpte inte för henne.

Hälften av gänget bodde i stora, nyrenoverade rum på gården, andra halvan i lägenheter på Antoanellas farm, i Ulignano, 7 km. bort.

Ett nytt hus för 4-6 lägenheter håller på att uppföras i Ulignano.

Frukostarna stod inte middagarna efter. Pecoriniosten blev populär liksom den lite salta torkade skinkan.

Yogurtälskarna fick sitt lystmäte, med flera annorlunda smaker. Hustrun fastnade för en som smakade kaffe.

"Töserna" var verkligen måna om att vi skulle ha det bra och trivas, naturligtvis, det är ju deras levebröd.

Men inte bara det. Första kvällen visade det sig att vi skulle överträda 11-timmarsregeln för bussföraren.

I vårt avtal med Maroni bus, skulle vi betala extra om så blev. Det var inte frågan om bara några minuter, utan 1,5 timmar.

Vi skulle bli tvugna att lägga middagarna tidigare för att det skulle gå ihop.

Jag känner en arm över axlarna och hör Donatella säga: "Kjell, no problems, I take it". Så blev det.

Sista dagen, hade vi förlagt eftermiddagen till gården.

Lunch, vinprovning, rundvandring på gården, gardenparty vid poolen och så middag kl 20.

Mycket av maten vi åt hade beretts i den vedeldade stenugnen som står utomhus.

Till lunch(mycket förlängd) fick vi prova 7-8 av de Toscanska pizzorna. Vi åt och åt, när vi trodde att nu är det slut, var det någon som sett att de stod och gjorde en omgång till. Jag kommer inte ihåg vad den hette, men så god.

Tunna skivor av ett salt rökt fläsk, det blev två bitar till. Mamma Maria ger sig inte förrän maten är slut och hon har en förkärlek för att männen ska äta ordentligt, hon bara matar på, svårt att värja sig.

Vinprovningen var mycket praktisk. Två av vinerna till maten, två på själva provningen, sen tittade vi på Vineriet och lyssnade till Donatellas beskrivning av processen för de olika vinerna. Både ståltankar och cementtankar.

Ett av vinerna lagrades på fat i 18 månader innan det buteljerades.

Le Tre Stelle är deras liv. Jag trodde att döttrana skulle bli "åglömmor", men nu hade de skaffat sig karlar, en hjälpte t.o.m till med serveringen. Vi såg dem allt redan 2009, men då smög de lite och var nog inte godkända av Maria.

Kanonvädret gjorde naturligtvis sitt till. Men alla i vårt gäng stortrivdes, de hade inte i sin vildaste fantasi kunnat företälla sig vad vi fick vara med om.

"Töserna" är okomplicerade, maten är okomplicerad , detta komponerat med en ofattbar gästfrihet, ger ett gott liv.

Septembergruppen har att se fram emot.

På väg från Volterra till San Gimignano stannade vi vid vägkanten för att fotografera och njuta av utsikten.

Mycket Toscana med San Gimignano i fonden. Tornen ser inte ut att vara så många, som från balkongen på Antoanellas farm. De är lika fullt 14 kvar av de c:a 70 som en gång fanns.

Redan från början, när vi planerade resan, så var det självklart att vi skulle åka tåg.

De flesta såg det som ett äventyr och upplevelse i sig.

Vi hade väl alla samma bakgrund. Började i baksätet på en Anglia, Volvo eller Wolksvagen. För min del i en Skoda 1949 års modell, 1955.

Efter några år flyttade vi oss till framsätet. Vi bilade på semestern, om vi inte tog flyget och så har det fortsatt.

Nu har vi all tid i världen och tåget blev perfekt.

Pensionärer med Interrailpass!

Hustrun och jag gjorde upp ett schema åt var och en, med tider, vagns-och platsnummer, samt användbara tefonnummer.

 En vaktlista vid varje uppehåll. 2 och 2 fick vi ta törn vid väskorna, så att de andra blev lite lättrörligare på stationerna. Det blev t.o.m en röd pölse ute på stan i Köpenhamn och även i Basel hann vi med en runda i trakterna av stationen.

Nerresan började i Borås, byten i Varberg, Köpenhamn, Hamburg, Basel, Milano innan framkomsten till Florens.

Hemresan började i Florens, byten i Milano, Brigg, Basel, Hamburg, Köpenhamn, Varberg innan slutstationen Borås.

Det blev inte riktigt så på hemresan. Ett strejkande tåg i en tunnel, gjorde att vi fick åka till Bern, från Brigg för att komma till Basel.

Klicka och förstora.

Innan vi åkte, tyckte man att en del bytestider var lite väl långa, när vi på hemresan kom till Varberg och satt på Boråståget, var det några mycket korta bytestider vid förseningar, som fick inta jumboplatsen.

Ska 21 personer få i sig lite mat, proviantera m.m så går två timmar fort.

Järnvägssystemet nere i Europa är fantastiskt. Man har rader av extralok och tågset. Avgångstider är så lagda, att de klarar ett stopp i en tunnel eller vad det nu kan vara. Jag talar om fjärrtrafiken, regiontrafiken pumpar på och många fler åker tåg, relativt sett än vad som sker här.

Våra 21 resenärer kände inte varandra så nära. "Fyra damer", "Bollebygdsborna", "den lille mannen"(85 år) och ett antal par fick 30 timmar på sig att lära känna varandra innan vi steg in i Maroni Bus i Florens.

Vi hade försökt att veva runt folk, så att olika skulle hamna bredvid varandra vid de 5 bytena.

Vi blev ett gott gäng.

Tyvärr har tågen ute i Europa heller inte några resturangvagnar längre. Inte ens nattåget från Basel till Köpenhamn, 16 timmar, men en "seveneleven" på tåget, som sålde flera rätter som Micrades, vin, öl mm.

Vi provianterade på stationerna och picnicken pågick stora delar av resan.

Eftersom vi var tidigt ute med vår biljettbeställning, så fick vi mestadels platser med bord. Viktigt när man delade flaska eller spelade kort.

På nattåget hem, från Basel, kom tågpersonalen och försökte dämpa församlingen, för det var yngre som ville sova!!!

Vid två tillfällen bröt vi gruppbeteendet. I Bern och Köpenhamn på hemresan. 10 mionuter i Bern och noll i Köpenhamn, men där höll de tåget, men "kun någre minuter". Det blev individuella race, med solidariskt såsande i tågdörren, så de inte kunde stänga.

Vi fick också vara med om stora folksamlingars baksida, två av oss blev bestulna på plånböcker ur midjeväskor.

Det upptäcktes först inne på nästa tåg.

I efterhand kunde vi rekonstruera hur det gick till. En rollator med förare vid påstigning, i varje ände av vagnen, en tom rollator som ställde till palaver vid avstigning.

Resan var bekväm, avstressande, även om det brann till vid några stationer, folk lärde känna varandra och alla var överens om att tåget var toppen.

Vi hade tre typer av nattlogi; två i första klass sovkupè, 5 i liggvagn och resten i andra klass sovkupè.

Det är trångt om utrymmet, men personalen bäddar upp, så man har egen kupè fram till sovdags och när de kommer med frukosten. Frukosten kommer till 2:dra klass i liten bärkasse och till första klass på bricka.

Personalen på nattågen är ett eget kapitel. Vilken service, alltid positiva och en tjej från Zurish tog t.o.m bilder på oss, med våra kameror.

Gruppen var oerhört diciplinerad, det uppstod aldrig några allvarliga problem. Man var i god tid tillbaka inför nästa avgång och vaktsystemet var uppskattat.

Konceptet utvecklades under resan, så gruppen som åker i September får ett ännu mer utvecklat system.

Det fina vädret under merparten av resan gjorde den inte sämre och på färjan mellan Rödby och Puttgarden,(50 minuter) så hann vi äta stekt fisk med "remulade".

På alla stationer hade man väldigt serviceinriktade informatörer vilket underlättade vid minsta tveksamhet.

Många andra resenärer, lokala, kunde inte missa att vi var ett gäng som höll på med "teambuilding".

Men de kunde inte förstå varför vi privatiserar järnvägen i Sverige. Skratten blev många när tänkbara situationer på spåren raljerades.

Så här timmarna före avfärd, kommer man på än det ena och än det andra som ska med.

Hustrun är duktig på att göra listor, så det är mest sådär halvviktiga saker man kommer på.

Det blir 22-25 grader och soligt under våra dagar i Toscana, enligt yr.no, så det blir lätt packning.

Bussbolaget krånglar lite med att ge besked om ytterligare, ej förutbetalda kostnader. Parkering, övertid mm.

En svensk guide väntar på definitivt besked om hon ska med oss på måndag.

Hon har fått klartecken, en chansning, men jag har lite att spela med.

Peppar peppar, tar i trä, men än har jag inte fått något samtal från någon som inte kan åka med.

Nu är det sent att få tillbaka några pengar, villkoret är, att vi behöver besked så tidigat att någon i kön kan budas och att vi hinner ställa om biljetterna. PRO är ju ingen resebyrå. Vi reser tillsammans men som enskilda turister.

Kan också åka hemifrån hyggligt tillfreds med att jag fått gjort det som behövs ute ikring.

Gräset slaget, gångar och kanter trimmade. En hel del har planterats om i större krukor, bl.a för vattningens skull.

Det som inte är så frostkänsligt har planterats ut. Men växthuset är fullbelamrat ändå.

Tagetesen kommer att stå i blom när vi kommer hem, knopparna är redan stora.

Sonen och yngsta barnbarnet Eric, ska sköta vattningen.

Eric vattnar gärna, men det blir lite ojämt. Forsar på sina ställen och snabb duch på andra.

Det är nog bäst att pappa är med och justerar fördelningen.

Eric fick sätta tre potatisar i kväll. Nu börjar väntan på att ta upp dem.

Förra året gick han och väntade på Tomater, tålmodigt, men det första han gjorde när han kom hit, var att sticka ner till växthuset.

Det här blir väl sista inlägget från det gamla landet, på ett tag, förutom dagens bild i morgon bitti.

Får se hur mycket man hinner med under resan.

Någon liten reserapport ska väl hinnas med.

På vår PRO-resa i måndags till Öckerö m.fl öar, så besökte vi Hönös hembygdsförening.

De höll till på en gård, där två "Åglömmor" (se dialektskolan) varit de sista att verka. Hembygdsföreningen har ställt i ordning, som det en gång såg ut, i bostadshus, ladugård och i ett uthus har man flyttat in en autentisk lanthandel. Där är öppet hela sommaren, kostar inget och är verkligen värt ett besök. Inte bara för att "gratis är gott".

Man kunde köpa Hönökakemjöl, med ett medföljande "originalrecept".

Inne i lanthandeln kom jag att tänka på min kusin Bengts två fastrar, Maja och Malvina. "Åglömmor". Vad jag minns av dem, var det inte svårt att förstå. De bodde i en Dalslandstuga i Kårbyn, Bolstads socken.

I bottenvåningen hade de en lanthandel. Det mesta i lösvikt, men även paket, burkar och flaskor som färskade upp minnet på Hönö.

Bengts fastrar var inga solstrålar, de var rent av stygga. Tyckte inte om barn, påminde väl dem om något de aldrig fått.

Jag kan inte minnas att vi någonsin fick smaka på något i affären. Snarast körde de ut oss när vi dristade oss till att gå in.

Låt vara att Flanören var ganska nyfiken och tittade med händerna.

Vad jag minns, så hade systrarna affären kvar tills de inte orkade längre, tidigt 60-tal.

Mina minnen är från första halvan av 50-talet, då jag på somrar och mellandagar var hos min kusinidol Bengt.

Han fortsatte att vara min idol, när han körde sin BSA 500cc med reg.nr P2. "P2 är min kusin", sade jag mer än en gång, stolt.

Senare körde han en Chevrolet, som raggare i Trollhättan. Inne i den bilen kände man sig som i sjunde himlen.

Tyvärr är allt rivet och nya villor ger ett helt annat intryck än systrarnas Dalslandsstuga.

Det hade verkligen kunnat bli ett levande museum, för även i bostadsdelen satsades det inte på några nymodigheter.

Den här vyn, med San Gimignano i fonden, kommer några av resenärerna att ha från sina balkonger/fönster.

Tog tag i mig själv och ringde upp SJ:s utlandsbiljetter idag. Har gått och skruvat på det, sen i slutet av februari, men idag skedde det.

Satt någon timma i telefonen, kom fram som nummer ett, men det var ju mycket som skulle gås igenom.

När Angelica på SJ fått det hon behövde, passnummer, namn och födelsedata(det var viktigt att alla var över 60), ja och så reserutt förståss, lade vi på och hon återkom efter ytterligare nån timma.

104.000:- lite styvt, som ska slås ut på 21 resenärer.

Vi reser i tre kategorier, 1:a klass, 2:a klass sovkupé och så 2:a klass liggvagn.

Det visade sig, att på nervägen får vi två lite längre väntetider, i Köpenhamn och Hamburg, över två timmar på båda ställena, men sen är det rimligare. På hemresan är det bättre, inte över en timme någon stans och 12 minuter i Varberg!!!

Träffar en del av resegänget ibland och de börjar längta nu.

Vi får ingen tolk med oss. Jaana som skulle tolkat, åkte på en fortbildning i England samtidigt, men i september kan hon följa med.

Det ska nog reda sig med Engelska, vi är några stycken som tror att vi kan.

Euron håller sig i shack. Vi har planerat med en Euro på 9.00 Just nu ligger den på 8.80, i sjunkande.

Det är c:a 3000 per resenär, som inte är säkrade ännu, plus fickpengar. Det senare vet jag att det är åtskilliga som fixat redan, men till växlingsavgifter.

Själva tar vi stora chansen och satsar på kortet när vi kommer dit, då slipper man de 30 örena/Euro i växlingsavgift.

Kan ju få ersätta några veckors lottospelande, den nerven får sitt i alla fall.

"Töserna" på Le Tre Stelle har skaffat trådlöst internet, så det blir säkert lite bloggande därifrån.

Vi reser kl. 11.00 från Borås, mot Varberg, den 26 maj.