Vi skjöt ju upp Sjuntorpsresan en dag p.g.a oväder.

Det var väl det, för risken hade varit överhängande, att vi fastnat eller åkt av någon stans.

Fick inte med mig kameran till Sjuntorp, det fotograferades flitigt ändå, med fördelen, att jag är med själv på bilderna.

Det var mestadels bra skottat på vägen, så jag levererar en "oskottad" bild.

Väglaget var förvånansvärt bra, snösvängen hade gjort sitt jobb.

Vi kunde t.o.m drista oss till att köra rättöversvägen till Fristad.

Gör enkel resa 15-20  minuter kortare än att åka på säkrare vägar via Borås.

Spår ja. Den enda vägsträckan som var spårig, var mellan Koberg och Upphärad.

Moddigt och uppkört, snöröjaren hade väl varit försiktig med plogbladet, kanske hade fått ett nytt i julklapp.

I Sjuntorp hade man fått någon decimeter snö mer än oss.

Inomhus visade man stolt upp det nyrenoverade köket.

Smakfullt men inte överdådigt.

Tyckte mig känna igen drag från vårt eget, vid ett par "studiebesök" har särskilt intresse ägnats just köket.

Syskonträffen var som alltid, trevlig.

Det var ju även en kombination, av annandagstraditionen och broderns 60-årsdag.

SAAB:s penibla belägenhet orsakade inte allt för stor förstämmning.

Brodern har redan börjat förhöra sig hur tillvaron som pensionär ter sig.

God mat och dryck, hustrun körde hem, så inget undgick mig.

Vi körde över Göteborg på hemvägen och hämtade upp dottern och Max hos "mågen" i Västra Frölunda.

Det tog sin rundliga tid till Göteborg.

Vi har ställt till det!

Vägutbyggnad, dubbelspårig järnväg och Marieholmsbron, allt på en gång.

Men man får trösta sig med Skanskas ord, vid en ombyggnad i Borås för några år sedan:

"Vi är i vägen nu, men det blir bättre sen".

Snövädret över Västra Götaland förskjöts i tiden, så det höll på en bit in på dagen.

Vi tar Sjuntorpsresan i morgon i stället, för det var inte rådligt att ge sig ut på vägarna idag.

Om någon undrar, så är det ingen svartvit bild.

Sundholmens slottruin var grå och likaledes insvept i grått idag.

Tog kameran med mig och försökte få lite snöbilder.

Med ett avancerat bildbehandlingsprogram, skulle det väl gått att få till ett och annat, men det var grått och snöfall.

Kroppen fick ändå sitt.

Snöskottning vid middagstid förbrände förmodligen en hel del av julens goda.

Det började redan bli hårt, minusgraderna tog ut sin rätt.

Helkväll på TV.

Stjärnorna på slottet, har Ranelid rakat benen?

Läckbergs Stenhuggaren avslutas i kväll.

Max farfar, som varken tycker om Ranelid eller Läckberg, hävdade att hon skriver som Nicke Lilltroll pratar.

Davincikoden, sen är klockan mycket.

Det påstås, att om man läst boken ska man inte se filmen.

Får väl försöka utröna varför.

Igår begicks den sedvanliga Skåneresan, dan före dan.

Tyvärr kunde inte barnbarnets far följa med till sitt föräldrahem.

Kände att han inte orkade, cansern i lungorna tär på honom.

Det är alltid lika trevligt att komma till Sätofta, även om resan blir ganska jobbig, 60 mil på samma dag.

Tog den här bilden när jag hämtat tidningen i morse.

Skickar väl den till Tomten, så han hittar även om det mörknat.

Idag julafton, får vi beök av minsta barnbarnet Erik och han föräldrar.

Det ska bli mysigt, det var ju ett tag sedan de andra barnbarnen var i den åldern(18 månader).

Tror också att Tomten kommer en släng.

På annandagen är det syskonsamling hos min yngste bror i Sjuntorp.

Det är en tradition som i många år innebar att barn och barnbarn samlades hos vår mor.

Nu fullföljer vi med att tre syskon med respektive träffas.

Givet samtalsämne i år;

yngsta broderns situation, liksom 1000-tals andra, efter 38 år på SAAB.

Men innan dess så tänkte jag mig ner till sjön på juldagen med sparkstötting och isborr, för att kolla isen.

På tredjedag jul ska det bli pimpelpremiär, om isen håller.

Det gör den säkert.

Ha en trvlig helg därute i cyberspace.

Välbehållen framme i Östersund.

Jag har hunnit hämta handlingar på Länstyrelsen, när de öppnade kl.8

I natt vaknade jag till vid 2.15-tiden, var i Söderhamn.

Nästa gång jag vaknade var i Ånge, 5.45

Då var det lika bra att gå upp, för det var bara dryga timmen till Östersund.

Kaffe och macka i lugn och ro.

Här är fint(He`e fint) med snön och Östersunds nya torg, Stora torget, är vackert, med utsikt mot Frösön och en upplyst skidbacke.

Har varit stora julgransskövlingen i trakterna, sa de på lokalTV, det återkommer jag till.

Tänkte gå ut och turista om någon timma.

Däremellan läsa handlingar.

Det håller på att rullas upp en skandal i Borås, mellan en 82:årig dam och en frikyrkoförsamling.

Temat är ju inte nytt.

Många ”Läsare” har ju skaffat rykte om sig att vara om sig och kring sig.

Här handlar det om att en pastor lurat av den gamla damen hela hennes gård, en släktgård.

”Han hade fått uppdrag av Gud”, det var Guds vilja att hon skulle ge församlingen sin gård.

Nu börjar hon bli ångerköpt, församlingen uppfyller inte sin del av avtalet.

Inget nytt hus, inte ens ved för vintern.

Pastor Hartikainen och The River är inte mycket till Ros, förmodligen mest törnen.

Det finns naturligtvis undantag, men min erfarenhet av dessa skenheliga läsare bekräftas.

Det blir inte mindre uppenbart, när man har med Kristdemokrater att göra i politiken.

Man får uppfattningen att bibelns ord mest är till för att användas som tillhygge.

Hoppas den gamla damen får upprättelse och att församlingen The River upplöses.

Många medlemmar håller redan på att lämna.

Pastor Leo Hartikainen verkar göra lika dant som andra frikyrkopastorer gjort före honom;

Skaffat sig en position av oförvitlighet, genom att ”låta Gud tala genom honom”.

I morgon ska jag återvända till brottsplatsen.

Det är årsmöte i konstklubben och dragning i konstlotteriet på min gamla arbetsplats, Parker Hannifin.

Lite ovanligt på det viset, att tidigare år har man levt med konstverken sista månaden före utlottning.

Jämfört och gjort upp önskelistor.

I år går jag väl dit någon halvtimme i förväg och begrundar.

Kanske blir ett helt annat sätt att se på konsten.

Inte så mycket färgat av vad lunchkompisar tycker m.m

Vi har vunnit förhållandevis mycket i konstlotterier genom åren, både hustrun och jag.

På jobb, i föreningar och annorstädes.

Vi ligger nog på plus.

Här är ett hörne med enbart vunna konstverk.

Bara en del av det vi vunnit på oss genom åren.

Ska bli spännande att träffa en del folk, jag har faktiskt inte varit nere sedan jag pensionerades i slutet av mars.

Brukar ibland sitta ordförande på årsmötet, vi får se hur det blir med det i år.

En 4 år gammal försyndelse ska rättas till idag.

Lilla sovrummet, blev fort en upplagsplats, när vi byggt om.

Idag ska det rättas till.

Barnbarnen har knappt märkt att det inte varit tapetserat.

När tapeterna kommit upp, ska våningssäng(barnbarn och gäster)

garderober och en vävstol komma på rätt plats.

Kanke vi inte klarar allt idag, men det är full fokusering på det, till vi kommit i ordning.

Annars kan det, om jag känner mig själv rätt, ta fyra år till innan det blir färdigt.

När vi går vår s.k Borghultsrunda, passerar vi en ladugårdsgavel, där man ställt ut en gammal släde och diverse dekorationer.

Den har säkert inte varit i användning på denna sidan 1950.

Är den inte ordentligt impregnerad, blir den nog inte så mycket äldre.

Ett fint gammalt bruksföremål, som förvisats till prydnad.

I mitt föräldrahem fanns två klenoder, när vi flyttade in 1950.

En släde liknande den på bilden och en Tidaholmskärra.

En Tidaholmskärra, var en 2 personers hög åkvagn med vackert säte och 2 stora hjul, precis som släden, avsedd för en häst.

Vår släde hade Älgskinn på kuskbocken och ett stort skinn att dra över benen när man satt i släden.

I motsats till släden på bilden, var den i korgutförande och gled otroligt lätt.

Precis som Borghultssläden, har den nog varit med om en del Julottefärder, men även utfört många persontransporter vintertid.

Sista gången vår släde användes, var vintern 1953-54.

Vägen hade yrt igen, efter ett vådligt snöväder på natten.

Vi skulle till skolan, min bror och jag.

Släden kom fram och 202 Lunka, en svart Nordsvensk regementshäst tillhörande I17 i Uddevalla, spändes för.

Vi hade roligt och upplevde spänningen alla tre, vi i släden och farsan på kuskbocken.

Det visade sig senare, att han aldrig kört persontransport med släden tidigare.

Bara mjölk, när inte mjölkbilen kunde ta sig fram och vatten från en källa när det hade frusit hemma.

Vi fick åka släde ut till gamla Riks 7:an, över åkrarna.

När gården såldes 1967, var det ingen av oss som kunde husa klenoderna.