Antikmarknaden i Clignancort kommer vi inte att missa. En hel stadsdel med bara antikaffärer och "Brocanterier". Utbudet är från olika skeden i Frankrikes historia och mycket från en tid, då de besuttna hade betydligt större bostäder.

När jag slutade och pensionerade mig från jobbet på Parker Hannifin, fick jag presentkort på Resia till ett ansenligt belopp. Både från företaget och arbetskamraterna. I såna lägen är det bra att jobba på en stor arbetsplats.

Vi hade tänkt att åka till Grekland och Tessaloniki, som i höstas, men vid planeringen så dök krisen i Grekland upp. Allt blev osäkert och oroligt.

Vi avstod och bidade vår tid.

Nu suger det i resetarmen, London var första idén, men det suger mer i Paristarmen.

Det blir fjärde resan, för att travestera domstolsspråk.

Har kajkat lite på nätet och i morgon bitti går vi in på Resia i Borås. Man kan inte betala med presentkort på nätet.

4-5 nätter, beroende på hotellkostnaden.

Vi är redan i full gång med planeringen för att fylla dagarna i Stora Vänersborg.(Vänersborg kallas ju lilla Paris, då måtte väl Paris bli Stora Vänersborg).

Kan väl tänkas bli en och annan reserapport. Tar med "dongen".

Röda Kvarn i Borås, är en biograf, som satsar på kvalitetsfilm.

Hustrun brukar ofta se deras filmer, av och till följer jag med.

I går kväll var ett sådant tillfälle.

Vi såg "Hämden" med. bl.a Mikael Persbrandt.

Lite ovanligt att se Persbrant som ickevåldsförespråkare, ja en riktig "mes" som sonen kallade honom.

Det var en stark film om våld som trappas upp genom mera våld.

Det är inte svårt att följa filmens röda tråd.

De goda skådespelarprestationerna, inte minst barnens, sitter kvar i minnet.

Det är lätt att förstå, att filmen uppmärksammats internationellt.

Här finns en recention.

Röda Kvarn kör normalt en film, med två företällningar på söndag och en på måndag, men "Hämnden" körs i en extraföreställning, tisdag eftermiddag.

Man får verkligen biografkänsla på Röda Kvarn, så som en biograf ska se ut. Stor salong och den stil man kommer ihåg från de första matinéerna.

ABC har kommit till bokstaven M.

Då kan jag ju bara inte gå förbi älsta barnbarnet Max.

Han var väldigt mycket hos oss när han var mindre och var mycket förtrogen med var de skojigaste sakerna fanns. Allra skojigast var nog vatten och spridarhandtagen.

Den här bilden, är en scannad diabild, från 1996.

En mycket koncentrerad Max.

Mer bilder på M, finnder du här.

Ja, ja, inte ens den "blågule" Kamprad.

Kvällens Uppdrag granskning, synade IKEA och Ingvar Kamprad.

Helyllepojken, lite fepplig, smårädd och ordblind.

Men det visade sig att han var som de flesta andra i sin situation.

Hans anspråkslösa leverne, nästan ingen förmögenhet, var en illussion.

Pengarna satt i en stiftelse i Lichtenstein. Hundra miljarder.

Pengarnas storlek är väl inte konstig i sig.

Med varuhus i 38 länder, månghundramiljardomsättning, så är det klart att det blir pengar över.

Han gav sken av att han gett bort alltihop till en stiftelse i Holland.

Men även Ingvar Kamprad hade uppträtt lika smågnidet och landsflyktigt som många andra, helyllepojken från Älmhult.

Bara några år före hade han retat gallfeber på den politiska högern i Sverige med sin hyllning till välfärdsstaten och att det också måste få kosta.

Det är möjligt att han menade vad han sa, men han, Ingvar Kamprad, skulle inte vara med och betala.

Ser fram mot nästa avsnitt med intresse.

En bubbla som spricker, en stor bubbla.

Sen finns det en annan dimension på de uppgifter som kommer ut.

Familjen Kamprad, barn och barnbarn, kommer att röna stort intresse från den internationella brottsligheten. Vilka kidnappningsoffer familjen Kamrad plötsligt blivit. De tre blåa enfamiljsvillorna i Älmhult var bara en kuliss.

Vilken säkerhetsapparat, de måste sätta i sjön, det går inte att komma i den 10 år gamla Fordkombin längre.

Framåt 11-tiden, var det en hel del folk på sjön.

Brukar sitta och kolla armbågar. De var ganska stilla, så det nappade nog inte så mycket på andra sidan sjön.

Såg några som satt och fiskade ute på sjön när vi åkte till Göteborg i går.

Trodde inte isen skulle vara tjänlig efter vatten och snösörja i mängd.

Jag gick på idag, lite mulet, men man kunde fiska utan vantar.

Men, 40 cm. genomfrusen is!!!, varifrån har den kommit. Vi har ju bara haft några -10-nätter.

Jag borrade i hål från i går, det är mindre slitsamt, än att göra egna.

Det började bra, tog i ganska rask takt upp 7 st. småabborrar.

Sen var det stopp, inte ett liv.

Då började jag flytta mig och det blev några i varje hål.

Gav mig på att borra ett eget, lite längre ut än det var förborrat.

Vilket jobb! Skären är lite slöa, det kostar på att borra 40 cm.

Det började komma ut en och annan på isen, efter någon timme var det flera grupper och enskilda ute.

Det var ju egentligen bara solen som fattades, men man kan ju inte få allt.

Resultatet blev något 20-tal småabborar till slut.

När jag kom tillbaka till första hålet, så låg där bara 4, det skulle ju vara 7.

Uppmärksammade några kråkor på isen, hörde också att de var en bit bort, bakom ryggen på mig vid ett tillfälle.

Det är inte bara Skator som är tjuvaktiga.

Men det är dem väl unt.

Dagens skörd + 3 som Kråkorna tog och den sista, som var lite storlek på.

Ändå vid hålet, så släppte jag ner grejorna, för ett sista ryck.

Det riktigt small till i pilken, och upp kommer en Abborre, tre gånger så stor som någon av de tidigare.

Men sen var det tomt.

En bra dag, men inte mycket mat.

Det är ändå gott att komma ut.

Tre generationer samlade.

Måns, Max pappa. fyller 40 år i veckan.

Max är vårt älsta barnbarn.

Max farfar, Tord, hade kommit upp från Sätofta.

Vi fyllde baksätet med dotter och barnbarn.

Vi var inte nödbedda, för med två såna kockar som väntade på oss, kunde det inte bli fel.

Våra förhoppningar infriades.

En alldeles utsökt måltid, trerätters, med helstekt entrecot på topp, blev dagens höjdpunkt.

Det var hustruns tur att köra, så jag kunde dricka vin.

Måns är inte så rörlig, även om han sen ett tag har börjat jobba som kock igen, efter en amputering av ena benet, vid knät.

En tennisbollstor canser i vaden.

Max tycker väldigt mycket om sin pappa, men sjukdomen gjorde, att de fördes ännu mera samman.

Måns och vår dotter har aldrig bott ihop.

De gjorde upp redan vid graviditeten hur de ville ha det.

Men få barn har ett sånt förhållande till sina föräldrar som Max och föräldrarnas kompisrelation fungerar alldeles utmärkt.

Max mor är alltid en välkommen gäst i Sätofta liksom hans far är hos oss.

De är ett gott exempel på att relationer kan se väldigt olika ut, huvudsaken är att de fungerar och att alla mår bra.

Huvudet har varit fullt med annat, så jag har inte fått ro till bloggandet.

Det har varit fullt kör, med att starta upp för säsongen i PRO.

Knalleträffen, vår årliga brottningstävling närmar sig(29/1).

Samfälligheten har årsmöte den 6 februari.

Det har inte saknats att skriva om.

Idrottsgalan, t.ex Uteblivet fiske. Zlatans äventyr ger ju alltid uppslag.

För att inte tala om det floppande vårdnadsbidraget, Göran Hägglunds paradnummer.

Men det kommer väl vad det lider.

Får bli bilder så länge.

Det låg ett dis över sjön. Förmodligen åstadkommet av vätan under nysnötäcket och att det är kallt i luften.

Det är lite hektiskt, just nu på PRO-fronten.

Verksamheter drar igång efter helgerna och en ny studiesäsong startar.

Våra datacirklar har blivit populära, så populära, att vi kan få ledarproblem.

Cirklarna bygger ju på att det är egna medlemmar som leder dem och därmed inget arvode vilket i sin tur gel låga kostnader för deltagarna.

En verksamhet som kostar lite mer, med proffsledare är målarcirkeln.

Vi fick avbryta i höstas, med för få deltagare, nu pekar allt mot det motsatta problemet.

Läsecirklar, om ett resmål, med efterföljande resa, ökar i omfattning.

Ett tecken på att många av de yngre pensionärerna, har lite bättre ekonomi.

Blev lite imponerad av SPRF:s vårprogram, "lärarpensionärerna" som jag kallar dem.

Sen slog det mig, att de har ett program för hela kommunen och även lagt in distriktsverksamhet.

Vi har ju distrikt, samorganisation i kommunen och 17 föreningar.

Skulle man slå ihop all den verksamheten i en skrift, skulle det snudda på tegelsten.

I övrigt fortsätter det långsiktiga arbetet med att engagera de yngre pensionärerna. Idag är 90% över 75 år.

Ett möte med nya medlemmar den 19 januari, hoppas jag mycket på, vad gäller initiativ som skulle leda åt rätt håll.

Nu väntar jag på en grävare, som ska lägga ett pris på ett större grävningsarbete för samfälligheten. Han lär väl inte se så mycket för all snön, men kunna säga något mellan tummen och pekfingret.

Tummen och pekfingret ja. Satt en gång på jobbet med en Engelsman från Grantham. Vi skulle beräkna några saker.

Jag blev lite trött på hans petighet, så jag sa, att det räcker med en bedömning "betwin the tumb and the forefinger". Han tittade storögt och förstod ingenting.

Efter en liten förklaring, förstod han och informerade mig om att det finns ett Engelskt uttryck för samma sak, som jag inte kommer ihåg.

Vi tog en Askanäsrunda idag, i ett härligt väder. Solen sken och fåglarna har börjat skifta läte.

Även om det är lång väg kvar, kunde man ana att vi går mot ljusare tider och en vår även i år.