Det mulnade på lite grand framåt eftermiddagen.

Likväl blev det en härlig tur ut på sjön.

Var ganska ensam, bara någon som gick och blåste löv vid barnkolonin.(Det har varit barnkoloni, nu är det en mindre konferensanläggning som Borås kommun driver).

När dottern var runt 6-7 år, fantiserade hon om att hon skulle bo i kolonin och ha en kock med stor mage.

Kolonin fick hon aldrig men Max pappa är kock och har en försvarlig hydda.

Fisken var på hugget. Tre Gäddor, varav jag var tvungen att ta upp en, då krokarna satt så att den började blöda när jag skulle kroka loss. Då får de följa med hem. De andra krokades av vid relingen och får växa till sig.

Inga imponerande Krokodiler någon av dem, mellan 1,5 och 2 kg.

Det var deras dag idag.

Om det bara blev så, eller jag satsade rätt vet jag inte, men alla fiskarna tog på mörka drag.

Nils Master brun och gul. HiLO, den stora, svartochvit liksom Rapala Magnumen. Svarta ovankroppar och ljus under.

Har en känsla av att det var årets sista fisketur på öppet vatten. När isen lägger sig vet man aldrig. Någon gång har vi fått hacka upp isen runt båten när vi skulle ta upp den. Det ska inte hända i år. Den åker upp till helgen.

Lägger in en bild på slottsruinen från andra hållet, än middagens bild.

I skrivande stund är jag lite däst. Bruna bönor och fläsk är farlig mat. Man äter alldeles för mycket.

Efter en del regnande så behövde båten ösas. Vattenståndet har äntligen stigit lite, om än bara någon decimeter.

Efter ösandet, så drog jag upp den närmare land.

Vi är bara två som har båtarna kvar i sjön. Så jag kan visa bilder på samtliga båtar utanför Nabben. Glada i att fiska, så sätter vi alltid hoppet till ytterligare en fisketur. Grannen var ute härom dagen, på sitt favoritställe, "11-metrarn" som egentligen bara är sex meter djup, men namnet är till för att förvilla och undvika överutnyttjande. Sportfiskare är ett lurigt släkte.

När jag öst båten, så var den klar att tas i bruk. Ungefär vid detta inläggs intåg i syberrymden, så går jag ner för att ta mig fisketur.Både trolla och "kinka" eller pimpla som är det mer kända uttrycket.  

Det är inte så besvärligt att ge sig ut. Vädret är ju bra, ingen blåst och grejerna står redan vid sjön. Så här sent på säsongen är elmotorn oöverträffad. Fisken blir stelare i det kalla vattnet och man kan näst intill stå still med Minkotan.

Däremot är det lite knepigt med betet. Gäller inte riktigt samma förutsättningar som tidigare på sässongen. Men jag satsar på mörka Woblers. Skulle solen börja lysa starkare, så blir det gult eller ljusgrönt. Var och en blir salig på sin tro.

Max, älsta barnbarnet, hade som liten pojk en krassare inställning.

När jag visade honom en rödvit HiLo som var ganska illa åtgången av Gäddtänder, så frågade han om jag brukat använda woblern mycket. Ja sa jag. Då är det väl därför du fått så mycket fisk på det. Han förstod, att i draglådan blir det inte så många hugg!

När båten var färdigöst och uppdragen, så tittade jag ut över sjön. Såg jag rätt?

Använde kameran som kikare och jodå, det var en Skäggdopping. En årsunge.

Det gick ingen nöd på den, fick t.o.m upp mer mat än den kunde svälja. En hygglig abborre blev lite för mycket, så den släppte i den igen.

Man kan bara spekulera om varför den är kvar. Ovan vattenytan så lockade den hela tiden. Saknade väl sina syskon och föräldrar. Hade den inte varit flygfärdig, när de andra gav sig iväg?

Blir den kvar, kommer den att gå under när isen lägger sig.

Lite som att pissa på sig när det är kallt ute. Nu är bytesfisken stel och lättfångad av den lägre vattentemperaturen, men när isen lägger sig är det kört.

Vi får hoppas att den ger sig iväg i tid.

Vår Doppingkulls födelsevik, liksom Knipa, Skrak, Änder och Trutar ligger öde och mörk nu. Den har sett för tråkig ut, med det låga vattenståndet. redan kommen decimeter har rättat till en del.

Slottsruinen börjar krypa fram bakom de avlövade träden. 

De gamla lokstallarna i Borås, renoverade till konsert-mäss-och konferenslokaler, har verkligen blivit ett lyft för Borås.

I går var det galakväll, på Åhaga.

Borås symfoniorkester, under ledning av Joachim Gustavsson, spelade Nordisk musik, bl.a Grieg, Sibelius, Alfvén och Lars Erik Larsson.

  Gitta Maria Sjöberg, primadonna på "de kongelige" i Köpenhamn, sjöng maken Matti Borgs sånger till dikter av Gustav Fröding, men även Ture Rangströms "Fem ballader" och några extranummer. Enligt dirigenten Joachim Gustavsson, bestod kvällen bara av "extranummer".

Vid sidan av Gitta Maria, var kvällen höjdpunkt, utdelningen av Europas största textilpris, The Nordic awards in Textiles, till Annika Ekdahl från Olofsström, för hennes storslagna gobelänger.

En gobeläng utgjorde även fond till kvällens scen.

Priset, som delades ut av Stiftelsen Focus i Borås, ur Landshövdingen Lars Bäckströms hand, är på 250.000:-

Annika Ekdahl fick berättigad uppmärksamhet med kraftiga ovationer och bl.a en Textilkunnare från Nya Zeeland hade flugits in i anledning av eventet. Annika Ekdahl ska om någon vecka även få en medalj ur kungens hand på slottet. Lars Bäckström skämtade om att han inte var kung, men jämväl Kungens befallningshavare i Västra Götaland.

Bäckström, som gjorde en mycket handfast beskrivning av människornas slit med jord och ull för att leva, har blivit välförtjänt uppskattad i såna här situationer och många Boråsare minns fortfarande hans briljanta avtäckning av Pinoccio.

Vi hann även byta några ord, partikamrater och politiska kompisar som vi varit.

Men den stora behållningen för kvällen, utanför scenen, var ändå pratstunden med Gitta Maria Sjöberg.

Vi känner inte varandra, men vet vilka vi är. Hon är 12 år yngre och jag såg väl bara henne i barnvagn körd på Blaxtorpsvägen av mamma Charlotta. Våra föräldrar umgicks lite och hennes storebror lekte med min yngste bror.

Hon kom ihåg blommorna hon fick av oss när hon spelade i Lady McBeth på Göteborgsoperan och var hjärtligt glad för gårdagens blommor också. Vi fick även tillfälle att hälsa på maken Matti Borg. Det var ju fler som ville tacka för föreställningen, bl.a ett par grannar från Blaxtorp, som jag aldrig träffat, men de flyttade in i "Kindskogs hus" 1970.

Ja... Kindskog skulle också vara värd en mässa, siste kusken på Sjuntorps gård som han var.

Efter Lady McBeth, skrev jag att "det har gått bra för Ture Sjöbergs tös".

Ett uttalande, som gårdagen inte gav anledning att korrigera.

Ångrar egentligen bara, att jag inte tog med kameran.

Bilden, på Gitta Maria och Maken Matti vid ett gemensamt framträdande, har jag hämtat från nätet.

Samma sak med Gobelängen av Annika Ekdahl, som utgjorde fond till gårdagens konsert.

Borås djurparks minigrisar är populära, inte minst bland barnen.

Den här ser ut att vara väldigt bestämd och ha ett mål i sikte.

Jodå, det var ny mat i hon.