Hela familjen samlad i födelseviken igen, men en unge saknas.

Båda föräldrarna Skäggdopping, har inte varit i viken sen de gav sig iväg med en månad gamla ungar. I alla fall har vi inte varit där samtidigt.

Idag var de tillbaka, men med en unge mindre än när de simmade ut.

Fem har blivit två.

       De börjar allt mer att anta en vuxen Skäggdoppings utssende. Inte minst färgen på kinderna och tofsarna på huvudet börjar komma. 

De två, som som nu allt mer börjar se ut som Skäggdoppingar, behöver tydligen sina föräldrar ett tag till. Man ser aldrig att de har med sig något när de kommer upp efter dyk. De tigger fortfarande hos föräldrarna.

Men snart nog ska de väl ge sig av till trakter med öppet vatten.

Som jag förstår det, så flyttar de inte långt.

Föräldrarna har haft ett tufft jobb. Det började med förberedelser i maj och fortfarande så är ungarna inte självgående.

Inte undra på att föräldrarna ligger och dåsar långa stunder. Något man inte såg under ruvning och småbarnsperioden.

Varje gång jag återser dem, undrar jag om det var sista gången.

Nu vet jag att förra gången inte var den sista...

Vill du läsa och se en rad bilder från häckningen, klicka här.

       De har haft en hektisk period, föräldrarna. De ligger långa stunder och vilar, med ett öga på omgivningen.

Varje höst kommer Transträcken och passerar över oss, från norr till söder.

Ofta uppstår en förvirring i formationerna när de passerat Tolken och ser Åsunden. Något i GPS:en?

I går var det premiär, för att både se och höra dem. Ibland hör vi dem, men molnen ligger så lågt att man inte ser dem.

Såna dagar har vi framför oss, så dagens tre sträck kanske blir de enda i år.

       En Dahliahink. Bedagade Dahliors väg till komposten. Nu har den blivit full, dags för tömmning.

Blåst och regn, regn och blåst är inte Dahliaväder. Möjligtvis lite bättre än frost, men där stannar det.

Blommorna får inte så långt liv. Blötan gör att de förgås ganska fort.

Än så länge produceras nya, men vissa börjar trappa ner knoppsättningen.

De med stora blommor har det värst, Cafè au Lait och White Diamond, tätt följda av den gula Kennemerland.

Å andra sidan gör väderlekstypen, att vi inte behöver rädas frosten, även om växtvävsdukarna ligger och väntar.

Jag har en stor hink, där jag förvarar alla nedklippta Dahliablommor, den är full nu, trots att det blivit en del gebort-buketter.

Det är inte så mycket helg med dem om de ska sloka blöta och gallopera mot ålderdomen.

En mellandag, som vi fick idag, med solsken och lite värme, om än bara på solsidan, gör att de piggnar till och sprider lite glädje.

     Tack vare solen gick det att få en mörk bakgrund, där solen inte kom åt.

Faktiskt lurade solen även fram en Amiralfjäril liksom en förvirrad Citronfjäril.

Det hände ytterligare en sak, men den väntar vi med till "Dagens bild" i morgon.

Det känns inte så länge sedan, som den klängde på föräldrarnas rygg. Nu börjar den mer och mer anta den vuxna Skäggdoppingens utseende.

1993 när vårt första barnbarn föddes och namnades till Maximilian, sådde jag en flerårig Solros med samma namn. Helianthus maximilliani.

Vi har aldrig lyckats få den att blomma. Knoppats, men sen har frosten tagit den.

Vi har haft desto mera glädje av barnbarnet, men nu står de i krukor och får maximal! sol. Någon gång ska det lyckas.

         I en tidig fotokurs, fick jag mig till livs, att bönder var hopplösa att fotografera. Kepsen skuggade ögonen. Vi har begåvats med en bonde, i fotografisk mening.

I går eftermiddag hämtade jag Eric på daghemmet.

Han hade talat om att farfar skulle hämta honom, för alla som ville lyssna.

Det första som hände när han gick ur bilen, var att springa till "Mettes sten". Hans faster hade den som sitt eget tillhåll när hon var liten, nu har hon lovat Eric att han får vara på den. Kusinens stege är rest, eller stegelen som Max sa på sin tid.

Vi hade knappt ätit frukost när han skulle ut på sin runda.

Stenen, växthuset, smultronen och fåren. Men fåren fick vänta.

Han hörde barn hos grannen. De har inga små, så det var barnbarnen som var där. Linus är lika gammal som Eric, så han ropade på honom att komma med upp på stenen.

De skulle åka till stan, så det får bli senare idag.

     Här blir han lite fundersam, det är vitt på Smultronet. det åkte in i munnen, det smakar Smultron det med.

Har vi tur, så får han vara här över helgen.

Då blir det en långpromenad och båtösning. En fisketur om vädret står oss bi.

Det är mycket som ska klaras av, han har skaffat sig rutiner. I morse fick han se de svällande Päronen, men accepterade att det är några veckor kvar innan Dubbel Philipen är ätmogen.

Han har knappt huggit in på de allt mer mogna vindruvorna än. Tomaterna hänger lägre och fångar intresset.

Och så är det kärnor i druvorna....

Bilden är tagen med 1200 mm, norrut i Tolken.

Från början använde jag kameran som kikare, för att se de två Skarvarna nere till höger i bild.

Det blev några bilder och när jag undersökte närmare, så sitter det ett Skarvpar diagonalt vid udden till vänster i bild.

De övre Skarvarna är minst ett par km. från mig!

Vid lite lek i Photoshop så fick jag fram den här färgförskjutningen, som ger intryck av ett gammalt färgkort.