Trots att bilden kan ge sken av att det är stor skillnad i storlek på de här två Giraffungarna, så skiljer det inte så mycket.

Bongon är världens största skogslevande antilopart och den östliga underarten finns i Kenya, varav det finns färre än 250 djur kvar i det vilda. Det gör den till ett utav de allra mest hotade djuren i Afrika och har därför blivit klassificerad som ”akut hotad”.

Den närmaste tiden blir det bilder från Borås djurpark.

Från entrèn till utgången, i den följd de uppträder i parken.

När jag startade kameran i parken, så upptäckte jag, att jag inte hade nåt minneskort i utan bilderna kom att läggas i kamerans eget minne.

Jag fick ställa ner kvalitet och bildstorlek, så att det i alla fall fick plats knappt 100 biulder.

Vi börjar med en stolt Flamingomor.

   Björnarna lever sitt eget liv, ganska oberörda av uppmärksamheten.

Det var ett tag sedan vi var i Borås djurpark. Tre år sedan.

Vid frukosten beslutade vi göra en tur till djurparken, med pensionärsrabatt blev det 1!!! krona billigare än med Volvokort.

  Bl.a har ett nytt Björnhägn kommit till och vilket hägn sedan. Stort, varierad natur och publiken har en bro över hela området att gå på, stå och titta och vad de nu vill göra.

Björnarna verkar helt oberörda av att folk befinner sig ovanför dem.

Älgarna hade flyttats till ett större och för dem bättre hägn. Två årskalvar låg och slöade.

Det föds många djur i parken varje år. Ett 25-tal arter hade förökat sig.

Mest anmärkningsvärt i år, är nog Noshörningskalven, som levde i högönsklig välmåga, tillsammans med Leoparderna.

Barnafadern fick dock genomleva sommaren i ensamhet.

Orangutangerna verkade ha en deppardag. Gammelmoran satt med ryggen åt publiken och de två yngsta gömde sig i Gjutesäckar. Såg ganska festligt ut.

Däremot visade deras kusiner, Svartaporna upp sig desto mer. Flera kullar har fötts de senaste åren och de lever om. I vissa beteenden är de ganska mänskliga. T.ex fanns ett "tonårsgäng", som terroriserade alla i sin omgivning. De yngre såg riktigt upp till dem.

Inte en lugn stund.

Massor av folk, det har varit en bra sommar för djurparken. Lägre vattentemperatur i Varberg, betyder mera folk i djurparken.

Parken deltar i några bevarandeprojekt tillsammans med andra parker både i Europa och ute i stora världen. Bl.a är Noshörningungen ett välkommet tillskott.

Det är svårt att föreställa sig, när man står och tittar på djuren, vilken grymhet mänsklig girighet utsätter dem för i det vilda och sakta men säkert decimerar bestånden i det fria.

Bilder på Noshörningar med bortkapade noshorn, långsamt döende, får en att känna sig maktlös. Hur är folk funtade egentligen? Rika som vill bli ännu rikare, utnyttjar fattigt folk att begå grymheterna. Korruption, mutor och allmänt vanstyre är lika stora bovar.

Man är långt från den verkligheten, när man vistas i parken.

  Men även här anslås toner, låt vara av annat slag. Krafter är i rörelse, för att privatisera parken. Det vore dödsstöten mot en seriös verksamhet. Man kan inte ställa djurens väl och ve mot kravet på profit.

Ska aporna utrustas med Mc Donaldskepsar, Delfinerna dricka Coca Cola och Pingvinerna betala maten med Visakort?

Nej, det låter för tokigt, inte kan väl nån vilja ha det så?

Om än lite raljant, så är det så det blir.

En sund djurhållning av många arter till folks information och förnöjelse är inte förenligt med vinstintresset.

Bredden lika väl som det unika, får stryka på foten, för dresserade Apor, dansande Björnar och allt upptåg som fordras för att ägarna ska få sitt.

Jag blev lite misstänksam vid entrèn. Någon utklädd till Lejon, stod harmlöst och delade ut solskärmar i Zebrafärg.

Det var något lurt över individen. Såg senare den Lejonutklädde gå runt i parken och dela ut saker till barn.

Inte då, inte kan det väl vara så? Inte kan det väl vara Morgan Hjalmarsson, det Folkpartistiska kommunalrådet som rider i spetsen för privatiseringsivrarna, som förklädd nästlat sig in och utnyttjar barnen i sitt ampra projekt?

Nej förmodligen inte, men den hädiska tanklen har inte alltid bara varit just tanke. Värre saker händer i verkligheten.

Simba, var det första Lejonet, ja djuret över huvud taget i djurparken. Hon togs hem från Afrika av grundaren, Sigvard Berggren. Han hade några djur hemma som blev grundplåten i den nystartade djurparken.

Tycker någon att det är lite påvert med bilder, så kan jag avslöja, att det kommer en hel del djurparksbilder, som dagens bild framöver.

     Här är tvåan och trean täckta. Täcker man inte förrän på sensommaren, så tar man död på det ogräs, som kommit under sommaren. Och då kommer det inte tillbaka, eftersom det mesta är ettårigt. Vår kära Vassarv bl.a., eller Våtarv som de mer bildade säger. I nedre högerhörnet står kvarblivna Hostor från omplanteringen i våras. Kanske skulle försöka sälja plantor till Rångedala, det blir säkert 100! Där ska plattformen för färdig kompost ligga.

Det blir en hel del trädgårdsavfall. Inte bara gräsklipp, utan stora mängder vid ogräsrensning och framför allt på vårarna när det gamla klipps ner. Uppskattningsvis 1,5 kubikmeter per år. Det är gott att förbättra med, blanda med torvmull och sand till planteringsjord. Tillför man kalk, Blodmjöl och Benmjöl, så behövs ingen gödsling.

Sen går det inte att komma ifrån präktighetskänslan.

För några år sedan så byggde vi en större bod, bl.a för vedförvaring.

Då kom gamla komposten, som fungerat utmärkt i ett 15-tal år, att stå lite dumt. Nedersta facket fick tas bort och resten stod lite trångt med boden. Vi ville också ha en öppen plan framför boden.

I fjol började vi bygga den nya komposten.

Vi komposterar i tre steg.

Fack 1 får ta emot det färska, läggs över i tvåan året efter. Då har tvåan lagts över till trean. Komposten får alltså ligga i två år innan den är färdig. Bl.a beror detta på att vi har en miljötoalett, som ger c:a sex säckar om året.

Fekalierna får ligga i säck i ett år, därefter blandas de ner i ettan.

Vid vändningen andra året, är det inte nedbrutet, men luktfritt. Efter ett år i trean, så har det blivit härlig mull.

Vid tvåårskompost, så blir det även betydligt mindre ogräs.

Vi har bestämt oss för ytterligare ett steg i den nya. Vid sidan om lägger vi den färdiga komposten, i väntan på användning. Det blir lite dumt ibland, när man ska lägga över tvåan och trean inte är tom.

Det blir en plattform på 1,5 gånger 1,5 meter, med nån sorts räcke på 50-60 centimeter. Så utnyttjar vi ju en större del av våra 2300 kvadratmeters tomt!

Gamla komposten låg direkt på marken. Det var inte bra, för det drog in en massa rötter i botten. Oftast rötter till sånt som man egentligen inte ville göda.

Nya komposten har vi byggt upp, med ett lager sten i botten, dels för lufttillförseln, dels för att få en plan yta.

På stenen, har vi lagt svart markväv och sedan kompostbotten av kraftiga spjälor.

Bottenvirket, kan vara skrôlevirke. Det är ju bara att göra en ny botten när man vänt komposten och den gamla murknat. Gjenbrug kallar Danskarna det.

En våd Tjärpapp längst ned utefter sidorna, gör att man skyddar virket från den våtaste delen av komposten.

Det var en fröjd att vända över i år, inga rötter.

De tre facken är 1,5 gånger 1 meter.

När ett fack är fullt, täcker vi med halm eller gräsklipp.

När man vänder på våren, så åker resterna av täckningen till ettan.

Kanske man är lite barnsligt, men jag älskar att hålla på med komposten. För att inte tala om vad metmask barnbarnen hittar där.

       En del av Dahlialandet.

Dahlior vill ha gödsel och vatten och med en god del kompost före utplanteringen, så slipper man gödsla mer än ett par gånger. Vatten har ju kommit uppifrån till stor del i sommar.

Framåt kvällen får den late brått, så jag hade bestämt mig för, att gräset skulle bli slaget innan dagens regn.

Hade förberett för ett par dagar sedan med att slå med trimmaren under buskar, kanter och andra smyg.

Första halvan slog jag på fredagen, andra halvan igår.

När jag höll på med sista fjärdedelen, tömde uppsamlaren, så hörde jag röster, skratt och tre personer som stod och tittade på mig.

Helt okända människor, två av dem, men kände mig tvungen att gå upp och se vad det handlade om. Första tanken som slog mig, var att det var PRO:are som var ute och åkte. Alla känner ju apan.

Hustrun och de två gästerna hade ett spjuveraktigt leende i ansiktena. "Ska jag känna er" frågade jag. Den manliga delen av främmaten sa, "att det borde du nog göra". Rösten, dialekten och han var ju lik en far till en kompis jag hade i uppväxten och i tonåren..... Men herre jäklar, det var ju han, kompisen från ungdomsåren med frun som jag mycket väl kände. Inte nog med det, hon hette i ungdomsåren det som hustrun gifte sig till.

Nu har de som Googlar på Sjuntorp och kommer till min blogg, fått tillräckliga ledtrådar.

Det blev ytterligare skratt och vi blev stående på gången en bra stund och gick igenom en hel del.

Vi gick med läxor till varandra när vi var sjuka, taxan var 50 öre!

Vi hängde ihop på fritiden. Han hade bättre minne än mig. Kom ihåg att vi hade ett fotbollslag, IFK Kullen. Kullen hette vår gård.

Vi badade 19 april ett år, på min födelsedag. Vi gick ner oss på vårvintern, på Dämmet och jag fick cykla hem, ett par kilometer i hans fars kläder.

De första trevande Folkets Parkbesöken gjorde vi ihop.

Vi kom tidigt att ha Helsingborg som favoriter i allsvenskan. Vi har varit på samma matcher vid flera tillfällen men inte lyckats hitta varandra. Bl.a på Starke Arvids arena i Ljungskile. På var sin långsida.

Vi gjorde lumpen, jag gick tre år på folkhögskola och sen hade vi familjer, så där bröts bekantskapen.

Idag spelar helsingborg på Arenan, men de ska åka hem, så det blir nog inget gemensamt besök. Ett skäl till: Helsingborg har bara tagit en poäng på konstgräs runt om i landet, så prognosen ser inte bra ut.

Timmarna rusade iväg. Vi hann med en runda ner till sjön, besiktiga hus och växtlighet.

De låg med husvagnen på Prången i Ulricehamn, hade varit där några dagar och utforskat trakterna med cykel.

Besöket hos oss var väl förberett med utskriven karta från Eniro.

Det var trettio år sedan vi sågs senast, på en klassträff.

Mycket har hänt sen dess, våra barn och barnbarn är på några år när, i samma ålder.

De bor kvar i Sjuntorp. Kompisen började på fabriken direkt efter skolan och fick vara med fram till det bittra slutet. Därefter har han verkat som rörmockare fram till pensionen.

Han spelade långt upp i åren i Sjuntorps A-lag, har varit och är, en hängiven ungdomsledare i klubben. Stolt berättar han, att ett par barnbarn spelar Bandy i Gripen. Sjuntorp spelar inte bandy längre, men tillhörde på sin tid de klassiska lagen i Västergötland. Spelade bl.a mot det lika klassiska Rydal, mellan Borås och Kinna.

Allting har ett slut, även om sista halvtimmen tillbringades stående, på väg till deras bil.

"Vi måste träffas om 30 år igen" sade kompisen. Fan trot, med färdtjänst, hoppades jag.

De har låtit vänta på sig i år, Sländorna. Nu är de här, efter några varma dagar, inte så många  men desto mer välkommna.