För drygt tre veckor sedan fotade jag samma kull, några dagar gammal.

De växer fort, men decimeras också i hög takt. De är ju så här det är, men vi tänker inte på det vid en tillfällig anblick av en Fågelkull eller ett par Rådjurskid.

Men hav förtröstan. Talade med en granne i går kväll, som sett en Skrakhona med 23!!! ungar. Säkert en "dagmamma", men arten har en framtid.

Ingen har undgått spåren efter senaste vintern, eller den långa förvåren, med tjäle och sol.

Blåbärsris, åtskilliga växter och buskar i trädgårdarna har fått stryk. Inte minst buskar, som t.ex Fläder, kan komma tillbaka, men en som inte kommer tillbaka är Enen.

Mycket tråkigt med alla bruna Enar. De är förlorade.

Det minskar fort i fågelkullarna. Alla ska ha sitt. Av 12-14 andungar, så är detta nog ett normalt utfall.

Uggleungen från i går, har flyttat på sig. Att den lever, tyder de vuxnas varningsrop på. Den är väl i närheten, men svår att upptäcka.

På kvällsrundan, ner till sjön, för att se till Fåren och sjöfåglarna, höll jag på att trampa på en Uggleunge.

Den satt vid en grannes båt. Såg direkt, att den var skadad. Ena ögat igenmurat och det andra var inte riktigt kurant det heller.

Inget ovanligt, att Uggleungar hoppar ut från boet innan de kan flyga. De sitter på en plats och föräldrarna kommer och matar dem.

Men den här kommer nog bara att leva så länge som föräldrarna sköter mathållningen.

Fotograferingen blev som det gamla talesättet, "att skjuta på sittande fågel".

Blodet på den mest skadade sidan, kan nog lika gärna komma från en Mus, eller annan mat föräldrarna serverat.

Ska ta kontakt med nån som vet vad man gör i såna här situationer.

Morgondoppandet har blivit rutin nu och någon morgon ska vi ha Kanotpremiär. Bl.a så skulle det vara intressant att få se Storlommen med ungar. Det är inte lätt. De är skygga och vi vill ju inte tränga oss för nära, även om vi har en aning om var de håller till.

De vuxna syns till ibland när de är ute och fiskar, men det skulle vara intressant att se ungarna också.

Vi har fått en väldigt lugn flock i år. Den här tackan är på rena "husmorssemestern", har blivit av med sina lamm till Räven.

Snart sommaruppehåll, men Helena kör ett par trissar till.

Kommunikation.

Hela våren och fortfarande så följer jag ett Skäggdoppingpar. har även gjort det tidigare år.

Något hände, ruvningen avbröts och de började om proceduren, spel, parning och bobygge.

Har man följt dem lite, så förstår man deras kommunikation. Med rörelser och ljud.

Spelet med näbbarna mot varandra har sitt ljud samtidigt som de krumbuktar sig.

När honan är beredd till parning, simmar hon mot boet, de håller på att bygga, samtidigt som hon nästan låter som en höna med kycklingar.

Efter parningen, verkar hanen få sig några sanningens ord!

Nu ruvar de igen och någon stans 2-4 juli kan det bli kläckning. Förra året fick de fem ungar, två kvar när de var färdiga för avfärd till vinteröppna vatten.

Häckningsritualerna är inget att ta miste på, de kommunicerar tydligt med varandra.

När honan är beredd till parning har hon dels ett särskilt läte, dels lägger hon sig och pockar på hanen.  

  Här har en parning precis genomförts och honan verkar ha synpunkter på något.

Rena rangerbangården, kommunikation i långa banor, kan du hitta på Fototriss.

Lite trött idag. Det regnar rätt mycket, så det blir inget morgondopp.

Det blev i och för sig inte så sent i går kväll.

För varje år så tenderar det att bli allt tidigare uppbrott.

Vi var hos grannen rakt över vägen. Nästa år står vi för värdskapet.

God mat, lagom att dricka och trevligt.

Värdarnas dotter var hemma med make och tre barn. Hon och vår dotter var lekkamrater när de var små.

Sommarlekkamrater.

Tre goa ungar, som naturligtvis uppskattade uppmärksamheten.

Idag blir det utöver återhämtning, saftkok.

Vi har haft 4,5 kg. Rabarber stående och dra i en hink. Kokas och förvaras.

Sent, men inte desto mindre skönt.

19 grader, varmt, i vattnet och en härlig morgon i övrigt.

Vi har varit på väg redan tidigare, men idag blev det på riktigt.

I äldre tider, i unga år, så hade vi 14 grader som nedre gräns. Jodå, vi gjorde det och när vattnet började bli 17-18 grader, var det hur skönt som hellst.

På senare år har vi blivit lite kitsligare och förra året skedde premiären första morgon på Öland!

Vi möttes av en kullös Kniphona, som hade intagit bryggan.

Oftast är det Skrakkullarna som brukar ligga där, men de har inte synts till sedan de var nykläckta.