Max har varit i Bydalen i Jämtland och åkt skidor en vecka på sportlovet.

De åkte tåg.

I går skulle de hem.

Jag talade med honom när han skulle gå på tåget i Östersund i går morse.

Bl.a att förse sig med mat om de skulle bli stående på Upplandsslätten, tågmaten räcker ju rätterligen bara till normalresan.

De försenades, men kom med ett tåg vid 19-tiden från Stockholm till Göteborg.

De var redan förberedda på att tåget skulle bli försenat, men sista bussen till Borås gick kl. 02.00

Avgången efter deras, var den första att fastna och sen har det varit stopp till fram på eftermiddagen idag.

Nu har han vaknat och kunde berätta om sina strapatser.

Lite matjord i fickorna har han.

Hur är folkbildningen i det här landet?

Hur stor är den genomsnittliga egofaktorn.

Skrämmande, när folk tror att det är vägverk och kollektivtrafikutförare som ansvarar för vädret.

Att det är SJ:s och Banverkets fel att det snöar.

Det är beklämmande att höra en del intervjuer.

"Jag är skitförbannad".

På vadå?

Sen går det ju inte att komma ifrån, att sedan de har börjat leka affär med våra kollektiva kommunikationer, så minskar marginalerna, man kör med gammal utrustning så länge som möjligt, betjänad av slimmade organisationer.

Jojo, man får vad man betalar för.

Idag avlastar vi svärdottern lite, genom att Erik får vara här.

Han är ganska medveten om kameran nu.

Han vill in till datorn och titta på bilderna omedelbart.

Han blev glad när vi kom och hämtade honom, han förstod vad som var på gång.

Efter lite frukost, så gick vi ut i det fina vädret.

Skulle bli sparkpremiär, var det tänkt.

Erik var inte riktigt samabrbetsvillig till att börja med, men i första nedförsbacken vände alla sinnen.

Han visade tydligt med kroppsrörelser, att han ville åka fortare.

Satt som en liten Pascha, på en lammskinnsfäll på bilstolen, monterad på sparken.

Nästan som på en tron satt han.

Till slut ville han åka fortare än vad jag vågade stå för.

Att köra in i en snödriva själv, det går väl an, men med "den lille pojken" på sparken, fick det bli hastighetsregler.

Erik börjar bli riktigt hemmastadd och har börjat få rutiner.

En sådan rutin, är att hämta posten.

BT var försenad idag, så vi tog en senare tur för att se om den kommit.

Men, nej, det har inte kommit någon.

Förmodligen framkomlighetsproblem.

Flyg och tåg, varför inte tidningsbud?

Snövintern drabbar alla.

Det var tomt i lådan.

Han har haft övernattningspremiär, det gick utmärkt och han hade den goda smaken att inte vakna förrän 7.45, men gick upp senare efter att dragit sig lite.

Stenarna har blivit lite mindre intressanta, nu är det kryddburkar och vi får dem framburna till oss, hans stolthet lyser och måste naturligtvis belönas med tack-tack.

Snowracern är inte så intressant, efter premiärturen.

Han behöver nog någon viter till innan dess fulla potential uppskattas.

Hustrun har haft Erik när jag var i RF.

Nu ska han bo här på natten också.

Han trivs bra, sysselsätter sig utmärkt själv, med lagom uppmärksamhet.

Vi har skaffat oss var sitt förvaringsutrymme för kryddburkar, de delar han ut med stor stolthet och vi ska bli glada.

Det tar ännu en tid innan mamma orkar ha honom och sonen kan inte komma ifrån.

Då är det bra med farfar och farmor.

Allrahelst då han är så välkommen.

Han är förundrad över all snön.

Den går honom över huvudet på många ställen.

Idag kommer det ännu mera.

Självvald posé när jag ville fotografera.

Erik är här idag också.

Han är mycket lättsam, sysselsätter sig själv väldigt bra och kommer och försöker berätta emellanåt.

Jag har en del handlingar som behöver läsas inför torsdag-fredag med Regionutvecklingsnämnden, det går förhållandevis bra.

Inte att tänka på att gå ut idag i snöstormen.

Kommer inte så mycket snö men den som kommer, kommer på tvären.

Erik går till dörren och försöker få oss att förstå hans lust att åka snowracer idag också.

Men det får gå fler tåg, idag snöar vi inne.

Vid fikat så hade han en hel del för sig.

Gjorde miner, tittade på fåglarna och kollade farmor.

Han upptäckte en korg med svarta vackra stenar som vi hittat på sydvästra Öland för några år sedan.

De stenarna är nu utplacerade på diverse platser i huset.

Han delar ut dem som gåvor till oss och är så stolt över sin generositet.

Säger man till honom att plocka tillbaka stenarna i korgen, blir den inte mer än  knappt halvfull.

Inte lätt att hålla reda på var alla ligger.

Stenarna är svarta, glansiga och släta.

Han är så förtjust i dem, så han pussar dem.

När jag bad honom att klättra upp i en stol för fotografering, fick han välja posé själv.

Den blev ganska koncentrerad.

Stenarna flyttas omkring, även om de minskar i antal efter hand.

06.45 hämtade vi yngsta barnbarnet i morse.

Vi fick en bonus, hans syster Josefin 13 år, ville följa med även.

Hon hade tagit andra influensasprutan, så hon kände sig inte pigg.

Bra med medföljande piga!

Tycker att många av de småbarnsbloggar jag hamnat på, inte minst i samband med fototeman, är lite väl smetiga, introverta och egofixerade.

Men så kommer den "lille pojken", kameran åker fram och det ena underverket efter det andra ska dokumenteras.

Efter osedvanligt tidig purrning i morse, var det skönt att få sova lite vid 9-tiden.

Det absolut mest lättsövda barnbarnet hittills. 

Systern tog sig en tupplur också, men gav inget medgivande till publicering.

   Max, kusinen hävdade att han var för liten för Snowracern.

Inte då, han ville inte lämna den efter en viss tveksamhet vid påstigningen.

Erik pendlar mellan två sysselsättningar, möblera om i en köpmansdisk och kolla på sig själv i datorn.

En katalog ligger framme och piltangenterna fixar han.

Lite kul när han såg ovanstående bild, då hördes ett omisskänligt motorljud från honom.

Arv eller miljö?

Erik, yngsta barnbarnet, har passerat 19 månader.

Mycket intresserad av teknik.

Reglagen på spisen, med kända effekter.

Dörrhandtag.

Kanalväljaren på TV likaväl som Microvågsugnen.

En sak har inträffat;

det går att få honom att stanna upp, om än en liten stund.

Men det blir inga vidare bilder i det läget, för han ser så spänd ut; vad är det frågan om?

Men största intresset alla kategorier, är ändå bilder på honom själv eller närstående som han känner igen.

Hans far har lagt ett bildspel som skärmsläckare på datorn.

Där kan han stå hur länge som helst och högt och ljudligt signalera, nu är det en viktig bild.

Han kommunicerar ganska bra, ingen ordning på ord och ljud, men tillsammans med kroppspråk blir det fullt förståeligt.

I går hade vi besök av Eric, yngsta barnbarnet, och hans föräldrar.

Det märks att han blir äldre, startsträckan från blyghet till att ta för sig är inte många minuter.

Utöver ett rött paket med blåa snören, så var det Micron som han var mest intresserad av.

Fotograf: Irene Eliasson.

Jag fick konstatera, att man inte orkar hålla honom så länge som han vill när han ska testa alla reglagen till Micron.

Det blev desto fler gånger som han kom och tog handen och drog i väg mig.

Lön för mödan, blev bl.a i att han sa farfar för första gången igår, vilket jag härmed stolt tillkännager.

Det röda paketet innehöll en badrock till Eric.

Sonen, som är guling långt innanför själen, hade svårt med färgkombinationen(HIF) likväl som det i blåvittrandigt(IFK) nytapetserade rummet.

Det är kul att spexa lite också.