Sländan på ramen till en slangvinda. Ingen blomma, men dock en insekt.

Blomflugor på Vinterkyndel, hög Malva, Prästkrage och Rosenskära.

Humlorna visar uppskattning för Läkemalvan, Lavendel, Themynta och en av de sista Gurkörtsblommorna. 

Olika Fjärilar har sina egna favotiter. Bl.a Pärlemorfjärilen gillar Oreganon, medan den är ensam om Tagetesen.

En Kålfjäril är långt hemifrån och fått en del stryk på vägen till Lavendeln. Citronfjärilen är den enda som föredrar Rosenvialen.

Ett par små baggar av något slag gillar den röda Solrosen.

Ingen insekt, Snigeln, men kunde inte utelämna den där den satt halvt om halvt dold i Themyntan.

Fortfarande inget Påfågelöga, inte heller nån Olivgrön Guldbagge. Dock lever hoppet.

De senaste åren har vi gått på auktioner och loppmarknader, för att bl.a se vad de har i Lieblad.

Inga liar, för det är antingen för korta träorv eller plåtorv, som f.ö oftast är för korta de också. Min fars gamla trälie är decimetern för kort, för hustrun! Undra på att de går under benämningen ”ryggskottsliar”.

Hustrun blev ordentligt biten, sen jag tillverkat en lie åt henne och hon hade lätt för att lära sig.

Slåtterintresset har ökat markant de senaste åren och mycket ungdommar deltar på slåtterkurserna

Rätt orvlängd, jordlagt blad och bladet utefter marken när man slår. Hustrun hade allt det där och tycker det är jätteskoj.

Det ligger en kulturskatt undangömd i något hörne på många gårdar.

Handsmidda lieblad.

Det var inte Grisen i säcken, när Ingrid med dotter lagt upp för fotografering.

Fram till 50-talet, fanns det riktiga lieblad i handeln.

I något fall(Igelfors) slutade de 1972 och Hammerdal höll ut ett par årtionden till. Idag är det Österrikiska licenstillverkningar eller Norska Hamre, med det gemensamt, att de är av en mycket lägre kvalitet än de handsmidda. Många är enkelsmidda, medan ett riktigt blad ska vara smitt i tre lager.

Folk blir rädda när de ser den ytliga rosten.

Det är en fantastisk kvalitet på de handsmidda bladen.

Upp på slipstenen med dem, så blir de som nya. Passivrosten försvinner med slitaget.

Vi har inte lång tid på oss. En generation till så ligger även de kvarvarande bladen på skroten.

Man hade många blad i gårdarna. När slåttern stod för dörren, kunde man inte stå vid slipstenen.

På marknaderna så sålde man i tolfter(dussin)!

På gamla bilder kunde man se att de hade många liar också.

Ett ovant öga kanske bara ser rosten. Bara ytligt. Ser man till att bladen legat i 40-45 år sedan de användes, så är de i väldigt bra kondition.

En rätt utförd slipning, beroende på vad man slår, räcker ungefär en dag, till viss del även beroende på bryningsteknik. Förutsatt att man inte använder bladet som jordfräs i sorkhögarna. Då kan man ha slött redan efter ett par timmar.

Ett bidragande skäl, till att vi lite snabbt svängde till Dalarna och Rättvik, var en annons på Blocket.

”Ett okänt antal, bra gamla liar som behöver slipas för att kunna användas”.

50:-/styck eller 3 för 100:-.

Ett nytt Österrikiskt kostar c:a 350:-, om man ens kan få tag på dem. Marknaden idag, är översvämmad av plåtblad. Försäljarna, t.o.m på Granngården, vet inte att de ska knackas med hammare och städ, utan folk står och slipar med sten och får inte fram någon hållbar egg.

Ingrid(vår blivande värdinna) och hennes dotter gjorde ett jättejobb efter mina förfrågningar. De stod och slipade brommen på alla liarna så att smed och smedja och övrig info gick att läsa. Sen fotade de och mejlade.

Vi blev så sugna så det fick bli några dagar i Dalarna.

Vandrarhemmet i Utby, ett tidigare ålderdomshem m.m

Ingrid ordnade boende på ett vandrarhem i Rättviksbyn Utby. Frukostarna åt vi hos henne och det bidrog i högsta grad till en bra dag och en stor dos allmänbildning

Hon hade inte bara de egna bladen, som inte används sedan 1970-talet, utan en släkting hade kommit med lika många.

Till det priset gick det ju inte att stå och sortera, utan vi köpte hela rasket.

Vi tänker inte göra affärer på dem, utan det blir i huvudsak tre användningsområden.

Vi har redan slipat tre av dem, använt två, nere på vår äng. Kanske 5-6 som kommer att användas hos oss.

Andra användningsområdet blir gåvor, till särskilt förtjänta eller intresserade.

Sista användningsområdet blir museiföremål.

De uttryckte, att de trodde bladen hamnat i goda händer. Vi ska göra vad vi kan, för att de ska vara i bra skick för eftervärlden.

Av de vi använt, kan man konstatera, att de har en väldigt god balans och går att få mycket vassa.

Mitt sätt att pröva skärpan, är att jag slår några löpmeter kort gräsmattegräs. Blir skåren jämn och snygg, då har man ”bett”.

Tidig morgon i Utby.

En lite annan vinkel att titta på Fjärilar.

De är inte så många, så de flesta är redan luggslitna av fåglar.

Den här Pärlemoren tillhör de helare.