Resultatet av de senaste dagarnas morgongymnastik.

Sedan slåtterlördagen den 1 augusti, har jag tagit lien och slått c:a 45 minuter innan morgondoppet.

Det har blivit en del och nu när jag hittat ett blad, som betvingar det besvärliga gräset, så lägger man meter skår efter sig.

Ljungdahls 80 cm var för klumpigt, Igelfors 70 cm gick i sten men framför allt sorkhögar. Det är inte direkt nåt slipmedel sorkarna krafsar upp!

Nu har jag slipat upp ett handsmitt blad, säkert några 10-tal år bortom första månlandningen. Smedens tre bokstäver liksom längden 59 är instämplade. Var han smitt förtäljer inte historien, Dalarna är en kvalificerad gissning, ett kanonblad.

Gräset är besvärligt. Det tidiga gräset ligger ner, nytt har växt upp tillsammans med Älggräs och vildvicker.

Man får ha en snäv vinkel på lien för att det ska gå ut i en skår. De två förstnämnda bladen klarade inte det och det var tungt att hålla nödvändig vinkel. När skåren flyter ut från lien, då är det en fröjd att hålla på.

Men, skulle vi inte slå med maskin, det som blev över från slåtterdagen?

Jodå, men styrelsen har inte kommit till skott.

Sedan första slåttern på Sjötorp, har jag gått ner drygt 5 kilo i vikt. Det är motivation nog, utöver att det är skoj.

Det är en god bit kvar till gammal form. Handskadan har satt sina spår, men det här påskyndar rehaben.

Gick ner och såtade hö idag, som de säger på Dalboslätten. Två tredjedelar är hopdragna från mindre högar och mycket låg på skår fortfarande. På bilden syns ungefär hälften av jobbet. Det blir lättare att lasta på skrindan.

Det är c:a 55 år sedan jag hanterade en högaffel sist.

Visst har jag slagit gräs, krattat och kört bort med skottkärra, men inte traditionell höhantering. Har bl.a inte haft nån högaffel. Vid större slåtter är det ju lien som gällt.

För några veckor sedan var vi i mitt gamla föräldrahem och lyckades få köpa loss ett par högafflar sedan "vår" tid. Därutöver den lie som farsan slog med. Nästan ett traumatiskt förhållande till den, sedan min yngre bror och jag fick veva slipstenen. Det tog aldrig slut, tyckte vi.

Högafflarna var den jag brukade ha och min yngre brors. Kommer ihåg att jag ömsom retade honom för att det var en tjejgaffel, ömsom småbarnsgaffel. Tvärslån på skaftet utgjorde attributet.

Gafflarna hade brott på skaften. De hade lagats, men tålde inte några större belastningar, trots att vi satte på slangklämmor.

De, liksom lien får vara till lyst och dekoration. Granngården fick sälja ett par Fiskars. Med tvärslå!!!

En doppingunge hade dröjt sig kvar i viken och fick bli fotoobjekt under en vilopaus.

De börjar allt mer anta en vuxen fågels utseende. De vuxna tappar häckningsfärgen, så de är svåra att se skillnad på, innan de ger sig av.

Avslutar med en bekant vy, som bredde ut sig när man lyfte blicken under såtandet. Samma vy får man när man slår syd-nordligt.

Vedholmen, den "obebodda" ön som yngsta barnbarnet och jag blev strandsatta på(några minuter) i juli.

Vyn är från vår lite sena frukost vid Tjörnbrons västra fäste.

Starkt motljus gav Photoshopp häcken full. Vi har ett par bekanta som seglar en lite större båt, de brukar tala om att de oftast söker sig till naturhamnar i Sverige och Norge.