Vid 13-tiden i går kom de första regndropparna. Senare någon kraftig skur. Medan vi packade in nyslipad lie och en servad träräfsa tillsammans med en vattenväska i bilen, så kom åskan rullande. Nästan omringade av åskknallar och som i en biltvätt(regn), startade vi färden till Sjötorp.

Varken jag eller hustrun trodde på någon slåtter.

Kommna ner till Hallabron, körde vi på torr väg. Lokala skurar har man ju hört talas om.

Men säg den glödje som varar beständigt, blinkande höger in mot Sjötorp, regnade det igen och framme vid Sjötorp, satt vi kvar i regnskydd.

Grannen hade haft sina dubier, för hur många slåttergubbar vi skulle bli. Vädret ökade inte direkt förutsättningarna.

Men, nästan bibliskt, så upphörde regnet några minuter över två.

Hälften av slåttern hade i förväg gjorts med trimmare.

Kvar var ett område, som innehåller örter och rara växter, som ska lieslås.

Nästan som i en uppenbarelse, så gick sex man med lie och lika många av blandade kön med räfsor och högafflar.

Bortåt vägen kom en nordsvensk häst och höskrinda med körkarl.

Det skulle bli slåtter!

Så var vi i gång.

Vi åt oss neråt, meter för meter med förvånansvärt god fart. Folk hade bra liar, det sjöng om bladen.

Högaffeln var betydligt mera praktisk än räfsor. Vår snabbköpskassörska(i sin gröna ungdom) från Druvefors närköp hade klokt valt högaffeln. F.ö hade hon maken vid en lie. Lite annorlunda sysselsättning, än den att vara speaker på Västgötaloppet på skidor. Ja, han brukar inte ha skidor!

Längst bak på bilden, har trossen börjat tömma visthusboden.

En viss omskriven Delsbohatt hänger på en soffa till vänster i bilden.

Ängen ner mot sjön, hade inte slagits varje år och den nedre delen hade väldigt blandade inslag.

Det gick helt fantastiskt bra. Vi hade en stolpe nere vid sjön som riktmärke. Hit ska vi slå.

Ungefär två meter från stolpen, så öppnade sig himlens portar och Tor hade flera okända bröder, som samarbetade.

Vi flydde in i det gamla sågverket och efter en stund konstaterade vi, att vi går in och äter. Det här blir för mycket.

Lika fort som vi hade slagit, hade gräset räfsats ihop och lastats på höskrindan. Höskrinda, ja, det var en ganska liten flakvagn, så det blev en del lass.

Bengt Persson, hembygdsföreningens ordförande lägger lass, medan hustrun och Hembygdsföreningens egen hovfotrograf räfsar. Hästen får sig några tuggor mellan varven.

Lite språkundervisning; Ingen visste vad den hömängd som Bengt hade på gaffeln hette.

Vannel. En vannel är det som ryms i ett tag med gaffeln, eller för den skull ett famntag. I alla fall på gammal Bohuslänska. Min far hade med sig uttrycket.

Det visade sig en bit in på ängen, att det färska gräset blev tunghanterat med räfsor och krattor. Högaffeln fungerade betydligt bättre.

Hustrun t.o.m havererade vår drygt 40 år gamla, nyrenoverade räfsa. Konstruktionen var sån, att med lite lim och isoleringsband så skulle den vara som ny. Tyckte jag. Men hustrun propsade på en ny, om de nu finns att få tag i.

Ska förstås, att det här var trevligt och ger mersmak. Såg på nätet, att en kille i Ödenäs har personligt anpassade och handslipade liar för 3.000:- Inte dyrare än en kväll på Café Opera!!! På granngården får man en fabriksslipad av standardstorlek för 700:- och ont i ryggen...

F.d snabbköpskassörskan(idag slöjdlärare på Dalsjöskolan) fick med ordentliga vannlar i varje tag.

Inne i hembygdsgården stod förningen framdukad.

Här skulle vi bli mätta!

Det började med hemgjord Mumma och sen var det bara att ta in på maten.

Ost, sill, smör och bröd. Ägg, flera olika omeletter och pajer. Efter det så gavs Ålandspannkaka med Katrinplommonsylt och ostkaka med olika sylter. Naturligtvis kaffe, som avslutning.

Mumma ska det vara på slåttergille. Hemtillverkad av tunnhållaren, medan man kan kostatera att konsumentens skjorta inte bara var blöt av svett. En störtskur satte sina spår.

Efter Mumman, var det bara att ta in på förningen. Mycket gott och det går åt en del till hungrigt slåtterfolk.

Lite klädbyte behövdes inför måltiden. Själv hade jag, dagen till ära tagit på mig vit skjorta och svart väst och ovanför det en Delsbohatt, som varit med några år nu. Jag letade efter ett par gamla kostymbyxor i klädkammarn, men konfirmationsbyxorna hade krympt!

Bengt Persson, ordförande i hembygdsföreningen, var mycket nöjd. Det var länge sedan det blev så mycket slaget. Han tackade både slåtterfolket och trossen.

När man tittade runt på församlingen, som gjort dagen, så var jag under medelålder. Satt i en paus och talade med en 84-åring, som talade om slåttergillena som han alltid skulle vara med på, framgent.

Ska vi få yngre att intressera sig, så måste något göras åt materialt. Främst liarna.

Inte bara att sätta någon gammal lie i händerna på dem. Kroppen tar stryk, mycket mer än på gymmet.

Intresset finns säkert, inte mist miljömedvetandet, men det måste bli ergonomiskt och fysiskt tillgängligt.

Såg ett kursprogram från Buskerud, i Norge, på nätet. Första halvdagen provade man ut och anpassade liar. På bilderna gick man raka i ryggen och slog.

En nåd att stilla bedja om.

Men hur som helst, så kommer vi att ställa upp nästa år också.

Den siste entusiasten. Alla andra i regskydd, så ville hon inte lämna något kvar på ängen, "snabbköpskassörskan".

Jan Järlehed igen.

FRITT FRAM, Trä 2014.

Pilarne gravfält, Skulptur i natur.

Närmaste veckan blir det bilder från Pilane gravfält på Tjörn och deras skulpturutställning.

Det var varmt. Svalkande av bilens AC på 19 grader, kunde vi se hur utomhustemperaturen gick upp tll 28 grader. Det skulle bli tappert på Pilane. Fikastoppet vid Tjörnbron skvallrade om det. Men ett svalkande moln och en lika svalkande vind gav oss en i huvudsak behaglig promenad bland skulpturer, får och en skiftande natur.

Första delen var tänkt att tilltala barn, igenkänning.

MINNEN av Jan Järlehed, trä 2014.

Vem känner inte igen den här som väl varit en tidig leksak hos många barn.

Tänkte göra några inlägg om och kring veckan på Öland. Vet inte hur många det blir än, men det ger sig.

Egentligen så ligger det inte för mig att gnälla eller klaga, det finns alltid möjligheter också.

Men resan började i moll(n).

  Vi kom iväg en timme efter planen, det hade behövts en ordentlig kalkning för att få balans i bilen till frukoststoppet vid Rydaholmsbadet. Där det f.ö regnade så vi fick fika i bilen.

Som tur var, så stod vi för var sin halvtimme, hustrun och jag. Jag ställde klockan en timme för sent, men vaknade tidigare. Hustrun hade missräknat sig på tidsåtgången för personlig hygien och annan restaurering.

Det var förvarnat om regn på Öland på söndag, sen skulle det bli sol hela veckan. Njutbara 19-20 grader varje dag.

Det regnade på måndagen också och temperaturen drog i väg en bit över 25 både på fredag och lördag.

Hur var det Rumpnissarna sa?

Voffo gör di på detta vise?

Nu till bilderna med förklarande text. Klicka på dem så kan du se dem i större format.

På vår södra runda, hade vi sett fram emot, att få besöka ett Bruksmuseum i Degerhamn. De har ju haft både Alunbruk och Sockerbruk. Cementa driver cementbruk idag.

Men inte hittade vi något Bruksmuseum. I stället gav vi oss på en känd fågellokal och träffade bl.a på de två blyga Svanarna på bilden.

Slottsruinen låg där öde. Ingen konsert på hela veckan. Skuffelse, det brukar vara en höjdpunkt.

Vi satt en stund efter morgondoppet, alldeles för länge om man ser till att jag nästan missade en Havsörn som flögförbi.

Hann inte dra in den utan bara sköt. Det hann väl bli en fem-sex rutor, men merparten hade bara framdel eller bakdel och någon bara himmel. Det är är vad som blev. För  mycket bekärning och skärpan lämnar en del i övrigt att vänta.

Alla tre bilderna går under rubriken harm.

Vaddå, en solnedsgångsbild från Kalmar sund igen!

Nja, det är egentligen reflexerna i bilden som är skuffelsen. Hade glömt motljusskyddet hemma, så hela första solnedgången, på onsdag blev mest bilder med solreflexer.

Alger sa en del. De som visste bättre sa att det var de döda bottnarna i Östersjön som kom upp.

Tråkigt och geggigt.

Vår hemmahamn för bl.a landning av hobbyfiskad "grågädda"(torsk), Skäddor och en del annat, Abbore och Öring emellanåt. Nu var den igenkletad med grön goja.

Båda bilderna är från östra sidan, vid Långe Erik. Där var det sju resor värre.

Vi vet ju vad de döda bottnarna beror på, men jag blir så trött på dem, som hävdar att det spelar ingen roll vad vi släpper ut, för det är baltikum och Polen som skitar ner mest.

Låt vara, men det vi släpper ut, det hamnar ändå i Östersjön och lämnar bidrag till att förvärra situationen.

Första bilden har varit med för nån vecka sedan, men får vara med igen. Jag är så trött på folk, som inte orkar gå några meter från trappan, så att andra kan komma fram. Låga odds på att det är 08-or, även om det också funnits andra.

Vad är det nu med den Olivgröna Guldbaggen i Älggräset?

Jo, när jag träffar på första guldbaggen för året, så blinkar det rött och meddelas att internminnet är fullt!

Jag hade glömt sätta i ett SD-minne efter sista redigeringen. Så det blev bara två rutor, varav den här är den bästa.

Egentligen hade vi en väldigt fin vecka, men nu är gnället avklarat.

Härom kvällen nämnde grannen, att det var "skördefest" på Sjötorp på lördag.

Han var orolig för att det blir allt färre slåtterkarlar(liemän).

Jag får väl ta fram min gamla lie, sa jag.

Sagt och gjort. Men då handlade det om slipning. Erik på nånting, hade slipsten, men hade brutit armen, så han kunde varken slipa liar eller var med och slå.

I går kväll var vi till Erik, 6-8 avtagsvägar, skulle aldrig hitta, inte ens med GPS.

Min lie hade inte varit framme på över 30 år, så var och en kan förstå hur den såg ut, utan att ha varit inoljad.

Men bladet var friskt.

Jag började med min lie. Inte så illa medfaren som jag trodde. Eggen var inte bruten någonstans, så det blev basic.

Rätt grepp och vattnet ska strömma jämt över liebladet.

Lite kul. Erik, säger när han får se mig börja slipa, med orvet över överarmen och sökande rätt vinkel: "Han har slipat förr".

Jo, jag lärde av min far. Vi fick aldrig slipa men jämväl dra den handvevade slipstenen, till leda. Som tur var så var vi två böder att dela på vevandet.

Lien, slåttermaskinsknivarna och dito till självbindaren. Det blev timmar med åren. Av hans sätt att göra det och kommentarer lärde jag mig.

Jag fuskade lite också. Gick in och Googlade på "Lieslipning"och hittade en instruktionsfilm, som sedan visade sig vara under samma förhållanden som vi fick hos Erik. Farsan satt alltid och det har jag gjort innan. Här blev det att stå, vilket var mycket bättre.

Lättare att hitta rätt vinkel i förhållande till eggen.

Men jag har inte slipat på 30 år. Inte sen vi hade ambitiösa skördefester här på Nabben. Då fick jag slipa läkarliar bl.a

Skördefesterna övergick mer och mer till ölfester, förebärande onda ryggar, för att få gå på ölen på en gång.

Jag slipade Eriks lie också, han erbjöd den som extralie om nån ville ha.

Slipresultatet då?

Jodå, den bet, det blev skarpt. Nu ska den bara brynas lite, till ännu bättre bett, genom att ev. "skägg" slipas bort.

Nu ska vädret inte bli det bästa(för slåtter), t.o.m lite åska spörs det om.

Efter slåttern bjuder Hembygdsföreningen på gille, avslutat med Ostkaka och jordgubbssylt. Det är inte väderberoende.

För att slippa Kanadagässen har några rådiga grannar(föräldrar) dragit rep någon decimeter över marken. Mycket effektivt, om det hade fått sitta kvar.

Föräldrar till barn som verkar betraktas av dem som både blinda och lama har lossat repen, för barnens skull får man förmoda.

Ja, det kan väl vara OK, men då får man ju sätta tillbaka det i det skick som det var innan deras barn började bada.

Men inte!

Gässen upptäcker inte alltid när repet ligger, för de har vant sig vid att det ska vara spänt.

Curlingföräldrar.

Vart ska det ta vägen? Barn får inte ha motgångar, inget får vara besvärligt och framför allt inte göra ont.

Vi kanske klarar oss, men det är nästa generatins pension, som hänger på dem.

De Rumänska Romerna kan få sällskap!

Ungar måste ju få lösa problem, få motgångar och ett och annat skrapat knä, ingår i livserfarenheten.

Dottern hade en stående fråga till Max, barnbarnet, när det hände något; "Ja, ja, vad lärde vi oss av det här då?

Det är ju precis det här Curlingföräldrarna tar i från sina barn, livserfarenhet till framtida nytta. 

  Innan blommor och bin, så blir det lite kvardröjande från morgondoppet.

Kniphonorna simmar ensamma, de verkar inte ha fått några kullar. Även Skrakarna har visat skralt resultat. En halvstor kull simmar omkring.

Morgonfriden bröts i dubbel bemärkelse, av båt och vattenskidåkare. De var inte allt för nära, men bryter morgonfriden både med ljud och i bild.

Vårt blickfång idag på morgonen från vår fikahörna. En del är redan överblommat, men ersätts kraftfullt av bl.a Solhatten, både gul och röd(Rudbeckior).

När jag skulle fota den Röda solhatten, flög en Pärlemorfjäril in i bilden. "Jag vill också vara med"!

Humla och Citronfjäril samsas i Ålandsroten.

De blå små tunna sländorna är de enda jag sett hittills i år. Kan ju vara effektfulla i en Malva.

Vinterkyndeln(Satureja Montana) börjar blomma. De är så vackra med sina skira blommor utefter hela stammen.

Oreganon är en riktig insektsdragare. Den är igott sällskap. Salvia, Citronmeliss, Malört och Äppelmynta. I bakgrunden, runt stenen, skymtar de blommande Hostorna.

En Fingerborgsblomma mitt i kryddsällskapet. Självsådd, men väldigt vacker, så¨det blir att ta frön.

Läkemalvornas första blommor för i år.

Jättekungsljuset har 1000-tals små gula blommor. Men vem tittar på de små, det är ju storleken, färgen och växtsättet, som brukar fånga uppmärksamheten. Synd, de små blommorna är riktigt vackra.

Slutligen blir det Humleparad.

Den riktigt vältrar sig i Malvans pollen.

Temyntorna, nyutslagna, drar till sig flera sorters insekter.

Slutligen en, som snart behöver åka hem och lasta av. Båda bakbenen är fulla med pollen.

Jag har aldrig varit inne i Skärhamns kyrka, men vågar gissa att den är roligare utvändigt än invändigt.

Hur gick det då i värmen i går. Vi hade våra dubier för att gå i Pilane. Men det kom ett moln, som låg kvar över halva tiden vi var där, temperaturen sjönk ett par grader och en hygglig bris stod för ventilationen.

Inte så stor utställning i år, men flera intressanta konstverk. Tänkte återkomma till det.

Skärhamn var smockat med bilar, folket var nån annan stans, badstranden är ingen högoddsgissning.

Vi fick tag på vår Räkanrättning innan vi storhandlade Sill på Klädesholmen.

Vi avstod Akvarellmuséet den här gången. Vi har sett Lars Lerin vid ett par tillfällen tidigare. Han kan ses igen, men det får vara måtta i värmen.

En gång tidigare har vi stannat och fikat vid Kilanda och Starrkärrs hembygdsgård. Eftersom vi hade kaffe kvar i Termosen så blev det ett stopp i går också.

Se där, jag tror vi har ämnen för 3-4 blogginlägg och en del "Dagens bild".

Grönsakslandet är nyvattnat, medan vi tog vårt kvällsdopp. Alla fick vatten där det bäst behövdes.