Tänkte göra några inlägg om och kring veckan på Öland. Vet inte hur många det blir än, men det ger sig.

Egentligen så ligger det inte för mig att gnälla eller klaga, det finns alltid möjligheter också.

Men resan började i moll(n).

  Vi kom iväg en timme efter planen, det hade behövts en ordentlig kalkning för att få balans i bilen till frukoststoppet vid Rydaholmsbadet. Där det f.ö regnade så vi fick fika i bilen.

Som tur var, så stod vi för var sin halvtimme, hustrun och jag. Jag ställde klockan en timme för sent, men vaknade tidigare. Hustrun hade missräknat sig på tidsåtgången för personlig hygien och annan restaurering.

Det var förvarnat om regn på Öland på söndag, sen skulle det bli sol hela veckan. Njutbara 19-20 grader varje dag.

Det regnade på måndagen också och temperaturen drog i väg en bit över 25 både på fredag och lördag.

Hur var det Rumpnissarna sa?

Voffo gör di på detta vise?

Nu till bilderna med förklarande text. Klicka på dem så kan du se dem i större format.

På vår södra runda, hade vi sett fram emot, att få besöka ett Bruksmuseum i Degerhamn. De har ju haft både Alunbruk och Sockerbruk. Cementa driver cementbruk idag.

Men inte hittade vi något Bruksmuseum. I stället gav vi oss på en känd fågellokal och träffade bl.a på de två blyga Svanarna på bilden.

Slottsruinen låg där öde. Ingen konsert på hela veckan. Skuffelse, det brukar vara en höjdpunkt.

Vi satt en stund efter morgondoppet, alldeles för länge om man ser till att jag nästan missade en Havsörn som flögförbi.

Hann inte dra in den utan bara sköt. Det hann väl bli en fem-sex rutor, men merparten hade bara framdel eller bakdel och någon bara himmel. Det är är vad som blev. För  mycket bekärning och skärpan lämnar en del i övrigt att vänta.

Alla tre bilderna går under rubriken harm.

Vaddå, en solnedsgångsbild från Kalmar sund igen!

Nja, det är egentligen reflexerna i bilden som är skuffelsen. Hade glömt motljusskyddet hemma, så hela första solnedgången, på onsdag blev mest bilder med solreflexer.

Alger sa en del. De som visste bättre sa att det var de döda bottnarna i Östersjön som kom upp.

Tråkigt och geggigt.

Vår hemmahamn för bl.a landning av hobbyfiskad "grågädda"(torsk), Skäddor och en del annat, Abbore och Öring emellanåt. Nu var den igenkletad med grön goja.

Båda bilderna är från östra sidan, vid Långe Erik. Där var det sju resor värre.

Vi vet ju vad de döda bottnarna beror på, men jag blir så trött på dem, som hävdar att det spelar ingen roll vad vi släpper ut, för det är baltikum och Polen som skitar ner mest.

Låt vara, men det vi släpper ut, det hamnar ändå i Östersjön och lämnar bidrag till att förvärra situationen.

Första bilden har varit med för nån vecka sedan, men får vara med igen. Jag är så trött på folk, som inte orkar gå några meter från trappan, så att andra kan komma fram. Låga odds på att det är 08-or, även om det också funnits andra.

Vad är det nu med den Olivgröna Guldbaggen i Älggräset?

Jo, när jag träffar på första guldbaggen för året, så blinkar det rött och meddelas att internminnet är fullt!

Jag hade glömt sätta i ett SD-minne efter sista redigeringen. Så det blev bara två rutor, varav den här är den bästa.

Egentligen hade vi en väldigt fin vecka, men nu är gnället avklarat.

Härom kvällen nämnde grannen, att det var "skördefest" på Sjötorp på lördag.

Han var orolig för att det blir allt färre slåtterkarlar(liemän).

Jag får väl ta fram min gamla lie, sa jag.

Sagt och gjort. Men då handlade det om slipning. Erik på nånting, hade slipsten, men hade brutit armen, så han kunde varken slipa liar eller var med och slå.

I går kväll var vi till Erik, 6-8 avtagsvägar, skulle aldrig hitta, inte ens med GPS.

Min lie hade inte varit framme på över 30 år, så var och en kan förstå hur den såg ut, utan att ha varit inoljad.

Men bladet var friskt.

Jag började med min lie. Inte så illa medfaren som jag trodde. Eggen var inte bruten någonstans, så det blev basic.

Rätt grepp och vattnet ska strömma jämt över liebladet.

Lite kul. Erik, säger när han får se mig börja slipa, med orvet över överarmen och sökande rätt vinkel: "Han har slipat förr".

Jo, jag lärde av min far. Vi fick aldrig slipa men jämväl dra den handvevade slipstenen, till leda. Som tur var så var vi två böder att dela på vevandet.

Lien, slåttermaskinsknivarna och dito till självbindaren. Det blev timmar med åren. Av hans sätt att göra det och kommentarer lärde jag mig.

Jag fuskade lite också. Gick in och Googlade på "Lieslipning"och hittade en instruktionsfilm, som sedan visade sig vara under samma förhållanden som vi fick hos Erik. Farsan satt alltid och det har jag gjort innan. Här blev det att stå, vilket var mycket bättre.

Lättare att hitta rätt vinkel i förhållande till eggen.

Men jag har inte slipat på 30 år. Inte sen vi hade ambitiösa skördefester här på Nabben. Då fick jag slipa läkarliar bl.a

Skördefesterna övergick mer och mer till ölfester, förebärande onda ryggar, för att få gå på ölen på en gång.

Jag slipade Eriks lie också, han erbjöd den som extralie om nån ville ha.

Slipresultatet då?

Jodå, den bet, det blev skarpt. Nu ska den bara brynas lite, till ännu bättre bett, genom att ev. "skägg" slipas bort.

Nu ska vädret inte bli det bästa(för slåtter), t.o.m lite åska spörs det om.

Efter slåttern bjuder Hembygdsföreningen på gille, avslutat med Ostkaka och jordgubbssylt. Det är inte väderberoende.

För att slippa Kanadagässen har några rådiga grannar(föräldrar) dragit rep någon decimeter över marken. Mycket effektivt, om det hade fått sitta kvar.

Föräldrar till barn som verkar betraktas av dem som både blinda och lama har lossat repen, för barnens skull får man förmoda.

Ja, det kan väl vara OK, men då får man ju sätta tillbaka det i det skick som det var innan deras barn började bada.

Men inte!

Gässen upptäcker inte alltid när repet ligger, för de har vant sig vid att det ska vara spänt.

Curlingföräldrar.

Vart ska det ta vägen? Barn får inte ha motgångar, inget får vara besvärligt och framför allt inte göra ont.

Vi kanske klarar oss, men det är nästa generatins pension, som hänger på dem.

De Rumänska Romerna kan få sällskap!

Ungar måste ju få lösa problem, få motgångar och ett och annat skrapat knä, ingår i livserfarenheten.

Dottern hade en stående fråga till Max, barnbarnet, när det hände något; "Ja, ja, vad lärde vi oss av det här då?

Det är ju precis det här Curlingföräldrarna tar i från sina barn, livserfarenhet till framtida nytta.