De är ganska skygga, inga tamdjur precis. Men efter hand blev de våghalsigare. Skovelbocken anför sitt gäng.

Fick telefon innan det hade ljusnat, från herr`n av Glaskulla.

Vi hade för ett tag sedan avtalat att han skulle ringa mig, så jag fick vara med vid utfodringen av Dovhjortarna.

Jodå, jag både kunde och ville.

Det artade sig till en bra dag, med härligt väder. Bl.a så betydde det bra fotoljus, trots att Hjortarna rörde sig mellan träden oftast.

                  Far och dotter vid matbordet.

Det blev många Hjortbilder. Några blev lite bättre än andra och de har jag sparat till särskilda tillfällen. (den som följer Flanörens blogg, vet att jag har en princip, att aldrig presentera samma bild två gånger).

En av kanonbilderna har jag presenterat på fotosidan.

Klicka på småbilderna så blir de större.

Skovelbocken röner naturligtvis den största uppmärksamheten. En liten bock, den s.k Spetsbocken, har jag inte upptäckt tidigare på det långa håll som jag befunnit mig. En årsbock, som får vänta några år innan det blir hans tur.

De två översta småbilderna visar att båda de större bockarna hade järnkoll på oss medan maten lades ut. Jag såg bara den ena, men fick hjälp att upptäcka den andra.

Det var härligt att komma dem så nära, men helt optimalt var det inte, trädstammar och skugga ställde till en del. men man kan inte få allt.

Horn (saxat ur Vikipedia)

Hornen bärs av hanen och har fyra stadier: spetsar vid 7-8 månaders ålder, stånghorn, halvskovel samt helskovel. Djuren kallas då spetshjort respektive stånghjort. Vuxna djur karakteriseras av dess typiska skovlar. Fejningstiden inträffar i augusti. När djuret uppnår kapital ålder, utvecklas hornen inte mer. Och de fäller hornen i april-juni.

   Efter hand blev de allt djärvare. Jag står bara 35 meter från dem, i en bodöppning.

Idag är det dagen D i två avseenden.

Parker Hannifins pensionärer samlas för en jullunch. Den mycket emotsedda. Eventet är mycket uppskattat.

I fjol var vi c:a 55 pensionärer, mycket talar för att vi blir något liknande i år. 40-talisterna fyller på skaran just nu.

Programmet ser lika dant ut varje år.

             Mycket prat om gamla minnen och mycket mat, det är pensionärsträff på Parker det.

Börjar med kaffe, sedan en dragning om vad som hänt under året. Rundvandring på företaget, som börjar i ordnade grupper, men ganska fort upplöses i sina beståndsdelar när vi kommer till kontor och verkstad.

Återsamling för jullunch, ja det saknas inget för att kalla det helt julbord.

Mycket prat, gamla minnen naturligtvis. Jag har förmånen att känna alla, eftersom jag jobbade fackligt i många år. Nästan lite hemskt, för när jag ser en person, så associerar jag till händelser av facklig karaktär med den personen inblandad. men det verkar vara ömsesidigt, för det är sådana företeelser man pratar om med varandra. Det är ju det vi har gemensamt.

Det finns inga direktörer och höjdare bland pensionärerna. De verkar inte gå i pension på Monsun Tison, VOAC eller Parker Hannifin. Alla tre är ju samma företag, namnen i kronologisk ordning. Jag vet inte var de pensionerar sig, kanske de har lite julkorv i kylskåpet hemmavid.

Kul ska det bli i alla fall.

                  Eric på pappas jobb, Parker Hannifin för något år sedan, när det var öppet hus.

Mätt, ska jag anträda resan till Örebro, tillsammans med sonen och barnbarnet Pontus.

Vi ska som framgått av ett tidigare inlägg, hämta hem barnbarnet Eric, som levt i något som liknar ett kidnappningstillstånd i nästan tre månader.

Eric, barnbarnet som ska hämtas, hade önskat att faster Mette skulle vara med, men hon kan inte lämna jobbet i förtid. Han får mycket tid att busa med henne framgent.

Det ska bli gott att få hem Eric. I morgon får han gå till sitt kära dagis, med kompisar och personal där.

       Nu är han snart återbördad, Eric. I morgon hämtar vi honom i Örebro och på onsdag går han till sitt älskade dagis och han får bl.a träffa kompisen Kevin igen.

Sedan den 22 september har ingenting varit sig likt.

Fredagen den 21 på kvällen tog sonen fram skilsmässopapper. När frun förstod vad det handlade om, trodde han att hon fick något spel. Hon började leva om med möblerna, kasta sig mot väggar och hörnen, ropande ”han slår mig, han slår mig….” Sonen förstår inte vad klockan är slagen, utan går ifrån. Efter några minuter ringer det på dörren och polisen kommer. ”Han misshandlar mig….”

I ca 18 timmar sitter han frihetsberövad, med restriktioner.

Frun står vid 9-tiden på vår trappa och vill ha Eric. Vi vill inte lämna honom.

Sonen hade bett oss ha honom över helgen. Mamman hade varit på okänd ort sen tidig måndag.

Men när hon säger att han sitter hos polisen för misshandel, så förstår vi att något har hänt. Att det skulle vara henne han misshandlat, föll oss inte in. Hon såg så välbehållen ut, som hon nu kan.

Själv trodde jag att det kunde ha hänt något på stan.

Jag skickar iväg henne, för Eric var heller inte intresserad av henne.

När jag ringer polisen, så får jag inte tala med sonen, restriktioner. I det läget bestämde vi oss för att hon får ta med sig Eric..

Hon drar iväg till Örebro, med Eric i SONENS bil.

Det skulle kunna handla om falsk tillvitelse, barnarov och egenmäktigt förfarande inom några timmar.

Sonen släpptes, senare än nödvändigt för Erics mamma ville inte tala med polisen. Hon hade redan lämnat två olika versioner av vad som hänt. Det hann i sinom tid bli fyra olika versioner, inte minst för att läkare inte kunde hitta märkena efter ”20 hårda slag i rygg, nacke och bakhuvud”.

Sonen, vältränad, stor och kraftig. Hon hade inte kunnat röra sig efter en omgång från honom.

En syster till mamman, i Örebro, verkade väl förberedd på vad som skedde och hade bostad att upplåta.

Det tog 5 veckor innan sonen med advokathjälp lyckades få träffa sin bortrövade Eric. Han fick träffa honom varannan helg fram till tingsrättens dom. Bl.a talar det faktum att han har ett arbete, emot honom! Att dagisplatsen fanns i Borås, att Eric var skriven i Borås hela tiden, verkade heller inte ha någon betydelse.

Idag kom utslaget i tingsrätten, efter tisdagens förhandlingar. ”Misshandeln” hade inte med vårdnaden av Eric att göra, domaren var stenhård på den punkten och mamman med en kvinnojoursjurist tappade koncepterna, för det var ju deras huvudspår. Domarna börjar tydligen bli trötta på alla fejkade misshandelsfall.

Eric ska tillbaka till Borås, sonen har vårdnaden.

Man får tid att tänka under nästan tre månader.

Kvinnojouren, är de helt hållningslösa, när det gäller att sätta dit männen?

Helt okritiska, går de med på vilka historier som helst? Bidrar t.o.m deras agerande, eller brist på agerande, till att misshandelsanklagelser blir ett verktyg vid vårdnadstvister?

Enligt statistik, kan det visst vara uppåt 70% av alla misshandelsanklagelser som är falska, samtidigt som kvinnojouren inte kommer åt alla verkliga fall, som dras tillbaka.

Socialen och polisen. Ingriper inte vid ett uppenbart barnarov. Bilstöldsanmälan, läggs ner. Det tog fem veckor att få tillbaka bilen!

Den anklagade känner sig bakbunden, så länge misshandelsmålet hänger som ett svart moln över honom.

Men mest av allt. Det finns ett barn inblandat. Slits mellan lojaliteter, kan bli dubbat till i stort sett vad som helst. Människor han tycker mycket om kan baktalas och föräldern kan binda upp honom med tårar. ”Det är synd om den som gråter”.

Nu är det över, men alla förstår att det varit en mängd turer, som det inte går att fördjupa sig i.

Kanske återkommer jag på bloggen i ämnet, när man fått lite distans och samlat tankarna.

Brottarhelgen i Borås 2012, är till ända.

Uppsamling efter defileringen. BBK:s ordförande Mattias Eklund står i förgrunden med klubbens fana.

Samtliga bilder är tagna vidd ISO 3200. Skarpa bilder utan blixt, men lite blurriga. Mitt val för att slippa just blixt.

Även om jag är part i målet, så dristar jag mig till att påstå, att det blev hur bra som hellst.

På lördagsmorgonen kom de från syd, de kom från nord de kom från både öst och väst, för att göra en litterär travestering.

Logi och mat på Fjärdingskolan.

DM och träningsläger på Bodaskolan.

Nybörjartävling och framtidskonferens på Fjärdingskolan.

Sammanfattningsvis löpte hela helgen utan malörer, ja i alla fall inte större malörer än att högtalaranläggningar visade sitt renoveringsbehov, men allt löste sig.

DM:et gick på tre mattor, varav två av dem var Viskafors SM-mattor.

En reflektion.

Efter invägningen, hade vi en föreläsning för ungdomarna om vikten av kosten och kost i rättan tid. De satt som ljus, deltog med frågor och synpunkter. De var som klavbundna. Vilken lärare klarar att hålla en lektion under samma förutsättningar. Det var fantastiskt att bese.

Stilstudie av Ida Eklund i blå trikå. (Klicka på lilla bilden, så blir den större).

Ida, distriktsmästare, Jenny, världsmästare. Det är inte svårt att gissa vem på bilden som är stoltast. Inte varje dag man får fotas tillsammans med en världsmästare.

I Annelundsvillan på lördagskvällen, började den gamle världsmästaren Frank Andersson, med en timme om framtidsfrågor, som är hans ansvarsområde i SBF.

Frank har blivit vuxen, sedan han för tre år sedan fick sin diagnos; ADHD.

"Nu vet jag ju varför jag varit som jag varit". Han höll en väldigt intressant och strukturerad föreläsning.

Franks föreläsning följdes av en paneldiskussion om framtidsfrågor för Svensk brottning.

Hela helgen hade ju temat; "Nästa världsmästare från Västergötland".

Till panelen hade tillstött Jenny Fransson, nybliven världsmästare och tränare på tjejdelen av träningslägret.

Peter Fredriksson, som jobbar med utbildningsfrågor i SBF, Magnus Hedberg, som bl.a jobbar med de mjuka frågorna i IF Elfsborg. Slutligen, Stefan Holmquist, en produkt av Frankvågen på 70-talet och bl.a Ungdomsvärldsmästare och flerfaldig Svensk mästare, BBK:are långt upp i åren.

I det gänget var det inte svårt att vara moderator, Flanören hade inte någon särskilt svettig kväll.

Vi fick mer eller mindre tvångsbryta diskussionen så att julmaten inte stod och kallnade.

Som förstås så avslutade vi med julbord och kvällen fortsatte i gemytets tecken.

Vi hann inte vila på lagrarna, kl. 9.00 på söndagsmorgonen startade invägningen för nybörjartävling. Över 120 nybörjare, killar och tjejer från hela Västergötland.

Fjärdingskolans gymnastiksal hade väl fått nog av hälften. Det blev trångt, men mysigt och häftig inramning. Ungarna stortrivdes, ledarna gjorde ett jättejobb med att hålla ordning på sina unga och ganska oerfarna adepter. Som speaker hade jag anledning att berömma flera gånger innan sista matchen avverkats, att de skötte sig perfekt. Inte minst Borås BK själva, hemmaklubben, som hade största truppen, c:a 25-28 deltagare, varav den stora merparten hade tävlingslokalen som träningslokal i veckorna. Brottningsmässigt gick de flesta av dem fram som slåttermaskiner. Vilket framtidskapital för BBK!

Domare, sekretariat, tidtagare och resultatföraren svettades.

I tävlingen så ställde två flyktingtjejer från Hässleholmen upp. Ett riktigt genombrott i en stadsdel med mångkulturell sammansättning. Ledarna gör verkligen skäl för det fina pris BBK tilldelats; "Årets integrationsförening i Borås Kommun", som också följdes av 25.000 kronor. Ledare ja, Davod Mossavi, som ansvarar för Fjärdingsverksamheten är verkligen värd sin vikt i guld.

På andra våning i Fjärdingskolan hölls verksamhetskonferens, varvat med föreläsning bl.a

Deltagarna i helgens aktiviteter hade bara beröm att utdela. BBK har ord om sig att vara goda arrangörer och den här helgen solkade minsann inte det omdömet.

Tjejerna i kök och matsal, såg till att magarna fick sitt, en grundförutsättning för att resten ska funka.

Tävlingsansvariga både för tävlingarna och träningslägren, såg till att allt funkade och inget fattades.

Inkvartering och säkerhetsfrågor krävde sitt.

De olika mötena m.m genomfördes i bra miljö och innehållet stimulerade.

Många BBK:are har varit med och dragit sitt strå till stacken, ja många har burit hela volmar.

Inte minst den store motorn i arrangemanget, Magnus Nyström, som också uppmärksammades för detta vid julbordet.

När klubbens ordförande, Mattias Eklund,hade läst motiveringen till blombuketten, utbrast Frank Andersson; "Han måste också ha ADHD"!

Ja, för att göra en sån här helg, krävs kanske att många har "ADHD".

• Tävlingsledaren Anders "Sotar´n" Jansson till höger och Kent Johansson, framgångsrik BBK:are på 60-70-talet. Deras huvudsakliga uppdrag, var att "tjöta" med ledarna och andra brottningsintresserade, så att alla skulle må bra.
• Två unga, förväntansfulla DM-deltagare.
• Davod Mossavi, hängiven ledare-tränare på Fjärdingskolan.

• En förväntansfull debutant i nybörjartävlingen.
• Tommy Gustavsson, Lidköpings AS, hämtar priset som bästa klubb ur Jennys hand och passar på att fotas tillsammans med henne. Tommy har själv SM-och landslagsmeriter, men framför allt en pålitlig kugge i LAS:s framgångsrika lag på 80-talet.