Vintern har tryckts tillbaka här just nu.

Resvädret, när vi skulle till Göteborg i går, var gråmulet, ett par plusgrader och tunt regn, mer ju närmare Göteborg vi kom.

Det hade inte blivit riktig ordning på maten, så vi åt på Murveln i Nordstan innan vi gick till Operan.

En blombukett till Gitta Maria var införskaffad på Brändmarks i Borås.

Salongen var fullsatt, däremot gapade det en del på balkongerna.

Lady MacBeth utspelas ju på 1800-talet, är skriven tidigt 1930-tal, men på Göteborgsoperan kollar Sergej sin mobiltelefon mellan omfamningarna av Katerina Ismajlova(Lady MacBeth). Katerina micrar svampsoppan utblandad med råttgift, när hon skulle röja väg för sin unge älskare.

Det var en mycket humoristisk tillställning, mycket burleskt älskande högt och lågt.

Extra nyfiken var jag ju på Gitta Maria Sjöberg, granntösen på Blaxtorpsvägen i Sjuntorp.

Jodå, hon gjorde ingen besviken. Varför hon var den första som fick Birgit Nilssonstipendiet är inte svårt att förstå.

Utöver Gitta Maria, så fastnade jag för Mats Almgrens(svärfar) basröst. Han stod inte sina kända ryska kollegor efter.

Riktigt djupa basar ger mig kårar utefter ryggraden. Han framträdde även efter sin död(första råttgiftsanrättningen) genom att gå igen för Katerina.

I finalen kom Gitta Maria in med vår blombukett. Utan att egentligen veta det, så blev färgerna harmoniska till hennes kläder och vi kunde lägga det till resten och åka hem nöjda.

Idag är det fredagslunk igen, PRO-expeditionen, handla och äta på COOP, efter att hustrun lagt några längder bakom sig i simhallen.

Hem till "Vart är vi på väg" och Skavlan.

En sentida Volvo tillhörde den moderna rekvisitan. Här grips Katerina(Gitta Maria Sjöberg) efter att ha mördat både sin man och svärfar. Makens arm hänger ut genom bagageluckan. Poliserna var ett festligt inslag, när de på ryskt vis sjöng i kör; "Vi har för låga löner och mutorna är för små".