Det har sipprat ut, att Metalls förbundsordförande Stefan Löfven blir ny S-ledare.

Inte tu tal om det, han är obefläckad i ränkspelet runt Håkan Juholt, stödde honom i det längsta.

Det är en stor risk man tar i det stora partiet. Löfven kommer ju även han från s.k Bonnläppaland.

Arbetare, Metallare och industripolitiskt skolad, kan ställa till med lika mycket i Stockholm-Mälarregionen som Juholt.

Jag kan tycka det är bra, att han kommer ur de djupa leden, har den folkliga förankring som det anstår en Metallordförande.

Även den nyvalde V-ledaren Jonas Sjöstedt har ett förflutet med ett tiotal år som metallare på Volvo Umeverken innan han valdes in i EU-parlamentet.

Men vilken sida av sig själv, kommer Stefan Lövden att lyfta fram?

Industrialisten, en samhällskropp på återtåg som han hävdar behöver kärnkraft och ska bli spännande hur han ser på hållbarhetsfrågorna i stort. Tror inte han, i sina sämsta stunder, står så långt från republikanerna i USA i de frågorna.

Å andra sidan har han en djupt rotad solidaritesådra. Vet vilka förhållanden vanligt folk lever i. Kommer själv därifrån.

För egen del kan det ju kittla lite, att få en Metallare som S-ledare och i förlängningen, statsminister 2014.

Där finns ju ett problem till. Han sitter inte i riksdagen. Här fordras det stor fingertoppskänsla för att få ett team som fungerar. Jag tror inte på att tillgodose alla riktningar. Stefan Löfven måste få ett avgörande inflytande på hur det teamet ska se ut, från första dagen.

Ett av Juholts misstag, var att vänta för länge med teambildningen.

Lycka till S och Stefan Löfven, är väl det minsta man kan säga, med hopp om att tillväxttarmen inte kräver för mycket, för då är vi fast i kärnkraften och stora svårigheter byggs in för att få till ett Rödgrönt alternativ 2014.

Var det en ny art som kommit till Nabben?

Nej, bara en Domherrehona, som letar runt i snön efter nedfallna frön.