Högskolan i Borås ordnar under hösten 5 kvällar med föreläsningar på temat "Hur ska vi leva tillsammans"?

I går var det premiär, med Håkan Arvidsson, som talade om Vänster-Höger, då och nu.

Det blev mycket då. Då var inte 68, utan 16-1700-tal. Mycket intressant, han har gedigna kunskaper och en stor förmåga att mejsla ut det viktiga.

Revolutionerna i England och Frankrike tog stora delar av föredraget.

Han pekade på att det var dessa som är grunden till vårt statsskick i Europa och USA.

Den mest intressanta delen, tycker jag, var när han resonerade runt Vänsterns stora historiska  problen, rent filosofiskt, med att få frihet och jämlikhet, att inte motverka varandra. Kollektivet kontra individen.

Jag hade förväntat mig mer om det han själv varit med om, den utveckling vi själva upplevt.

Lite trött, konstaterade han att borgarna kom till-och lyckas behålla makten när man började föra socialdemokratisk politik.

Över huvud taget verkade han resignerad.

Detta till trots, kommer han ut med en bok, som behandlar integration och sekularisering i 5 länder, i nästa vecka.

Jag påtalade, till honom, att jag förväntat mig mer om varför vänstern i vid mening, mer eller mindre gått i väggen, när de stora folkrörelserna, baserade på stora arbetsplatser, likaratade boendeförhållanden, barnen gick  i samma skola och i övrigt lätt att definiera klasstillhörighet, började luckras upp.

Där tror jag förklaringen till dagens borgerliga domionans finns att hitta.

När utbildningsnivå stigit, har vi inte gett människorna mer egenmakt, utan tuffat på i offentlig regi.

I stället för mer gemenskap, fick vi större klasskillnader och ett splittrat samhälle.

Vänstern i vid mening, inte minst mitt eget parti, har alltid kört, det Marx definierade som Trasproletariatet framför sig. Bara för att en liten grupp, har låg utbildningsnivå och sämre bostadsförhållanden, kunde man inte utveckla gemenskap och inflytande för de många.

Ja, så är det faktiskt. När mer än 50% får en högskoleutbildning, kan vi inte använda detta till att öka kraften i gemensamma intressen och inflytande, därför att inte alla kan vara med.

Men jag är väl också lite resignerad.

Den 17 oktober kommer Johan Lönnroth och lite senare Bo Rothstein, det ska jag inte missa.  Ulla Ekström von Essen och Lena Wägnerud ska också bli intressanta att lyssna på.

Tror jag kommer bli mer till freds med Lönnroth än med  Håkan Arvidsson.

Lite vid sidan om:

Håkan Arvidsson, liksom flera andra svenska vänsterintelektuella jobbade under 80-talet på Roskilde universitet, RUC, i Danmark.

Någon gång, 86-87, var jag inbjuden till ett 2-dagarsseminarium om hur inflytandet över banker, försäkringsbolag och övrig näringsverksamhet skulle kunna öka.

De svenska löntagarfonderna stod i centrum.

Jag blev inbjuden för att tala om löntagarfonderna i ett vänsterperspektiv.

Fick också skriva en uppsats, som presenterades i en sammanställning med alla som deltog.

Den gamle metallaren klev rakt in i den akademiska världen!

I audutoriet satt bl.a Håkan Arvidsson.

De kända vänsterintelektuella blev mycket hanterbara, när det handlade om verkligheten!

Tillställningen var en upplevelse och mycket intressant, en av deltagarna var Fogh Rasmussen, då Dansk LO-ordförande, senare statsminister.

Bl.a så kunde jag konstatera, att t.o.m gamla KPML:are angrep mig från höger. Inte minst en Dencik, som drog sig fram som försäkringsbolagsdirektör.

Kunde inte låta bli att triumfera lite grand över att få komma hem och berätta att jag blivit högerkritiserad av en gammal "R-are".

Torsdagen den 29 september 2011, blev en riktig högsommardag. Årstiden till trots.

Lika överraskande, som vädret i Paris i april, när vi var där senast.

Kortärmat kl. 10 på kvällen!

Mycket folk ute, inte minst i Montmartre.