Blå Jungfruns nationalpark.

Bildades 1926.

86 meter över havet.

Ytan 66 ha bildas av längden 1150 meter och bredden 840 meter.

Ett Natura 2000-område.

Innan fyrarnas tid, så hamnade många båtar som vrak i vattnet utanför vid nattliga kontakter, eller eljest vid dåligt väder. Gotlandsfärjan som skymtas uppe till höger, löper numera inte den risken.

Man hade börjat äta en del på henne i början av 1900-talet.

Krafter kom i rörelse för att rädda ön och genom en donation från Torsten Kruger säkrades nationalparken och stenbrottet blev historia.

Det finns en hel del myter kring ön.

Men verklighet ska vara, att Werner von Heidenstam ställde till med bröllop på ön i förra seklets början.

Bröllopsgäst var bl.a Albert Engström.

Första tanken som slår en;

Läddersulor på skorna och en hel del innanför västen, hur klarade det stenhällarna?

Om inte annat måste en hel del flaskor ha gått åt fanders.

På ön finns hela sommaren tillsynspersonal.

Med särskilt tillstånd kan man få övernatta i tält.

Båtarna från Byxelkrok och Oskarshamn kommer in vid 11-tiden och går tillbaka efter 14.30

Som tur är löser man t.o.r.-biljett, kan tänka mig att en enkel från ön hade kostat en del på svarta börsen.

Det finns väl utmärkta slingor, vilka man inte får lämna.

En slinga på tre km. går”runt” ön, runt halva ön egentligen.

Rättöversvägar till de populäraste besöksmålen, som stenbrottet, labyrinten, kyrkan och toppen.

Mesta delen av ön, är kalberg, men där finns även ren skog och där kunde man äta blåbär och Liljekonvaljerna var överblommade. En del av träden påminde om Fjällbjörkar.

Allt gammalt får ligga kvar, så stammar kunde ligga över gångstigen, naturen först.

Eller som Maria, på Le tre stelle i Toscana sa: ”Naturen, det är grejer det”.

Vi gick stora rundan.

Så gjorde vi även 1987 och 88.

87 var dottern och kompisen Lotta med, 88 var dottern och en kille med.

Som framgått här tidigare, så kändes stigningarna mycket längre och högre den här gången och de mer oländiga delarna, har jag inget som helst minne av sedan tidigare.

Intressant, att se hur barn och vuxna återställer flyttade stenar och i övrigt vårdar Labyrinten liksom ön i övrigt.

Josefin, ett barnbarn på 13 år var med den här gången och hon var mycket fascinerad, skuttade som en bergsget och var inte det minsta trött när i fikade på toppen eller kom tillbaka till utgångsläget.

22 år sen sist, om 22 år är vi 86 och 87 år, den som lever får se.

Till sist, det gäller att vara rätt klädd och utrustad.

Gummisulor på stabila skor, något på huvudet och vätska.

Man får inte göra upp eld eller tända engångsgrillar på ön.

Ett par Danska fjällvandrarfamiljer, var välutrustade från topp till tå, de rörde sig obehindrat i alla miljöer och fick förmodligen valuta för biljetten.

Mer att läsa.

PS

Jag har ingen bild på kyrkan, beroende på att Josefin är med på samtliga bilder därifrån och jag har lovat henne att hon inte ska läggas ut.

Likadant är det med toppen och bästa bilden på Labyrinten.

Sten och lite grönt, omgärdat av vatten, det är Blå Jungfrun.

Till höger vid horisonten kan kärnkraftverket i Oskarshamn skymtas. 

I torsdags morse kl 07.20 såg det ut så här i Kalmar sund.

Kav lungt och ett fantastiskt morgondopp, med en lång simtur.

Mera väder finner du här.