Det är något fel som inte ska vara där.

Har haft anledning tidigare, men tankarna kommer på mig även på det här mötet.

Det är något i hanteringssystemet, som är fel.

Vi diskuterar nästan bara detaljer i enskilda projekt men inte alls strategier och tematiska program.

Enligt min uppfattning är det viktigare, att veta vart man ska, än sättet att ta sig dit.

Om det sker på ett hållbart sätt.

Det var Mao Tse Tung som sade:

”Det spelar ingen roll vad det är för färg på katten, bara den fångar råttor”.

Nog så rätt.

Risken med förfaringssättet är, att man uppfinner hjulet flera gånger.

Många av projekten är väldigt bra, svarar mot behov i samhället, röjer undan historiska gränshinder.

Projekten tillkommer efter frågan; vad kan vi göra ihop, som ger EU-pengar.

I mindre grad utgår man från vad man skulle vilja göra.

Det hade varit betydligt bättre, att man inlett programperioden med principiella diskussioner och verksamheten formats efter det.

Inte minst hade detta varit värdefullt för handläggande tjänstemän, som idag tvingas bläddra mycket i EU-bibeln.

Politikens roll, efter att principerna dragit upp, hade varit att se till att strategin uppfylls.

Idag är det alldeles för mycket diskussion om frågor som kan lösas på tjänstemannanivå.

Det blir mycket skrik för lite ull, i stället för att ägna sig åt det lite rakare, ja eller nej.

Vid samtal med andra, känns det som att fler ser problemen och det brukar ju vara första steget till förändring.

Gamla domkyrkan i Hamar, innesluten i ett växthus.

Hittade en bild på Googles bilder.

Vid såna här tillfällen saknar man kameran. Brukar känna mig fullkomligt avklädd utan kamera, vid det här besöket kändes det som ett stim Pirayas ätit av varje ben.

Medeltiden, 1210, fick Hamar sin domkyrka.

Kvällsaktiviteten styrde kosan mot Domkyrkoudden.

I en skir vårgrönska, med Mjösas glittrande vatten som inramning stötte vi på en märklig företeelse.

En kyrkoruin i växthus!

Vi möttes av en tidsenligt klädd värdinna.

Hon besatt inte bara kunskaper i den sakrala historien, utan besatt företräden på sången, musikens och det medletida språkets områden.

Det tog sig bl.a uttryck i flöjtspel och sång, men den inlevelsefullt berättade historien var huvudnumret.

Svenskarna, i besvikelse över att man inte kunde inta Akershus fästning, gav  sig till Hammar och brände byn.

Domkyrkoruinen har både stått och beskattats på sten till byggmaterial och av tidens tand.

Vinter efter vinter, frostsprändes ruinen.

Något måste göras för att förfallet inte skulle fortsätta.

En fantastisk idé, men inte desto mindre verkningsfull.

Nu har man byggt ett enormt växthus, som skyddar ruinen, och gör att man kan använda den till teater, konserter och sommartid, tre bröllop om dagen.

Barndop och andra kyrkliga aktiviteter är även vanliga inslag.

I anlutning till domkyrkoruinen, har man samlat historiska byggnader från olika delar av Hedmark.

En fantastisk ide´som gett fantastiska  möjligheter.

Efter mat och dryck, så styrde vi hemåt(till hotellet)  i den 24 grader varma försommarnatten.

Mat-och dryck tema. Utrikes upplevt.

En improviserad marknad, på en liten tvärgata  till Via Nazionale i Florens.