Det politiska landskapet håller på att förändras, de borgerliga småpartierna ut på högerkanten, Moderaterna vill ses som ett allmänborgerligt parti.

Centerpartiet och Maud Olofsson har en längre tid försökt att muta in ett antal nyliberala ståndpunkter.

Partiet lagom i mitten, är historia.

Folkpartiet har landsmöte just nu.

I fråga efter fråga söker man sig ut på högerkanten.

Jan Björklund försöker till och med trumfa över Reinfeldt ute i skattesänkarträsket.

Partiets socialliberala traditioner dumpas, racet ut på högerkanten kan inte ha någon sådan ballast.

Lägger man till KD som på 30-talsmanér ställer olika befolkningsgrupper mot varandra, hånar bildning och utbildning som den värsta Pahlin, då behövs det ett högerhöghus där ute på kanten. Det blir inte plats för marknära boende.

Detta medan Moderaterna sätter ner fötterna som ett allmänborgerligt parti, även om ränderna lyser fram i de flesta frågor, så är ambitionen uppenbar;

Moderaterna satsar på ett tvåpartisystem, på vägen dit kan man låta ett och annat av småpartierna på högerkanten ramla ur riksdagen.

I denna borgerliga omgruppering, seglar Sverigedemokraterna fram, tyvärr kan de t.o.m utnyttja förvirringen.

När hela havet stormar, kan de bissart nog utnyttja läget, med sitt unkna budskap av chauvinism och främlingsfientlighet.

Rotlösheten på den borgerliga kanten kan gynna dem.

Reinfeldt darrar redan på manschetten när det gäller framtida samarbete med SD.

För att slippa effekterna av denna uppenbara borgerliga kannibalism, så tror jag att en god majoritet av landets befolkning är betjänta av en stabil rödgrön majoritet.

Krisen, den globala uppvärmningen och Alliansens framfart ger en ny rödgrön majoritet fullt upp, men eländet skulle bli etter värre om Alliansen får fortsätta, med eller utan stöd av SD.