Långfredag.

En lång fredag.

Ja så var det i min barndom.

Uppvuxen i ett postreligiöst hem, så hade bibeln och psalmboken åkt in i något skåp och kyrkobesöken begränsade sig till dop, examen, konfirmation, bröllop och begravning.

Men kvar fanns sedvänjorna.

Långfredag fick man inte göra någonting. Inte ens höja rösten inomhus.

Lika illa var det med juldagen.

Dagens unga, vet i bästa fall varför man började fira påsken, men de långa tråkiga dagarna har de ingen kännedom om.

Så här i efterhand, kan man tycka att utanverket, stilla dagar, fick bli ett alibi när man gått in i en modern tid, det urbaniserade, sekulariserade samhället.

Men nästa generation, min egen, höll inte längre så hårt på det formella, även om jag reagerade när våra tonåringar vid 20-tiden en julafton, sade att de skulle gå till en kompis för det var fest där.

Våra barnbarn får inte uppleva något av det där, det blir väl för farfar/morfar att berätta någon gång.

Så hamnar det väl bland sagor och äventyr i en barnbarnsfantasi.

Häromdagen sade jag till dottern(39), att nu är de stora barnbarnen så stora, så att det fick väl vara med påskägg.

Nehej, ”man blir aldrig för gammal för påskägg”.

Så det blev att fylla, till barn och barnbarn, med godis från Coop, mest choklad.

Inte minst ”Tant Grön” har ju talat om vad det där andra söta, sega och kemikaledrypande består av.

Så idag har det blivit en runda med äggutdelning, den ende som fick vänta på sitt var sonen.

Han hade åkt till Örebro och tittat på allsvensk fotboll.

Elfsborg vann, så det blev väl en glad hemresa.

Var även i stadsparken med lille Erik, han började veva med armarna och studsa i vagnen när vi kom in i parken.

Han visste att gungorna fanns där.

De lär sig fort och får vanor.

Men det är vi som har ansvaret, för vilka vanor de får.