Här har ju levererats ett "långkok" på Limerickar, det fick mig att tänka på ett annat långkok "rilletes de porc", en fransk fläskpastej, från Loiredalen.

Den tar sin rundliga tid att göra, men är fantastiskt god.

Får man sen lite vana efter att ha gjort några omgångar, kan den bli ännu bättre efter egen smak.

Finns att köpa i lösvikt på många håll i Frankrike, men här har jag inte stött på den.

Man kan naturligtvis halvera receptet, men dock inte tillagningstiden.

Lycka till!

Ingridienser:

2 kg griskött, från grisens olika delar, t.ex tjockskurna revben, bog , skinka och sidfläsk.

1,5 hg salt fläsk, skuret i tärningar

3 gula lökar i tärningar

120 gram ister/stekflott

½ liter torrt vitt vin

Kryddpåse med 1 lagerblad, 2-3 salviablad, en timjankvist. 1 krossad vitlöksklyfta och 3 kryddnejlikor.

Malen vitpeppar, inget salt.

Tillredning:

Bryn revbenen i istret i en stekgryta.

Sätt på ugnen på 130 grader.

När revbenen är brynta,

Lägg i lök och låt svettas i 5 minuter.

Tillsätt ½ liter vatten och vinet, därefter kryddpåsen och fläskköttet i 3 cm-tärningar.

Låt koka upp och mal ner vitpeppar.

Ställ in grytan med lock, i den varma ugnen i 4 och ½ timme!!!

Rör om väl med jämna mellanrum

Tillsätt lite vatten, buljong eller vitt vin om det kokar torrt.

Ta ut grytan, låt den svalna så mycket att du med rena händer kan ta bort ben och svål.

Innehåller fläskmassan överflödig vätska, låt denna koka bort ovanpå spisen.

Låt allt svalna lite, fyll på, inte för stora, burkar och täck över med smält ister/flott.

När burkarna kallnat, har de, täckta med lock eller smörpapper, en utmärkt konservering för att stå i kylskåp.

Låt stå i 3 dagar, jag vet det är svårt, men smaken blir så mycket bättre.

Perfekt som rikligt pålägg på vitt bröd, rostat eller färskt med ett glas torrt vitt vin från Loiredalen.

Som förrätt, med smågurkor

Efter filmen åkte vi till sonen och drack kaffe och träffade Erik.

Han har varit lite hängig senaste dagarna, med det hindarde honom inte att med god aptit äta spaggetti med köttfärssås från burk och vid fikat plocka i sig bitar av kanelbulle.

Han håller på att få tänder, två har redan stuckit fram i underkäken och fler verkar vara på gång.

Allt som går att bita på ska in i munnen.

För dagen var det ett vispskaft som var favoriten.

Den tiden närmar sig då han kan få tulta omkring ute hos oss, som framför allt hans älste kusin Max gjorde, som nu är 15 år.

Visar samtidigt hur oerhört fort tiden går.

Max är idag en "slyngel" som sover, sitter framför datorn eller målar grafitti.

I stort sett alla svar består av: "det är lungt".

Grafittin kommer jag att återkomma till.

Det blev inget mer beskärande päronträd efter Fläskpannkakan och hemmagjord lingonsylt.

Vi bestämde oss för att åka in till Borås och Röda Kvarn för att se ”Bader Meinhofkomplexet”.

En film om RAF, Rote Arme Fraktion i Västtyskland under 1970-80-talet.

Det är ju ett samtida fenomen.

Filmen var välgjord och fångade personligheterna och bevekelsegrunderna för terroraktionerna, på ett tydligt sätt.

Lika tydligt skildrades den egentliga upprinnelsen till RAF, den Västtyska polisbrutaliteten, samhällets repressiva reaktion på ungdomsprotesten. Batonger, hundar, hästar och vattenkanoner.

Medelklassungdomar som det var, så tog man det väldigt personligt. Kampen blev ett alibi för deras egen vendetta mot ett samhälle som gjort dem så besvikna. Många av dem hade ju sen bröstmjölken varit vana vid att vara medelpunkt och alltid få som de vill.

Attentatet mot studentledaren Rudi Dutcke, förstärkte bara reaktionen.

Filmen visar också en annan sak; en av huvudpersonerna Ulrike Meinhof halkade bara in i aktionerna från sin roll som en ansedd journalist och skribent.

Spänningarna mellan henne och den närmast psykopatiske Andreas Bader gav en intressant bild av det inre livet i RAF. Bader skrämde i många fall, aktivisterna till sina handlingar.

Avsaknad av demokrati och folklig förankring förde RAF allt längre från det normala samhällslivet, till slut fanns bara besvärjelser och det personliga kvar, som resulterade i bankrån, vansinnesattentat och kidnappningar.

Självmorden i Stennheimfängelset,satte en slutpunkt, både för den hårda kärnan i RAF och dess fortsatta verksamhet utanför fängelset.

Filmen bjöd på mycket igenkännande, men även detaljer och sammanhang som inte varit kända för mig tidigare.